Skip to content

NÅGRA RADER OM SVENSKA MÖTEN

Roade mig med något så ovanligt som en svensk vinterpromenad igår. Mest för att jag missade bussen, men ändå. Mötte några, vilket blev besvärligt. Det var tillräckligt få ute för att bli märkligt om man inte skulle säga hej. Men det stoppar inte en svensk från att titta bort. Två svenskar skulle kunna mötas på månens baksida och fortfarande lyckas titta åt andra hållet. Allt för att undvika ögonkontakt, eller den djupt besvärande ritualen av mänsklig hälsning. Så jag tog mod till mig och genomförde ett smärtsamt experiment. De två i spårsnön vinglande trottoarsiluetterna kom allt närmare och vid ca fem meters avstånd tvingade jag mitt ansikte att rikta sig mot deras håll. Det var som att stirra rakt in i solen. Men jag höll kvar. Självklart lyckades de förbipasserande tyst stålsätta sina ögon rakt framför sig och på ett imponerande sätt undvika frestelsen att se på mig, trots att våra jackor snabbt snuddade vid varandra i den snöbedövade tysta eftermiddagssolen. Resultatet av undersökningen stödjer en vedertagen tes om att svenska ögon följer de fysiska dragen av en magnet, där de framåtriktade polerna inte kan mötas utan strävar naturligt iväg från varandra. Sen fortsatte dagen.

NÅGRA RADER OM VIDRIG KOKKONST

När jag började jaga för ett antal år sedan var det med nån slags post-hipster-romantik om att vara ’ett med naturen’ och ingå i ’kretsloppet’. Trots min till synes självförringade livsstilsalibi så måste jag fastslå att detta fortfarande är det centrala skälet till att jag sitter och huttrar med tysk vapenkonst i svenska snårskogar under årets bistraste månader. Sitter där och tittar rakt ut i ingenting, i timmar, som ett fån. Ett löv rör sig. Sprak på radion. Jag blir kissnödig. Ja, så där håller det på, och efter en radda helt händelselösa jakter är man ändå ivrig att snart igen få gå upp kl 5 för att packa en usel matsäck och åka kisandes i två timmar mot ett namnlöst kalhygge och ett rangligt torn. Inte Formel 1-cirkusen direkt.

Men igår sköt jag en älgtjur. Jaktlaget skitglada, älgen till slakteri och allt var lyckat på alla sätt. Men så kom en gubbe på att vi inte tagit levern. ’Vafan, levern tog vi ju inte’, som om vi glömt en Rolex Daytona på tunnelbanan. Vi skråar över åkern där jag sköt, mot platsen där vi tog ur älgen, och visst – den röda jättejuvelen ligger kvar. 5 kg lever åker ner i en svart sopsäck, och jag försöker häva rynkorna på näsan. ’Du kan ta den där’ sa jag eftersom jag inte kan se mig själv hantera denna blodboll hemma i köket på ett värdigt sätt. ’Nej, du MÅSTE prova, det är JÄTTEgott, ta HALVA’ osv. Så halva reningsorganet åker ner i en lite för liten hundbajspåse och in i bakluckan på min bil. Bestämmer mig för att ta mig i kragen, och försöka hedra älgen med att laga något på detta monster till inälva.

Här någonstans började det gå fel.

Innanför dörren langade jag stolt upp hundbajspåsen med älgorgan på köksbänken medan min familj spreds som kackerlackor under en strålkastare. Googlade upp ett rimligt recept på älgleverpastej och åkte käckt och handlade massor av bacon, blandfärs, vitlök, grön peppar, mejram, scharlottenlök, ansjovis, grädde osv. Nu var det dags att leva som man lär, varpå jag började laga en gigantisk jävla laddning leverpastej, blod överallt, mixade och skvätte i ett par timmar, med ökande obehag. Det luktade älglever i hela huset men jag tänkte det måste ju bli bättre när det blir mat av det, så till slut körde jag in två hela plåtar med pastejsmet i olika formar i ugnen, 175 grader och där stod eländet och blev bara äckligare och äckligare.

Nu började barnen och H undra vad i helvete det är som luktar, någon sa att det såg ut som bajs och jag insåg hur illa det var. Hur kan det bli så här dåligt? Nu började kväljningarna komma och jag ville bara få ut plåtarna ur huset och bar de jävlarna (med bajsliknande pastejer guppandes i vattenbad) ut i trädgården och nu där sprack det – både jag och H börjar kräkas, jag stod och hulkade barfota i det frostiga gräset och H sprang till toaletten och barnen stod och spottade och fräste vid husknuten. Så fruktansvärt vidrigt. Det absolut äckligaste jag någonsin lagat.

