Skip to content

NÅGRA RADER OM VALLÖFTEN

Alla oppositionspartier gapar om att förändra Sverige. Till vad exakt? Visst, saker kan bli bättre. Men kom igen. Det går rätt bra nu. Bara vi återförstatligar skolan och vården så är jag nöjd. Alla ska ha tillgång till samma fantastiskt statliga grundskola, omsorg och läkarhjälp (till och med Lars Ohly). Där är det bara för alliansen att räcka upp handen och säga sorry. Men det går att fixa. Och det går att fortsätta genusgrooma våra barn så nästa generation blir ännu mer jämlik. Det går att belöna modiga elbilsköpare. Det går att fördubbla stödet till utsatta, och minska det för välmående barnfamiljer. En helt ny regering är lösningen på ett problem som bara finns i ideologin. Många kommer att känna ett sting av tvivel när fingrarna släpper (s)-lappen i valurnan den 14 september. Problemet för den som röstar vänster om (fp) är insikten om att Sverige funkar rätt bra. Irriterande bra. Men det är inte bra på rätt sätt. För det var då fan också att många av de åtgärder som Borg tålmodigt genomfört visat sig fungera.

Där står avgörandet. Bland de som vajar mellan (fp) och (s). Mellan att acceptera att vi är på väg åt rätt håll med fel metoder. Eller att riskera ett Sverige på fel väg. Men på rätt sätt.

NÅGRA RADER OM #ICEBUCKETCHALLENGE

Bill Gates var tidig, men vem blir sist med ALS-viralen? Nu har ju till och med nån kreatör på en helsingborgsbyrå lagt ut en video. Noterbara personligheter över hela mediasverige har i veckan setts skruva nervöst på sig, refreshande sina messagekonton var 20:e sekund i väntan på den där självklara utmaningen.. som inte kommit. Och vad händer om den inte kommer, eller om den dimper in så sent att ditt personliga varumärke passerat break-even för vad en dalande trend är värd för ditt digitala net worth? Det har gått så långt att folk börjat med faux-challenge-inspelningar, dvs de är inte alls utmanade men står inte ut med sin sega köplats och iscensätter en falsk hinkvideo. Såg idag en kreativ chef på åkestamholst hälla vatten över sina sensommar-pecs, extremt trovärdigt, men frågor som dyker upp är om han verkligen var utmanad eller om det var en sk ’faux bucket’. Det sägs att flera kreatörer på F&B planerar att lägga sina kommande meddelanden på externa hårddiskar för att säkra autenticiteten vid eventuella kommande utmaningar. Men den kanske intressantare frågan – ska vi verkligen diskriminera mot faux-buckets? Är faux-bucket-donationer inte värda lika mycket? Och ska man uppmuntra barn till faux-buckets för att minska trycket i skolorna? Flera experter har pekat på den ökande problematiken, som nu även skapat fenomentet ’faux-challenges’, där riktigheten i utmaningarnas genuina ursprung visat sig svår att säkerställa. I det rådande läget verkar allmänhetens inställning dock peka mot samma håll: bara du själv vet om du har ren is i hinken.

NÅGRA RADER OM LAILA BAGGE

Laila Bagge hävdade i Idol i lördags att hon inte kan vara rasist eftersom hon är halvpalestinier. Kan detta verkligen stämma? Sitter anlagen för rasism i ditt dna? Är det din sociokulturella, geografiska eller etniska plattform som bestämmer om eventuella främlingsfientliga värderingar kan komma till ytan?

Det är förjävligt att vi lever i rasistiska tider då så många släpper tyglarna över sin hjärna. Men något som också är farligt, är impulsen att tro att du är immun mot dessa dumheter. Att du på något sätt, pga den genetik du fötts in i, är emotionellt oförmögen att odla obalanserade och trångsynta värderingar mot andra människor.

Att säga sånt på bästa sändningstid till en samlad tv-publik av barn i sina mest formbara år höjer den dumheten några snäpp till.

NÅGRA RADER OM BRÖLLOPSKLÄDER

När man mitt på blanka eftermiddagen stöter på ett litet festsällskap i något centralt gathörn, där alla lyckats pricka in årets sämsta outfit i kombination med tveksam färgskala och billiga skor – då vet man att det vankas bröllopsfest. De ska ta en ’drink’ innan, killarna står och väger på hälarna i sina Nilson-skor och tjejerna drar sina obligatoriska tantsjalar över både axel- och bh-band till den illgrönglansiga lite för långa ’blåsan’.

I grund och botten ska ett bröllop vara livets bästa fest. Att folk då väljer att misrepresentera detta med en garderob som får Lasse Kronér att kännas Hedi Slimane är därför något förvirrande.

När man kollar dammiga bilder från förr gick människor fan i frack direkt de skulle ner till 7-eleven. Hugo Cabret-style hela vägen. Idag får man vara glad om folk har kläder på sig överhuvudtaget.

Tillbringat lite tid i fjällen i sommar. Samma där. En och annan räv i stilig, perfekt sliten Wes Anderson-mundering som skulle gjort Edmund Hillary irriterad över sin resegarderob. Övriga i fjällrävens kombinerade lång- och kortbyxa (med praktisk dragkedja) med matchande ljusblå väst och vildmarks-conny-hatt i läder. Men det toppades dock av den fetsmale man som flåsande kom gående från Sylmassivet enbart iförd färgglada Björn Borg-kalsonger och foppatofflor.

Min jobbvardag tillbringar jag i ett slutet mikrokosmos av ängsliga innerstadsbor där alla är unika på samma sätt. Samma sneakers, lite för smala denims, nån exakt lagom baggy button down som i en uttänkt nonchalant kombination med rätt skägg gör dig till kreativ och exekutiv på samma gång. Lite larvigt och den soppan är jag väl själv en del av, absolut.

Men när två människor ska hooka upp för livet kan vi väl skärpa till oss. Faller axlarna på kavajen är det inte storlek 52 du ska ha. Och skippa den busiga ljuslila näsduken i bröstfickan, oavsett vad killarna på Brother tutade i dig. Klä dig ordentligt. It ain’t rocket surgery.

NÅGRA RADER OM STALCATION

Den här semesterformen går till så att man åker runt i sin bil, sen väljer man (väldigt viktigt) helt random en annan bil som man följer efter. Sen följer man efter den bilen hela semestern. Det kan bli en hel del sittandes utanför nån mexitegelvilla i Bromölla, alternativt med ledsagad eskort därifrån. Har man tur blir det fina dagar på stranden eller långa vindlande färder längs sagolika skogsvägar man aldrig kunnat drömma om. En option att trappa upp engagemanget är att haka på till fots, upp och ner i Långe Jan, in bland frukostflingorna på City Gross osv. Du sätter gränsen själv, alt (igen) att någon annan gör det. Lycka till.