Ja, sen stinker det alltså älg, blod och inälvor i hela huset och jag flyr till thairestaurangen och tar hem en påse friterad kyckling för att tvinga näsan att re-boota systemet. Vi panikbakar pepparkakor, eldar doftljus, sprayar parfym. Torkar fortfarande tårar och saliv.

Så min variant av kunglig korvstoppning i juletid blev ett matminne för livet. Jag gjorde det för älgen, jag gav det ett försök. Men om någon någonsin håller fram en svart överfylld hundbajspåse med 2,5 kg sipprande älglever – spring åt andra hållet.

NÅGRA RADER OM RÄTTSSYSTEMETS OLIDLIGA LÄTTHET

Inser mina juridiska kunskapsbegränsningar när jag följer den där rättegången mot två göteborgare som är tagna med handen i IS-syltburken. Jag är varken Nato-hetsare eller överdrivet negativ till människor som följer sina drömmar, även om dessa ibland krockar med lagar och regler. Men. De här två alltså. Att de är där, bevisligen som stridande för IS gör dem väl till Sveriges fiender? Oavsett om de höll i just den här kniven eller inte. Eller har jag missat något? Om vi, som del av den europeiska gemenskapen ställer oss till förfogande i kampen mot IS, så är vi väldigt nära en krigförande vardag. Målet är både tydligt och rimligt. Om man då strider MOT oss, finns väl straffbara konsekvenser? Landsförräderi typ. Långa fängelsestraff som någon slags självklar lägstanivå. Hur många böcker och artiklar har det inte skrivits om svenskar i Hitlers armé? Hur bestörta är vi inte fortfarande över att vi inte nitade dessa där och då utan istället lät dem fortsätta dricka flädersaft i sina idylliska syrénbersåer och dansa små grodorna med sina lintottar som om inget hade hänt. Har Alfred E Neuman skrivit våra grundlagar, eller varför verkar rättssystemet så otroligt ängsligt i uppenbara fall av rätt och fel? Kan någon med större legal spännvidd än jag själv förklara.

NÅGRA RADER OM BULLYING

Vi lever i en utpräglad bully-kultur och det är väldigt svårt att ställa sig vid sidan av den. Man kan intala sig att man är helt ren, helt schysst och aldrig tar ett enda kliv på någon annans bekostnad, men det stämmer inte. Ofta – om jag går till mig själv åtminstone – rättfärdigar man sina övertramp med en egenpåhittad rättvisa. Jag skämtar och ironiserar väldigt mycket, ibland om individer. Har för mig att detta ligger på rätt sida gränsen, men det är såklart inte min sak att avgöra. Och självklart gör jag inte alltid det. Men jag tänker på det, och jag försöker föra vidare något slags omdöme till mina barn som inte bara är baserat på egen perfektion utan snarare på att känna utmaningarna med att vara rättvis mot andra människor. Fördomar är inget någon är helt är fri från. Förutfattade meningar är basen i de flesta beslut, även av folkvalda människor som anser att vattnet i sin moraliska kompass är renare än en glaciärbäck. När jag trevande la ut min första status på fb 2007 handlade det bara om roligt trams. Nu är allt jättejätteviktiga, väl avvägda debattinlägg om diverse samtida ideologiska bomber. Troligtvis en bra utveckling, för jag älskar ställningstagande oavsett om jag håller med eller inte. Jag älskar nyansering, regnbågar av retorik där varje färg är trovärdig på sitt sätt. För att ha rätt, måste man våga ha fel. Testa, höra sina ord. Vi kan fortsätta åldras, men bara de som behåller sin tonåriga debattiver växer.

Bully-kulturen har på ett bra sätt uppmärksammats av Morgan Alling och Musse Hasselvall i höstens tv. Hollywoodfilmer som The Gift och Criminal Activities kommer ut på temat hämnande mobboffer. Och jag hoppas det inte bara är en produktionstrend utan att temat och samtalet blir permanent. Det är förjävligt att vara 12 år. Jag hatade mellanstadiet och några av de sämsta dagarna där har haft betydelse för resten av livet.

Sen växer man upp och räknar med att alla andra också gör det. Men så blir det inte. Istället står den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump på bästa sändningstid och härmar en fysiskt handikappad kritiker. En anonym och officiell grupp på Handelshögskolan i Stockholm kallar andra namngivna elever för hora. Sverigedemokrater bränner ner flyktingboenden.