 

NÅGRA RADER OM FOTBOLLS-VM

Älskar fotbolls-vm lika mycket som någon annan. Lika lite också. Kluven. En match är som en glass, man är besatt medan den finns men sitter liksom inte kvar med flätade fingrar över korslagda knän och diskuterar detaljer i två timmar. Jag kan se fram mot nästa glass, men för stunden är jag lite äcklad av hur fort jag åt den som precis tog slut. Behovet är snarare att göra något annat en stund. Balansera med müsli. Också lite skamsen över att ha tittat på vuxna män som jagar en boll och blir så upptrissade att de puttar varandra i ryggen hela tiden så att en designerad chaufför måste blåsa i en pipa. Enda sättet att få till lite spel, så inte alla bits hela tiden.

Det här visuella heroinet är märkligt nog inte reglerat, trots att det skapar kaos. Istället låter man en diffus förbundskapten svamla oemotsagd i varje paus, trots att han redan förstört vm en gång.

Tycker public service ska visa re-runs av boktipset i halvlek. Varannan hjärna typ.

NÅGRA RADER OM MÄN OCH SMYCKEN

Rule of thumb: män ska inte bära smycken. En klocka är inte ett smycke. En klocka är en klocka. En vigselring är liksom ingen option om du är gift. Bär den bara. Men håll inte på med sk förlovningsringar.

Regler är till för att brytas dock, och jag respekterar varje man som modigt tänjer på det visuellt uthärdliga. Gud ska veta att jag själv klivit i gropar, både på fullt allvar och i dåligt iscensatta ironiförsök.

En gång köpte jag ett snäckarmband på stranden i Cannes. Gravt rosémarinerad tyckte jag det var en ’kul grej’. Men nej, det var inte kul. Inte armbandet från cannesfestivalen året innan heller, oavsett agnes b-logga hit eller dit.

När jag var femton tryckte jag en trubbig säkerhetsnål genom örat så det knastrade i brosket. Hålet är fortfarande kvar och påminner om en tid med olika kors och fredssymboler dinglandes som K-mart-skräp från min vänstra huvudextremitet. Jag tyckte det var coolt. Så enkelt är det. Män vill vara coola.

Därför finns Thomas Sabo. Ett rovdjur som vakar på män i identitetens skuggzon.

Det räcker med en annons i King, så får flera hannar snabbt för sig att några sk länkar runt handleden kan skänka deras närvaro en höjd grad av excentricitet, mystisism och spänning. Typ att en tråd runt ankeln eller smal läderrem runt halsen tar dig ett handslag närmare Richard Branson.

Klipp naglarna, blek tänderna om du måste, köp en klocka.

Nu går vi vidare.

NÅGRA RADER OM SPOILERTIDSFRISTER

Den oskrivna regeln att inte prata om Game of Thrones på 72 timmar har tydligen helt tagits bort. Idag pratades det helt ogenerat om S04E09 när jag dök upp på kontoret. Jag försökte göra det internationella tecknet för ’tyst’ (vilket märkligt nog är samma gest som för att skära halsen av någon eller sig själv, eller så har jag missuppfattat det, men skit samma ni fattar, ’schhhsss’ typ). - Nä, nä, det där med tre dagar gäller inte längre, nu får du kolla direkt annars är det kört, säger Alex. 

Denna aggressiva spoilerkultur breder snabbt ut sig, och det är var och en för sig själv där ute. För att skydda sig börjar folk fakespoila avsnitt de inte ens sett, för att köpa sig tid ut till kafferummet och hålla för öronen. Ett tag funkade löst prat om House of Cards i hotsyfte, men det höll i 48 timmar sen hade alla söder om Pajala sett rubbet.

Nu måste man alltså både ha koll (och se) sina egna serier snabbt som fan, men även i taktiskt syfte paralelltitta på Orange is the new black, eller Black list – bara för att ha säkerhetsmaterial de dagar du ligger efter på Game of Thrones.

Besvärligt, tidsödande och svårplanerat. Men jag kan inte se några självklara vägar runt det hela.

 

NÅGRA RADER OM NAZISTER

Tänk om man skulle bli nazist varje gång det blir en liten uppförsbacke i livet. Punka på cykeln. Nazist. Sen till måndagsmötet. Nazist. Regn hela fjällvandringen. Nazist. Det blir lätt orimligt om vi skulle bli impulsiva högerextremister varje gång en fluga väcker oss i sommarstugan klockan fyra på morgonen. Ändå är det precis det som sker i stora delar av Europa. Igen. Bara några generationer sen det hände senast är minnena som bortblåsta.

Det är så enkelt att bli extrem. Impulsen bor hos oss alla tror jag, åtminstone i mig. Sättet att kanalisera den på är dock väldigt olika. Personligen lutar jag mer åt romantiska eremitfantasier som att bygga en liten timmerstuga i okänd terräng och klara mig själv – snarare än att hoppa in i en kraftigt intellektutmanad fårskock av svarta bombarjackor. Självklart har jag tvivel om alltings rättvisa och balans. Inte minst när jag för tionde gången trampar in samma sylvassa legobit i hälen på vardagsrumsmattan. Men jag väljer att inte bli nazist på kuppen.

Men så länge slipsar får såsfläckar och man inte hinner hem före broöppningen kommer det finnas människor som väljer att inte minnas. Som väljer att gå till extremer utan att passera hjärnan.

För alla oss andra handlar det om att stå stadigt för det vi tror på – the bigger picture. Så länge vi är i majoritet är det rätt lugnt. Men det är tydligen dags att hålla lite koll.

 

NÅGRA RADER OM ATT HÄLSA

Skulle vilja se statistik på hur många människor som nås av en hälsning via någon som i sin tur ombetts förmedla denna. Typ, ’hälsa hem!’. Varför? Är själv rätt snål med att verbalt forwarda diverse hälsningar till folk, men det är bara så jag är. Gemene man verkar dock oerhört generös med att skjuta över detta otacksamma extramoment i livet. Men, frågar jag mig då. Hur effektivt är resultatet? Min egen mor brukar dröja sig kvar i luren till hon hör att jag ger min fru en kram från henne. Hon känner mig väl. Alla andra som ber mig hälsa någon kan knappast förnimma djupet i den mentala källa deras ord sakta singlar ner i. Tough luck. Vill man ha en hälsning får man vara med. Annars, glöm det.