Ok, jag vet inte om det är just Sverigedemokrater som valt denna vansinnigt låga form av psykiskt våld – att frånta redan traumatiserade barnfamiljer en sista chans till trygghet. MEN mina förutfattade meningar och fördomar om sverigedemokrater styr slutsatserna i den riktningen.

Precis som mina förutfattade meningar stämplar grafiska formgivare från sofo som naiva när de pompöst utser sig själva till svenska mästare i solidaritet bara för att de röstar på mp. Och precis som de tror att alla på Östermalm spatserar längs alléer i tweed och fimpar sina cigarrer i håret på romer utanför Ica Banér.

Livet är alltså en jävla ändlös gröt av bullying och fördomar från dagis till döden. Mitt i detta försöker man klamra sig fast i intellektuella öar av vidsynthet. Men det funkar ju inte heller för man är ju en del av allt, annars går poängen förlorad.

Som rättssökande vit medelålders ateistisk man i välmående villaförort har jag ändå tid att fundera över detta denna regniga novembersöndag i sängen medan mina barn spelar Roblox på diverse uppkopplade skärmar i vårt nyrenoverade hus. Jag har dock inte dåligt samvete för att jag har tid till detta. Det är något jag skaffat mig, inte fått gratis. Vad jag hoppas på är att använda min tid till saker som kan ta något framåt, utnyttja det jag är bra på till att hjälpa någon som behöver det, fortsätta söka förändring, ändra några beteenden till det bättre.

Inte minst mina egna.

NÅGRA RADER OM LIVET FÖRE DÖDEN

Satt på en uteservering i St Germain när det small tvärs över floden. Tog bara några timmar så började hashtaggen #prayforparis ta fart, och jag kände mig instinktivt illa till mods. Över allt såklart, men också över denna religiösa uppmaning som så många aningslöst dunkade ut på sina sidor. Inget, INGET, känns mer fel just nu än att tävla i religion. Vinna över en religion med en annan. Nej, det är dags att pausa hela den grejen. Det är dumheter alltihop, vilket har bevisats i två tusen år genom häxbränningar, inkvisation, korståg, conquistadorer, heliga krig och nu DAESH. Så kom jag på, att det idag är den anglosaxiska högtiden Thanksgiving – som jag verkligen hoppas att Svensk Handel inte lyckas lobba igenom som ny kommersiell gimmick i Sverige. Inte för att jag inte gillar soffor, tv och mat i största allmänhet – utan för att Thanksgiving är ett crescendo i religiös hybris på andras bekostnad.

Det hela började i England med ett gäng (förmodligen) skitjobbiga religionshetsare, som inte ’fann sin plats’ (för att de förmodligen var skitjobbiga och helt orimliga att ha att göra med). Denna uppblåsta skara gick över vattnet till Holland där ingen heller verkade ha tålamod med religiös fanatism. Så hela denna sockerboostade frikyrka lyckas chartra en båt (Mayflower) som de sedan kör så illa att de bränner rakt upp på land på andra sidan Atlanten (Plymouth rock). Sen blir det en stökig skörd, dåligt med mat och dessutom en sumpad returbiljett. Då kommer the locals (indianerna) och hjälper dem, både med mat och med skörden. När de blekfeta pastorerna och deras trångsynta entourage kommer på fötter så betalar de tillbaka genom att ha ihjäl alla indianer (nja kanske inte samma dag, men vi vet ju hur det gick i längden), sprida diverse sjukdomar samt upprätta en högtid till ära för den stora hjälten i sammanhanget: Gud.

Och nu håller vi näästan på att aningslöst importera detta hyckleri. Kan vi inte kolla på sport och äta tillsammans till vi hatar oss själva, utan att drapera det i kristendom tack. Religion som spelsystem har aldrig fungerat och vi måste börja tacka rätt personer för saker och ting. Vägra tävla i religion och sluta be för saker och ting. Gör något istället.

Det gjorde Parisarna. Mot lördagkvällen den 14 november samlades inte flest människor i kyrkor, synagogor, kapell eller moskeer. De samlades på uteserveringar, brasserier, barer och caféer. För Parisarna tror på livet före döden. Och därför kommer Paris att skina lika starkt om tusen år, som hon gjorde denna kväll i november.