NÅGRA RADER OM EU-VAL

Om det nu är så viktigt med parlamentsvalet i Bryssel kan man undra varför alla partier ställer upp med sitt B-lag. De där som suttit på bänken så länge att de inte ens har skorna på sig. Vi pallrade oss dock iväg till östra real fem i nio på kvällen, och la några av valets sista sedlar. Sjukt svårt, inte bara att fatta om kandidaterna är bra eller om en brysselflytt bara råkar passa deras lifestyle – utan vad vi gjorde där i lokalen. Fem timmar tidigare fipplade jag mig igenom de 28 frågorna i svt’s röstkompass i min iphone och blev till min lättnad inte SD-sympatisör ialla fall. Var rädd att servern skulle skära sig av mina nyckfulla klick. Nej till vargjakt, nej till kristet styre, ja till kvinnor, ja till att tvinga fram utveckling av förnyelsebar energi, ja till företagande, nej till rasism och homofobi. Typ sånt som man tror alla håller med om. Sen rasslade det till och datan sa att jag skulle rösta på en rund tant på en åker som vill tänka på djuren. Så henne tänkte jag skicka ner till Belgien, watch out! Centern och (m) scorade hyfsat men otippat nog med (s) flåsande i nacken. Målfoto där. Hos (c) vet jag inte ens vad kandidaten heter, men det vet man ju aldrig. Att moderaterna ens värmer upp Hökmark är närmast en skymf mot allt vad progressivitet heter. Bland mina topp 5 skiljde det bara nån procent hit och dit. Förutom till SD och junilistan (vad fan är det liksom), som säkrade kristallklara jumboplatser. Hade nog tippat (mp) lite högre men de måste ha gått in i väggen nånstans vid fråga 14-15. Höll sig med bra vid självklarheter som jämställdhet och hållbarhet, men tappade flåset i den makroekonomiska mördarbacken. Vi får väl se. Det är ju ’bara’ EU, tror jag de flesta känner. Kusligt nog.

NÅGRA RADER OM EFFEKTIV REKLAM

I hela min karriär har jag och de jag för tillfället råkat jobba med kämpat för idéer i samtal med diverse företag som upphandlat min aktuella arbetsgivare som sin reklambyrå. Problemet är bara att väldigt få av dessa marknadschefer är intresserade av just idéer i sin reklam. De är intresserade av mycket annat, men inte idéer. Detta kan låta motsägelsefullt eftersom de trots allt gått igenom den tveksamt roande processen av att välja kommunikationspartner i en nyckfull och påfrestande pitch med 5-10 inblandade (och naivt hoppfulla) reklambyråer.

Så. Vad vi överhuvudtaget ska med varandra att göra är en av de svåra frågorna i livet. Håglösa kreatörer utvecklar kronisk fiskblick. Projektledare gungar på hälarna och fräser ut fruktlösa briefer i ekande byråkorridorer. Alltmedan klipska forskare på Handelshögskolan vrider och vänder på mänskligt beteende för att få någon rationell rätsida på hur företag ska kunna utnyttja reklam mer effektivt.

Men vi måste se sanningen i vitögat. Att den mest effektiva kampanjen, är den som aldrig görs. Helt ogrundade gissningar visar nämligen att 8 av 10 svenska företag inte alls ska ha någon reklambyrå, eftersom de inte vill ha reklam. Så det är ett nationellt resursslöseri av magiska mått att tusentals företag ändå snubblar omkring på byråkelimen dagligen. När de istället borde göra sig själva och svensk ekonomi en stor (och effektiv) tjänst: göra det själva.

Synergieffekterna skulle bli ofattbara. De 20% av företagen som i det här scenariot går till en reklambyrå skulle alltså vilja ha idéer, vilket skulle leda till drägligare reklam för oss andra att uthärda på vägen hem från jobbet på dagarna. Det skulle resultera i att 80% av ’reklambyråerna’ skulle försvinna, vilket i retrospekt kommer att upplevas som en behaglig bonus. Vidare skulle de 80% av företagen som snickrar själva se sina marknadsavdelningar implodera eftersom alla går till varandra för att ingen kan ta beslut om någonting själva. Hälften av dessa varumärken skulle dö, den andra hälften klara sig fint eftersom de gissningsvis består av unika produkter som människor ändå vill ha.

Äh.

Antingen är jag just idag (igen) ordentligt matt på kunder som inte ser en bra idé när man lägger den framför näsan på dem. Eller så är jag en ekonomipristagare in the making.

Möjligtvis både och.

NÅGRA RADER OM ATT FLYTTA FRAM

Vi hade just en debatt här om uttrycket ‘flytta fram’ när det kommer till mötestider. Av alla begrepp i universum är det min absoluta rekommendation att alla upphör att använda detta asap då konsekvenserna medför extrem förvirring. Jag har fortfarande inget facit för det finns ingen människa som vet vad ‘flytta fram’ betyder. För mig är det naturligtvis synonymt med att ‘skjuta’ på något till en punkt längre ‘bort’ i tiden. Man puttar alltså iväg mötet till ett senare klockslag. Dock har det kommit till min bekymrade kännedom att tolkningen på ett pervest men otippat utbrett sätt används som syftning till att ‘tidigarelägga’ något. Detta handlar ju snarare om att ‘dra till sig’ något. Det blir ju rena Michael J Fox-logiken om framtiden ska komma tillbaka till där vi står. Vad hindrar en sån människa från att boka tider som redan varit? Ingenting. Det är dags att välja sida.

NÅGRA RADER OM TREDJE VÄRLDSKRIGET

Någonstans inom en bor en liten träsk-redneck med en dröm om att en dag tvingas svetsa ett kulsprutestöd bak på pick-upen för att försvara sin familj i det fria kriget. Inte för att jag på något sätt är mot fred, jag är djupt stolt över vår nordiska förmåga att undvika väpnade konfliker osv mm etc. Men. Alltså. Säg att de kommer, allt slås ut, det blir var och en för sig själv. Vart skulle man ta vägen? Personligen är jag utrancherad från totalförsvaret vilket både är bra och dåligt. No soup for me! Det positiva är att omständigheterna kräver en McGyvring av hela vardagen. Iordningställa fordonet, samla mat, hamstra ammo, tält, koltabletter, iPhoneladdare, camonät osv. Lära barnen skjuta prick med älgstudsaren mot San Pellegrino-flaskor nere på Brf Flundrans innergård. ”Goddag fru Peterson, jodå allt är bara bra, barnen måste få in repeterrörelsen bara”. Sen skulle man förmodligen dra ut från Dodge snabbt som ögat. För även om Stockholm är landets enda försvarade stad känns norrlands inland som ett säkrare kort. Där skulle vi med fem nya hipster-yxor från Gränsfors lära oss knuttimra på google och bygga en stuga vid vår alldeles egna Walden Pond i utkanten av Padjelanta – mitt i väglöst land, fullt av fågel, fisk, småvilt och bär. På kvällarna skulle jag och min fru sitta i den knarrade (och nytimrade) hänggungan på den grandoftande verandan och lyssna på barnens trygga snarkningar med varsin kåsa tallbarrste i lyktskenet, med ett mycket avlägset knatter från fjärran artilleri som enda ljudbild.

Men nu verkar det inte bli nåt.