NÅGRA RADER OM REKLAMENS COCK BLOCKERS

Som diversearbetare inom kommunikationsbranschen sedan 20+ år har jag en ny teori som jag skulle vilja att någon smart handelsperson forskar på: Kostnaden kopplad till inkompetenta chefspersoner som står i vägen för ett varumärkes fulla potential. Jag kallar dem ’reklamens cock blockers’. Under åren har jag stött på otaliga av dessa hinder på alla typer av företag. De står där, självgoda mitt i vägen och säger ’nä nä, så kul ska vi inte ha det’ och lägger in sitt mellanchefsveto i slowmotion (eller ultra rapid som de skulle säga). Vi kommer aldrig att bli av med dem, utan måste lära oss navigera runt som farliga grynnor på väg till jordens midsommarfest på Sandhamn. Grynnorna finns där, stenhårda och obändbara precis under ytan och ju högre fart du har desto hårdare slår de till. ’Nä nä, så kul ska vi inte ha det’.

Det finns mycket vederlagd teori kring krånglet med dessa personer, och uppsidan av att slippa dem. Men jag är alltså intresserad av en formel som räknar ut kostnaden. För kostnader blinkar alltid exra klart på alla företags kvartalsradar. Allt som innefattar orimliga kostnader hamnar snabbt på controllerns kill list. Och det är controllern som väser i vd:s öra.

I finansiella termer kvalificerar detta egentligen som en alternativkostnad, dvs den relativa förlusten jämfört med hur jävla otroligt bra det skulle kunna gå för varumärket om inte dessa reliker stod i sina nilsonskor och hötte med hela handen precis när festen ska börja.

Nu kan man ju tycka det här är väldigt subjektivt. Jag är kreatör, alltså en jobbig typ som anser att man ska göra tvärtemot vad förundersökningen från Millward Brown indikerar. Mitt jobb är i pant varje dag över såna här frågor. Om jag har fel kostar det också pengar.

Därför tänker jag inte på det. Jag tänker på vinsterna med att göra rätt, istället för kostnaden att göra fel.

Men i ett produktchefsklimat där alla går och hukar och är så livrädda att göra fel så att de inte ens överväger motsatsen, gör många sig själva genom ett magiskt trick till någon slags dubbelkostnad. Genom att låta sina egna yrkesmässiga begränsningar och utmaningar cock-blocka möjligheten att göra rätt utgör de en fara inte enbart för sig själva – de är ett hot mot hela varumärket. Kvartal för kvartal lider resultaten genom utvecklingsstagnation och svalnande awareness i ett beslutsvakum skapat av ren ängslighet kryddat med svårtolkad prestige.

Vi kommer kanske aldrig helt bli av med dumhet på svenska marknadsavdelningar. Men vi borde kunna sätta en prislapp på det.

NÅGRA RADER OM FEL JOBB

Ibland vet man inte om man själv är galen, eller om alla andra är det. Något skaver, man undrar om det är rätt arbetsplats man krånglar sig till varje morgon. Det där har jag löst genom åren genom att ha massa olika arbetsplatser, men det är en annan historia. Om det ändå inte känns helt hundra finns en enkel tumregel som avgör: länktestet.

Ta valfri rolig länk som du snubblat på senaste veckan. Vilka kan du tänka dig att skicka den till på jobbet? Dvs, vilka kommer fatta.

Är svaret noll, har du också svaret på din gåta.