Och imorrn har jag ju ändå ett par slarvigt förberedda pitchpresentationer för några sovande mainstreamprodukter i mellansegmentet med män/kvinnor 25-45 som målgrupp. Så det var ju lika bra.

NÅGRA RADER OM KULTURELLT CELIBAT

Många tror att bara för att man kommer från Mora så är man döpt i Anders Zorns blod, ritar perfekt kurbits vid 5 och är riksspelman vid 10. Visst finns det en del kultur där jag kommer från, men mer av den hemvävda (hembrända) typen som jag kanske aldrig riktigt fastnat för. Allt är rustikt och rödkindat friskt. Men bakom leendena, gårdsnamnen och de klingande tilltalen smyger en missunnsamhet och falsk uppriktighet som också är en del av kulturen. Människor är kategoriskt misstänksamma och när jag i tidiga tonår lyckades naila exakt vilken skruvad atmosfär jag befann mig mitt i sjönk det snabbt och ganska behagligt in att jag aldrig skulle bo kvar efter skolan. Många såg det såklart som att man flyttade ifrån någonting, men jag såg det som att jag flyttade till friheten. Och som en torr svamp kippandes efter morgondagg kastade jag mig naivt ut i en social värld som min lantliga fostran glömt att preparera mig för. Rosévin, till exempel. Who knew? Första tågluffen på nån fransk bistro var jag helt säker på att ägarna blåste mig med den rosafärgade sörjan de hällde ner i de dessutom kraftigt underdimensionerade glasen. Smockan hängde i luften, och det var nog inte förrän i mitten av den resan jag insåg att färgen var korrekt då jag likt något ur Edgar Rice Burroughs historier kisade misstroget mot en flasketikett av den för mig helt okända arten ‘Rosé’. Nästa käftsmäll kom på en dammig tjurfäktningsarena i Barcelona. Hade letat mig ut i gångarna i jakt på en mugg kaffe, och katalanen i baren gjorde med fasliga omständigheter i ordning något jag senare – återigen – fick veta var en korrekt framställd espresso. Den här gången var kaffemuggen fan ännu mindre än på den där bistron, och med 2 cl svart sås i handen kände mig återigen som från en annan planet. Var. Är. Kaffet? De flesta av de här sociokulturella kallduscharna tog plats på den där första tågluffen. Många gåtor handlade om mat och dryck, något de främlingar som serverade mig säkert undrade om jag överhuvudtaget hade exponerats för tidigare i livet. Marseillegarconen som (under samma ändlösa resa) tog min beställning på entrecote frågade säkert hur jag ville ha det stekt. Visst, eftersom det inte fanns i min värld att kött faktistk kunde göras olika satt jag troligtvis bara och glodde hålögt tillbaka. Eventuellt rökandes, med en Leffe blonde och femton kartor på bordet. Att jag tio minuter senare blev serverad den rödaste köttbit jag (fortfarande) sett i mitt liv var väl ganska självklart givet mitt povra kulturella bidrag till bordet den dagen. Jag lovar, min mat hade puls. Den kossan hade definitivt haft andra planer när den vaknade den morgonen. Ja, sen har det fortsatt sådär i 25 år till men jag har lärt mig leva med mina kulturella utmaningar från hemorten. Idag vet jag till och med vad en toast master är. Shit, har till och med varit toast master. Nu när jag tänker efter så satte min kulturella svält igång en jakt på förfining och kunskap som numera rör sig av egen kraft i en svårtyglad omloppsbana kring mitt eget liv. Alla nya subkulturer jag ger mig in i försöker jag bli expert på, jag tar in varje nyans i rummet, tolkar och definierar stämningar och stilar och rör mig svalt igenom dem. Att inte veta är kul, för då har man massor framför sig. Jag har lärt mig uppskatta min egen okunskap extremt mycket, och njuter av okänd mark. Mina tidiga obekväma felsteg framtvingade av en nödvändig flytt gav mig så mycket mer än om jag blivit kvar på en stubbe i skogen och buttert silat röda lacket mellan framtänderna medan en vind liten fickkniv skrapar fram ingenting på dagens skörd av trisslotter. Jag älskar att inte fatta någonting, och det har jag Mora att tacka för.

 

NÅGRA RADER OM DAVID ORLIC

Läser om att begåvade volontairegrundaren tar ett sabbatshalvår för att hjälpa (s) vinna valet. Inget ont från mig när det gäller David, som är en inspirerande kreatör rakt igenom. Men uppdraget är lite som att ta över och skruva av det allra sista på en tidigare krånglande cola-flaska.

Inget kan nämligen stoppa (s) från att vinna valet. De är Hellner som hämtar flaggan från Söderqvist på krönet redan innan upploppet startat. Jag har redan accepterat ett regeringsbyte, och det värsta är: det har regeringen också.

Det spelar ingen roll att Sverige går bra. Med så många tabbar kanske man inte ska få fortsätta regera. Privatisering av skolor och sjukhus är det som stör mig mest. Med en av världens fetaste klubbkassor borde vi kunna fortsätta lyxen att ha en gemensam vård och skola som inte särskiljer människor.

Men jag är inte socialist. Har aldrig varit. Snarare i så fall miljöpartist. Men då blir man tyvärr socialist i praktiken. Skulle gärna tro på socialismen, ungefär som jag gärna skulle tro på gud. Jag kan vara avundsjuk på de som gör det.

Här har du mig David. Gör något.

NÅGRA RADER OM KIMCHI

Vissa åsikter kan vara extremt kontroversiella. Saker man bör hålla för sig själv eller bara prata om bland nära vänner. Om man nu måste. En sådan rör pinnglass. Att inte vilja vika 25 minuter på lunchen för att i gemensam tropp äta 88:an i svag sol på måsskitsbänk med medarbetarna kan röra upp starka känslor. En annan värdering du bör ligga jävligt lågt med är att inte vilja bada på sommaren. Inte ens när det ÄR 20 GRADER I VATTNET. Det rekommenderade är att bita ihop och ta det där satans doppet, även om det inte alls är skönt efteråt som alla aggressivt hävdar. Alternativet är massans förakt för all framtid.

Men ett tabu som rör till det extra i min vardag är min avsky för koreansk mat. Med denna till synes ointressanta hållning passerar jag tydligen ett streck i sanden för många ‘foodies’ som själva bara har en gud: Kimchin.

På varje kontor härjar en kimchiyakuza vars röst väger tyngre än din varje gång det ska köpas upp mat till lunchmötet. Man vågar inte gå emot denna sammansvärjning, eftersom tiden det tar att komma ur ordväxlingen med högsta sannolikhet gör kvaliteten på din dag något vagare. Resultatet är att du petar i dig de små oidentifierbara och kalla köttslamsorna först, och sen sitter och håglöst rör pinnarna bland överinlagda grönsaker av oklar härkomst. Om dessa fd råvaror verkligen klassas som god mat av en majoritet människor ska jag duka direkt vid komposten i sommar när vi får middagsgäster på landet.

Det här är tre saker vi inte längre får blunda för, men som vi kanske inte hinner lösa under vår egen livstid. Men jag drömmer om att mina barn en dag får leva i ett Sverige där preferansen för pinnglass, bad och kimchi inte dikterar villkoren för deras frihet.

NÅGRA RADER OM ALLMÄN VÄRNPLIKT

Efter väl avvägt svammel i psykologintervjun på mönstringen lyckades jag trassla mig ur 15 månader som kompanibefäl vid finska gränsen, men åkte ändå dit på 10 som gruppbefäl på Dalregementet. Avskydde lumpen och var under sommarens grundträning en obeskrivlig plåga för alla befäl. Med ett fredsmärke dinglande från örat ifrågasatte jag allt vi gjorde hela dagarna. Gillade dock att skjuta med min språjlans nya AK5 som jag snabbt blev obehagligt bra på att plocka isär och sätta ihop på sekunder med ögonbindel. Snart fann jag mig också i rollen som befäl över en liten halvautonom spaningsgrupp på 4-5 man som gjorde lite som vi ville på de allt längre storövningarna i norr. Vi satte eget läger bort från kompaniet, sov på granris direkt på snön och skapade ett militant mikrokosmos där vi var sotsmutsiga, äventyrliga separatister som rökte cigg och tog coola selfies med min medhavda Pentax. Inget var riktigt på riktigt. Själva jobbet bestod av diverse cowboymässiga hit and runs eller att förse kompaniet med bombkoordinater. Vi flinade och fortsatte. Till och med när vi av misstag råkade sänka en 1-miljonersbandvagn i en jämtländsk sjö stod vi bara och garvade. När vårsolen dök upp och lumpen började ta slut hade vi precis nött in utrustningen till instagrammatisk perfektion. Kängorna var snyggare än Hope och pinterestpatinan på de jägarladdade magasinen till min AK5a gjorde sig fantasiskt på svartvit Tri-X film med 400 ASA. Vi hade spelat krig i ett år och mitt i leken ringde det in. Grindarna öppnades och livet började.

Nu finns inte allmän värnplikt. Det blev väl helt enkelt för löjligt att fortsätta låtsas att Ryssland är ett hot. Skramlet hade sen länge tystnat. Idag ligger ett Ica Maxi på fältet där jag övade bajonettstrid och kröp i tunnlar med gas. På logementet huserar IT-firmor och eventbolag. Det är ett ‘företagscampus’.

Inget kan ju längre hända.

NÅGRA RADER OM ARBETARE

Ett par saker slår mig när jag ögnar igenom paraden av årets superbowlreklam.

Det ena är såklart den sedvanliga uppvisningen av klassisk pekoral, en ohämmad amerikanism som under den kväll med garanterat högst tittarsiffror står oemotsagd. Innehållen varierar år från år, men budskapet är ofta detsamma: hyllningen till den ‘vanlige’ amerikanen, arbetarhjälten och den odödliga tanken om USA som kulturell smältdegel där allas drömmar kan maximeras oavsett ras, kön eller religion.

I Sverige har vi sedan länge slutat glorifiera den vanlige arbetaren. Hen som jobbar med händerna, får skit under naglarna, och dricker kokkaffe i fikarum med nakna brudar på väggarna. Inget parti eller varumärke vågar satsa på den här hästen längre. Istället står näringsliv och politiska ledare från båda läger sida vid sida och häller bensin på den sedan länge etablerade elden om att alla kan bli artister. Järn och trä är inte längre vår ryggrad, utan det är Idol-Kevin som ska leda de svenska massorna in i en ny ekonomi där alla inte bara kan utan har RÄTTEN (helt enligt svensk mytologi) att bli framgångsrik låtskrivare, dansare, bloggare, friåkare, dj, art director eller modeentreprenör. Den kreativa industrin är enligt någon obekräftad källa vårt starkaste kort, och säkraste exportformel.

I USA gör de tvärtom. Eller rättare sagt, gör som de alltid har gjort sedan 1776: bygger hjältemyten kring den sk ‘vanliga arbetaren’. I plågsamt smäktande regi. Men med insikten om att alla inte kan bli LeBron James. Och oavsett subjektivt tyckande kring tonalitet och överdrifter så har USA alltid lyckats med att göra arbetarklassen sexig, och på så sätt kontrollerat den.

Sverige har förlorat sin väg. Och eftersom vår ekonomi precis som alla andra i världen bygger på att några heter Avicii och väldig många andra måste städa toaletter ska det bli intressant att se hur regering, näringsliv och kommunikation tillsammans kan få människor att känna inspiration för framtiden oavsett vad man har att gå upp till på morgnarna. Eller så fixar Stefan Löven det där på egen hand.

Doubt it, though.

NÅGRA RADER OM GULDBAGGEGALAN

Det enda som är sämre än svensk film är talen på Guldbaggegalan. Två timmar skämskudde under svt-sändningen igår. Sen kom det ett tal som ändå passerade nålsögat. Men han var dansk.

Vet att jag raljerat om detta tidigare och att några av mina vänner i filmbranschen hatar mig för dessa onyanserade utfall mot våra bidragsstinna kalkonprojekt på vita duken. MEN. Det går inte att bortse ifrån att man i USA kan ta en limousinechaffis från gatan till kameran, och han presterar bättre än Persbrandt någonsin gjort. Eller, hur kan allt som 50 cent eller Ludacris gör vara vassare än hela dramatenträsket tillsammans?

Själva ‘musiknumren’ mellan haverierna på scen går inte ens att kommentera. Fönster mot TV-världen-vibbar rakt igenom.

Att folk på sin årliga supergala inte kan klä sig bättre än snittmässig IT-konsult har dock sina makroekonomiska ljuspunkter. Jack & Jones jublar.

 

NÅGRA RADER OM RESEPROFFS

Vi har dem alla omkring oss. Reseproffsen. De som ‘gjort allt’. På 80-talet.

Du kanske upplevde något fint i julas, kanske råkar nämna en trevlig strand på Koh Lipe. Alltså, Hasse på ekonomin var där ’86. Fanns inte ETT ENDA hotell på hela ön. Bara EN bungalow. Och i den bodde Hasse. Hur du får reda på detta? Jo, Hasse har en förmåga att stå bakom ryggen och överhöra allas småprat om resor, restauranger och livereplikera med sina egna upplevelser från dessa – enligt Hasse – söndergentrifierade turistfällor. Som var helt orörda. På 80-talet. Du kanske var i Tokyo precis. Strosade på fiskmarknaden, köpte en handgjord kniv. ”Visst är det häftigt”, hör du någon bakom dig säga. Hasse. Du bodde på Claska. ”Åh, där bodde jag i tre månader”, säger Hasse. På 80-talet.