NÅGRA RADER OM ATT ÄTA LUNCH MED KOLLEGOR

Jobbar i Vreten för tillfället. Det är inte meningen att du ska behöva veta var Vreten ligger, för det är precis vad det låter som. Ett oidentifierbart kontorssamhälle i perifera Solna. Här jobbas det innanför väggarna utav bara helvete, nån enstaka rökare drar sig ut för en cigg, men annars lever folk ut sina tjänstemannadrömmar rygg mot rygg i de ändlösa kontorslandskapen bakom olika blåa loggor som slutar på a. Nu råkar alltså min arbetsplats ligga här, och jag har valt att ta seden dit jag kommer – och jobbar nonstop de timmar jag vistas innanför denna kommungräns. Needless to say, så är lunch inget större glädjeämne här – utan en ren praktisk åkomma som bäst avklaras på 7 minuter i någon av närliggande brickfaciliteter. Alla kör samma koncept och heter samma sak, man betalar 95 kronor, tar en blandning av vita och röda bönor i olja, får en schnitzel med kokt potatis, lite knäckebröd, vatten, och sätter sig. Detta kan man (som många verkar göra) välja att njuta av i grupp med kollegor, vilket verkar onödigt. De flanerar makligt pratandes om diverse rapporter och njuter sedan av pausen i varandras sällskap. Personligen hittar jag alltid på något nonsensärende för att slippa detta. Men ibland åker man dit, ordentligt. Man blir meddragen på en promenad. Först lunch alltså, inklämd mellan män och kvinnor i nilson-skor, sedan hör jag mig själv acceptera att ta en längre väg tillbaka. Alltså tre minuter hit och dit kan jag väl bjuda på, men efter 20 minuter gick vi längs ett vattendrag som hade kunnat ligga i vilken baltisk pärla som helst. Tappar bäringen helt och tittar oroligt åt alla väderstreck, varpå min kollega (min trevliga kollega kan dock tilläggas) föreslår en förlängning med 10 minuter. Om jag inte har bråttom tillbaka förstås! Det har jag ju, men är för ryggradslös för att erkänna. Så off we go på 10 minuters straffrunda. En myriad av cykelvägar möter gångstråk och jag känner mig som en labbråtta i en gigantisk labyrint. Försöker hitta något landmärke, en fabrik, ett värmeverk vad som helst. Försöker ta vänster eftersom kompassen i min kropp skriker om att det är närmaste väg tillbaka – men min kollega föreslår rakt fram, och lägga på ytterligare 10 minuter. OM JAG INTE HAR BRÅTTOM TILLBAKA FÖRSTÅS. Denna sekvens upprepas ytterligare två gånger, och jag överväger taxi hem till sängen. Men min mac är kvar på kontoret och den vill jag inte vara utan. Vid det här laget är tredje knappen i skjortan uppknäppt och medelhavsregeln gravt negligerad. Svettas inte, utan ångar mer. Då ser jag äntligen parkeringen utanför jobbet. Aldrig har den varit så vacker. Rader av blygrå firma-bmw och ärtiga andrabilar välkomnar mig tillbaka till just min kloss, nr 15 på Hemvärnsgatan. Blippar in oss i porten, gnuggar flimret ur ögonen och återvänder raskt och lättad till mitt lackerade höj- och sänkbord i ljust nordiskt träslag.

NÅGRA RADER OM POLITISKT TOMRUM

För ett år sedan pratade alla politik, nu är det ingen som gör det. Jag nyper mig i armen och undrar om vi ens hade ett val. Visst fick vi en ny regering, eller? Men nu när allt är menlöst och osynligt igen, så pratar vi om annat. Helst vädret eller skjutna lejon. Vad som helst förutom politik. Kanske är vi kollektivt lite skamsna för hur det blev. Det som skulle bli så bra med en NY fräsch och kraftfull regering blev så menlöst och haltande. Vi tar oss fram som stim av småfiskar i exakta rörelser – gör en sak i taget i synkroniserad harmoni. Vi är delar av en regisserad allsång där årets häfte inte innehåller någon politik. Kan det vara så att regeringen är kvar på Gotland och söp ner sig efter Almedalen? Det är ingen som egentligen sett dem på ett tag. Vad heter ministrarna? Ingen aning. Finns det ens ministrar? Kan någon gå ner och känna på dörren till riksdagen? Allt rullar på. Skolan börjar. Någon lagar en tand. En gammal tant får pengar. Visst röstade jag väl, där i höstas nån gång? Vet att jag var nånstans och lämnade en röstsedel. Tror det var hösten 2014. Eller har jag drömt det? Ler stelt i den kyliga kvällen.

NÅGRA RADER OM GUD

Jag är riktigt avundsjuk på troende människor. Delvis för att korset är en av de snyggaste loggorna i världshistorien, men framför allt på den identitet som jag gissar kommer med paketet. När någon man träffar tror på gud blir man ändå lite starstruck, man rätar på ryggen lite, mystiken tätnar osv. Vilken grej, att lyckas sätta hela sitt intellekt ur spel och fullhjärtat ställa sig bakom skapelseberättelsen. Det spelar liksom ingen roll om det handlar om Jahve, Allah, Budda eller Robert Lind i Kramfors. Den gudsnärvaro som religiösa människor (förmodar jag) känner måste ju vara hur härlig som helst. From som ett lamm traskar man vidare i livet i väntan på nästa.