Jag har börjat med en helt meningslös form av entrapment där jag drar fram dessa plågoandar i ljuset. Inte någon njutbar hobby, men ändå viktigt för allas långsiktiga välbefinnande att identifiera dem. Man gör så här, man namedroppar en bar i Williamsburg, ett hotell i Marais eller en enstjärning krog i bergen ovanför Cannes. Sen låter du ett par sekunder passera, ytan oroas direkt då kontorets resetourettekrokodiler snabbt får vittring på ditt köttiga agn. Vid ljummet intresse kan du alltid lägga ut en säker krok: fråga lite naivt om någon har några tips för Sydafrika.

Ryser vid tanken att bli en sån person. Självklart är jag där och petar på elden ibland. Nån nämner Key West och jag tvingas gräva djupt efter krafter som kan trycka ner impulsen att prata om hotellet på Duval Street där jag bodde top floor på springbreak ’94.

Vi måste alla hjälpas åt och kämpa för ett värdigt reseberättaklimat på våra kontor.

NÅGRA RADER OM VIDAREBEFORDRADE MAIL II

Jag har en nyligen uppdiktad policy i mitt företag som förhindrar mig att läsa vidarebefordrade mail. Det här kan låta mycket märkligt för alla er som har en trygg och daglig rutin i att klicka på den där pilen som pekar åt höger i mailfönstret, helst till en cc-lista på minst 25 namn i hierarkisk oordning. Men jag ska förklara varför.

Det finns många saker som hindrar en normalbegåvad tjänsteman att utföra ett kvalitetsarbete mellan nio och fem. Öppna kontorslandskap, fika, facebook och tillfällig dip i kompetenskurvan är några av bovarna i dramat. Det existerar helt enkelt en malström av negativ energi runt din slitna kontorsstol, som med magnetisk tyfonstyrka drar arbetslivet och karriären ur händerna på dig. Se det såhär: du är under attack. I kölvattnet på denna dumhetens invasion har antalet vidarebefordrade mail fått svenska outlook-licenser att glöda av överhettning.

Definitionen av denna digitala bajskorv är alltså ett mailinnehåll som sändaren högst sannolikt har i sin arbetsuppgift att sortera, destillera, förfina och återge på ett inspirerande sätt – men skiter i. Resultatet är en timmes scrollande om dagen, ner i obegripliga trådar av löst sammansatt målgruppsresonemang om kvinnor 35-45 på landsbygd. I en kombination av nyfikenhet och naivitet kan du dock inte hålla dig från att gräva dig djupare i denna fadda smörja, eftersom du för ditt liv inte kan tro att någon skulle skicka dig ett meddelande utan att detta skulle innehålla en liten ädelsten av högoktanig information som just denna dag har potential att ge din strävan om ett bättre liv en skjuts framåt.

Men du har fel.

Allt dessa vidarebefordrade mail skapar är tusen år av bortslösade timmar. De är fjärilen som avsätter presidenter. Men framför allt, de är vart och ett för sig ett tillförlitligt kvitto på att personen i avsändarfönstret är någon du – åtminstone yrkesmässigt – ska hålla dig mycket långt ifrån.

NÅGRA RADER OM 5 UTDATERADE SAKER

5. Dubai

Alla meteoriter kanske inte behöver slå ner på Manhattan. Nån kan gärna landa i Dubai, för den här stan skulle behöva börja om lite.

4. Spritmuseum

What’s next? Crack expo? Titta här barn, så fina färger på kanylerna. Vad inspirerande, tårkanalen fungar lika bra som mellan tårna!

3.  Zoo

Min far tyckte till och med det var onödigt att ta in blommor från åkern till vasen. Riktigt så långt kanske jag inte går, men jag är helt övertygad om att djur hör hemma i sitt naturliga habitat och att vi människor bör upphöra att finansiera dessa förlegade anstalter.

2. Schweiz

Vinnare i sämst-karma-tävlingen 97 år i rad! Imponerande uthållighet i att hålla kvinnor borta från valurnorna. En vital kraft i urholkandet av judiska förmögenheter efter förintelsen. Och nu interneras syriska flyktingar med en bländande förödmjukelse och klinisk frånvaro av empati.

1.  Tjuvjakt

Kenya Wildlife Services kör sen länge en ‘shoot to kill’ policy när det gäller sina Park Rangers krig mot AK-47-bestyckade tjuvjägare i snabbgående landcruisers. Jag tycker att man ska spraya alla elefanters betar med spårbar DNA för att sen följa det tjuvjagade pulvret till sina slutkonsumenter i Japan. Sen dödar man alla.

NÅGRA RADER OM DIALEKT

Känner norrmän hur töntiga de låter när de pratar? Jag menar, själv har jag tidvis ett lätt generande dalmål som slår igenom med en svag nyans av präktighet. Detta är jag helt medveten om. Men undrar hur det är med norrmän.

Min bild av detta folkslag har satt sig dels via olika möten och arbetsgrupper jag haft i Oslo, samt programmet Skavlan. Det låter som att de alltid är oförklarligt uppåt. Man förnimmar liksom våt ull och träskidor direkt en norrman pratar. Det vilar en naiv positivism i tonerna.

Nä måste nog säga att Italien leder än så länge. Fattar inte ett ord, men jag vill vara där de är. Ett urfolk utan större ambitioner än att fortsätta vara. Franska förstår jag mer av, och det ligger lätt topp tre. Älskar franskan och allt det står för, men kanske inte lika ivrig över själva fransmännen och den lite kvävande självupptagenheten.

TYSKAN måste nog få några generationer till. Vi är inte riktigt redo än.

Sen snackar alla om brittiska, cockney osv. Inte min grej men jag förstår hur man kan fastna. Jolly good chap vinner dock inte mitt hjärta. Inte som amerikanska, och då menar jag inte nödvändigtvis någon av de särpräglade varianterna från söderns y’all till Bostons oförmåga att uttala r – utan kanske mer en riksdialekt från nåt State Univ i Colorado.

Rätt fantastiskt hur olika språk kan låta fult och fint i olika öron.

Vad har du för favoriter?

NÅGRA RADER OM GPS

Don’t get me wrong, hela gps-teknologin är fantastisk. Kommer ihåg när jag köpte min första blytunga Garmin för massor av år sedan (innan amerikanska försvaret släppte precisionen fri) och var barnsligt exalterad över att man kunde SE var man VAR. Via SATELLITER. Sprang runt och viftade med den där grejen hela tiden för att få täckning, för man kunde inte vara inomhus eller i skogen. Visste inte exakt vad jag skulle ha den till, men man SÅG var man VAR. Dessutom hade jag en höjdmätare i min Suunto och tillsammans med gps:en kunde jag räkna ut hur HÖGT jag var. My god. Men när jag hade fipplat färdigt med denna relativt luddiga intel var jag ändå tvungen att kolla på min karta 1:50000 för att vara helt säker på hur jag skulle ta mig dit jag skulle. En analog karta tränar hjärnan att känna efter, liksom mekaniskt lukta sig fram oavsett om man är i London eller på Denalis skuggsida. Ett vrid på silvakompassen, done. En basförmåga som gps:er på bara tio år raderat hos en hel nation av bilförare. Idag går nästan inte att köpa en ny bil utan gps inmonterad (jag lyckades dock), och ska man hyra en bil måste man aktivt välja bort satellitnavigation. I varenda panel eller vindruta sitter en Tom Tom uppsmetad som i sitt makliga värv lobotimerar varje förare till sista impulsen att verkligen förstå hur man ska ta sig från A till B bara är något vi kan läsa om i historieböckerna. Tänk barn, förr kunde människan läsa kartor och själva lista ut hur de skulle komma hem. Nääää, VA, you are SHITTING me! Jo det är sant, vissa människor hade till och med något som kallades lokalsinne, dvs de hade en mystisk sträng i sitt dna som tillät dem att baserat på sin geografiska träning liksom instinktivt känna väderstreck och rätt riktning till saker och ting. SPOOKY. Men farfar vad hände?

GPS.

Varje gång jag har vänner som ska hälsa på oss på landet, så tar de en liten extrasväng via västergötland. Gemensamt för dem alla är att de tittat mer på bilens gps än på vägen. De är inte ens generade vid sin felkalkylerade ankomst. För det var ju gps:ens fel.

Nästan värre är Taxi Stockholm. Åkte två gånger idag, båda gångerna fel. Föraren satt dock och hummade nöjt och hade ingen aning om den detour hans avstängda hjärna orsakade framför allt mig som frustrerat bara liksom tog in den mysiga extrasvängens som den digitala kartfunktionen föreslog. Jag tycker vi ska ha taxi-drönare i Stockholm, om vi ändå nu officiellt helt skippat krav på mänsklig kunskap. Då slipper vi dessutom den tidvis fräna kroppslukten i kupén.

Needless to say, så gillar jag kartor. Papper, plast eller inplastat papper. Skalor och längdangivelser, höjdmarkeringar och symbolförklaringar. Prasslet. Till och med den omöjliga uppgiften att vika ihop en karta som den var från början får mig att rysa av välbehag. I love them.

I LOVE THEM.

NÅGRA RADER OM SIN CITY

Asch, det blev inte så mycket syndande för min del, men efter sex (6) långa dagar i denna öppna anstalt fattar jag ändå var namnet kommer från. Min ena reskamrat J till exempel, som till vardags är en oerhört omdömesfull och moralisk man hittade sig själv vid poolen (med en powerpoint i knät) beställandes 7 coronas på raken av tjejen i tajt linne. ’Han kunde inte sluta beställa’, som han förvånat sa efteråt. I Las Vegas är vi alla boskap med pengar och strippen är ett långt blinkande pärlband av gigantiska finlandsbåtar på meth. Man tappar snabbt bäringen och eftersom det tar tre timmar att bara gå ut från sitt eget hotell, kopplar riche-radarn på – dvs, var är Riche, var är Baoli, och var är Nytorget? Nu vet jag det och lite till, och även om jag själv kanske aldrig kommer att återvända har jag ett någorlunda hum över vad som är värt och vad man kan skita i. Wynn är Riche och systerhotellet Encores nattklubb XS är Baoli, där Eric Prydz, David Guetta eller Avicii spelar medan Nicky Hilton festar. Så förstod åtminstone jag det hela, efter min kväll där. Bästa baren är Velveteen Rabbit på Main St. Snyggaste kasinot är El Cortez uppe i downtown. Där fingrar solkiga kvinnor och män bort sina mycket små förmögenheter vid borden precis som på alla andra hotell, men det ser helt rätt ut i alla fall. Runt hörnet finns en gata med BAIL BONDS och vigselkapell, beroende på vilken riktning kvällen tar. Man kan hitta rätt i Las Vegas, men man måste leta hårt. Hjordarna av Fat Tuesday’s-fulla medelklassamerikaner i shorts och golfpikéer (såna där ärmarna slutar vid armbågen) flyter fram som lava på de breda (men inte tillräckligt breda) trottoarerna. Från Jimmy Buffet’s konceptkedja Margaritaville dånar hans floridacountryklassiker i högtalarna. Jag vet inte vad som är värst, att det står en frihetsgudinna i skala 1:1 utanför ett hotell, eller att folk tar kort på det. Kid Rock har fest på Hard Rock, Elton John på Caesar’s, Rod Stewart, Celine Dion, Faith Hill, till och med Nikki Sixx är i stan med Mötley Crüe. Det här är stället man krämar ur det allra sista ur artisttuben. Från de första dagarnas raska klipp i steget, börjar man falla in i den hypnotiserade lavaströmmen. En klassiker är dock att gå och skjuta lite. Sniper rifles, ungerska automatvapen, eller som jag valde, Magnum .44. Man kan hitta topless gun clubs men på mitt ställe hade de kläder på sig. En annan klassiker är när en fru (vilken som helst) ringer till Caesar’s och söker sin man som inte är på rummet kl 7 på morgonen. Ett inte helt ovanligt samtal till repan där kan man tänka. Mitt alibi var dock att jag efter dag 4 i halvt panik kört en hyrbil rakt ut ur Las Vegas. Stampade gasen i botten norrut längs 95 och vek av vänster efter ett par timmar, genom bergen in i Death Valley. Där körde jag runt hela dagen och njöt av min nyvunna frihet. Gasade vidare mot Valley of Fire uppe vid Moapa och rullade in i dalgången i mörker. Becksvart. Jag åkte och åkte och såg ingenting. Gick ur bilen då och då med min Colemanficklampa från Target, och försökte se något bland alla klippblock och tumble weed. Inga motell, inga människor, ingenting, bara längre och längre in i Valley of Fire State Park. Drack lite vatten och åt min medhavda påse med cheese Doritos. Sov i bilen. Mycket långt från mitt rum på Caesar’s. Visste att jag kan ha nailat parkens sweet spot, och när jag vaknade kl 4 tog jag min kamera, lite vatten, och började gå mot några berg. Fortfarande kolsvart. Solen gick upp vid 6 och då stod jag vid kanten av Fire Canyon och tittade rakt in i ett av de vackraste landskap jag någonsin sett. De 30 minuterna var värda hela resan.

NÅGRA RADER OM LJUD OCH BILD

Jag är riktigt dålig på många saker, vilket faller sig rätt naturligt eftersom det finns så många saker. Två områden där min förmåga är kraftigt utmanad är att med egna sinnen bedöma högtalarljud och tv-bildskvalitet. Ändå är det detta plågsamma man ombeds göra när man kommer in i valfri hifi-affär. Jag vill ha en tv. Den med bäst bild. Och en stereo, den med bäst ljud. Någon som jobbar där måste rimligtvis sitta på svaret.

Men nej. Man ska tydligen titta på 352 olika samsungs för att själv jämföra med lika många LG och Sony. För försäljaren KAN JU INTE VETA vad jag gillar. Man MÅSTE TITTA. Eller lyssna. I en soffa som står framställd i en vetenskapligt exakt position mitt i ljudvågornas solarplexus. Jag hör musik. Sen hör jag den vitskjortade killen fråga: hur tycker du att det låter? Och jag: hur tycker DU att det låter? Han: jo men du måste själv avgöra, jag vet ju inte hur du vill att det ska låta.

Jesus. Kristus.

NÅGRA RADER OM ATT SKRIVA SOM ETT BARN

Det är gulligt när barn skriver som barn. Inte när vuxna gör det. Varje gång jag ser en människa över 20 handskriva med ring istället för prick över i går rysningar genom kroppen och allt potentiell respekt är bortblåst. Samma person kan lika gärna kladda dit lite glitter. Budskapet är glasklart: hej, min koppling mellan hjärna och händer slutade utvecklas i tioårsåldern.

Jag förstår att folk har svårt att rita. Typ rita av en häst är svårt. Som tur är måste man inte gå runt och rita hästar i livet, om man inte är hästillustratör. Dock blir det svårnavigerat om man aldrig blottar sin handstil. Hence, man måste hålla någonslags lägstanivå i sin stil som utesluter små, små hjärtan ovanför lilla a.

Omvänt, är det inte helt otänkbart att handstil blir en klassmarkör i framtiden. Inte då mellan adel och bönder i traditionell mening, utan som angivare av förmåga, potential och akademisk träning. Det blir svårt att finta bort en sjuårings snits när trenden 2020 är att kräva handskrivna jobbansökningar och CV:n. Folk kommer att skaffa personliga skrivcoacher, och välbeställda föräldrar ser till att barnen går hos en handstilslärare efter skolan varje dag. Sommarens segelskola byts mot reservoirläger i Schweiz.

Fullt rimligt. OM nu inte hjärnorna bakom nya läroplanen i grundskolan inser misstaget i att radera skrivstil från schemat. Det finns säkert många saker som kan förena alla barn oavsett bakgrund, och ge dem en gemensam plattform för självrespekt och tillhörighet. Men att låta alla lära sig skriva fint måste ändå vara en bra start.

NÅGRA RADER OM NÄSTA VAL

Finns bara fyra ord som kan beskriva det som väntar vid nästa riksdagsval: fy fan vad svårt. Hittills har jag inte haft några större problem att sprida mina röster över några partier där i mitten-höger, baserat på min sen tonåren grundade syn på nationalekonomi, samhälle, rättvisa och frihet. Jag tror på marknaden, men mer i Maynard Keynes tolkning än Milton Friedman. Vi har ett fantastiskt land, med en klubbkassa som går att både samla in pengar till och spendera ur på så många sätt. Och just nu finns inget regeringsalternativ som klockrent matchar mina personliga åsikter.

Tror jag delar min förvirring med en stor del av de väljare som röstade fram nuvarande regering, och i den här situationen lockas många att finna tröst i MP eller FI. Partier där man liksom kan glömma bort helhetsperspektivet för en stund, och gotta sig i självklarheter som jämställdhet, rättvisa och klimat. Det trista (för mig) är att de lierar sig med ett block som kommer att låta Stefan Löven bilda regering. Och jag vill inte ha Stefan Löven som statsminister. Dels för att jag inte är socialist. Det vill säga, jag prenumererar inte på vänsterns grundvärderingar och partiprogram utan kanske bara valda delar. Men dels för att jag inte tror att Stefan Löven är vass nog att leda Sverige.

Alliansen har tyvärr fuckat upp på senaste tiden, och direkt Reinfeldt slappnar av med Da Buzz i lurarna eller signar skilsmässopapper så poppar det vanliga gamla lämmeltåget av lokala golfklubbsmoderater upp och muppar sig med den ena grodan efter den andra. Men självklart är det fiaskot med friskolor och privata vårdbolag som nu ger vänstern en oväntad möjlighet att rikta spotlighten bort från sin egen idélöshet och mot det ruggigt klantiga hanterandet av vinster i vården och nedmonteringen av en pedagogisk och kulturell enhetlighet i den svenska grundskolan. Så jävla dåligt.

Och det här märks mest av allt på Facebook, en frizon för lättsamma hipstersocialister att dissa det som inte fungerar och samtidigt skyla sin hundraprocentiga aningslöshet när det gäller konkreta alternativ. Precis som Löven alltså.

Om Reinfeldt kammar till det som fortfarande går att kamma, så tror jag att han kan vara Sveriges Obama – och överraska med att attrahera väljare ur många läger. Inse sina misstag med den ursinniga utförsäljningen av vård och skola, halshugga några medarbetare och plocka in Peter Wolodarski i regeringen. Men framför allt: övertyga MP om att bilda regering med rätt personer.

Då skulle valet bli enkelt.

NÅGRA RADER OM FÖRSÄKRINGSKASSAN IGEN

Thanks for nothing, Försäkringskassan. Ni har appar och hög finish i reklamen, men det är fortfarande Leonid Brezjnev-känsla när man pratar med er i telefon. Fick själv ”plats.. ett hundra.. sjuttio.. ni..o i kön” när jag ringde i morse. Blippade på högtalaren och försökte jobba medan den automatiserade telefonrösten skar upp min själ varannan minut med en ny orimlig köplats.

Jag är 44 år och har tre barn som varit sjuka kanske HUNDRA gånger. Känns så i alla fall. Men jag har varit för lat/dum för att ta ut en enda VAB-krona. Så förra året började jag ’ta tag i’ det där och anmälde VAB på VAB. Varpå det kom kuvert efter kuvert hem till oss.

Men kom det några pengar? Njet.

De hade startat någon slags inkomstutredning på mig, mitt i sommaren, och eftersom jag inte svarade på detta brev inom 17 dagar sattes min SGI till noll kronor. Japp, jag tjänar alltså 0 kronor, och kan få 0 kronor i ersättning från Försäkringskassan.

Dagens samtal med denna institution rörde sig som en minitornado kring ämnet överklagan av fastställd SGI (mitt språkbruk) medan jag fick en mänsklig automatröst i örat som inte mindre än sju gånger repeterade hela händelseförloppet med smärtsam detaljrikedom i vad som troligen var en enda lång utandning. Örat brann.

Nu känner jag en mix av hopplöshet och frihet.

För bara den som inte har något är riktigt fri, eller vad nu såna där kloka gubbar från Varanasi brukar säga, och när det gäller mitt förhållande (eller finansiella transaktioner) med Försäkringskassan kan jag ärligt säga att det inte finns någonting.