När jag var 8 försökte jag bli kristen på riktigt. Vi åt lunch på nåt nunnekloster vilket var vansinnigt tråkigt så jag drev iväg och spanade i korridorerna, till en glasmonter där de sålde olika former av merchandise. Jag köpte en halskedja med ett (för min size) ordentligt kors med en hängande jesus, allt i en estetisk kombination av metall och typ bakelit. Det här korset drog jag sen fram i hemlighet när jag skulle sova och testade lite böner och sånt. Funka inte. Sen konfirmerade jag mig. Fick jag nån feeling? Nej. Och sådär har det fortsatt. Gift i kyrkan, barnen döpta etc.

Man gillar ju kyrkor och allt runtomkring, ceremonierna, symboliken, stillheten. Allt utom pedofilin, homofobin och sexismen gissar jag. Och kan man sen tugga i sig allt elände, krig och förföljelse som religion står bakom så borde det vara en skapligt nice tillvaro. Livet som troende.

Men.

Så har vi det här med Darwin. Och vetenskapen. Och den lilla detaljen att Adam och Eva aldrig funnits.

För det smärtsamma och samtidigt fantastiska är ju att vi troligtvis föds, och sen dör – varken mer eller mindre.

Paniken att hitta något övermänskligt som drar i trådarna genom intelligent design eller gudomlig avsikt har i tusentals år kvävt mänsklighetens förmåga att utnyttja livet innan döden, eftersom alla är besatta av livet efter döden.

I Sverige är det ju närmast pikant att vara öppet kristen idag, och i de flesta bykyrkor bor det idag olika art directors och grafiska formgivare. Försök få till en spontan nattvard på Gotland får du se. Men i USA där jag bott ett gäng år, är det fortfarande handen på hjärtat varje morgon och fullständig omöjligt att bli president om du inte tror. Arnold kan bli president. En svart Arnold som transperson på droger kan bli president. Men en svart trans-Arnold i en hög av meth kommer aldrig att kunna leda världens viktigaste demokrati utan att samtidigt inbilla sig att jorden skapades för 6000 år sedan.

Att tro på livet efter döden är gissningsvis den största hoaxen i människans 6000-åriga historia.

Livet före döden har högre odds och roligare att satsa på.

NÅGRA RADER OM DÅLIGA DAGAR

Om jag hade en dålig dag? JAJAMENSAN. Det är nu kväll och jag ligger här på sängen i ett svettigt maratonlinne och tänker bara låta den här dagen sakta ta slut så jag kan börja på ny kula imorgon. Öppnade starkt genom att förvirrad och svettig vakna med alla kläder på i något av barnens rum, till kommandot att genast göra matsäck till min äldsta dotter, det är BRÅTTOM osv. Sen engagerade vi oss en stund i den dagliga kampen om dagislämning vs. dagishämtning – med oklar vinnare. Men morgonens toppnotering var ändå att komma 40 minuter försent till ett krismöte på jobbet som som delvis handlade om att respektera interna mötestider. Mycket dålig stämning. Spenderade resten av dagen åt att restaurera min sköra chimär om att vara en professionell och pålitlig yrkesmänniska i största allmänhet. Fick 500 kronor i böter på företagets parkering. Det är ganska svårt att få böter där, för platserna är liksom förbetalda. Men jag hade ställt mig på fel plats. På hemvägen flöt det ändå rätt bra, grönt på grönt och jag flöt ner i norralänkentunneln med känslan av tillfällig revanch. Då kom jag ihåg dagishämtningen. Kort detour till mormor som hämtat och förvarat barnet, och sen hemåt tillslut. Det blixtrar då till i huvudet. Friidrottsträningen som jag ansvarar för började för en kvart sedan. Hur fan kommer jag ur detta? Hem, in med barnet till de andra barnen, på med träningsprylar och iväg till idrottsplatsen i ett moln av damm (det är jag och Malin Ewerlöf som är tränare så det är liksom inget man tar LÄTT på..). Kör ouppvärmd stafett första 20 till halsen smakar skottskada. Famlar fram höjdhoppsutrustningen och coachar en grupp tävlingsinriktade 12-åringar i hoppteknik. En tjej ser på mig med skepsis och frågar: ’Har du  hoppat höjd nån gång?’. Så nu ligger jag här i mitt gamla maratonlinne och hör hur den kvinnliga delen av familjen ser på den sk ’prinsintervjun del 2’ med en lite för uppspelt Tilde de Paula på aningen för hög volym.  Just det, nu kom H in i sovrummet där jag ligger (det är reklam på fyran) med observationen: du luktar svett, jag är inte jätteförtjust att du ligger på lakanen när du luktar sådär.’

NÅGRA RADER OM UNGAS RÄTT

Slölyssnar på P3, det handlar om att vårbudgeten presenteras idag – och redaktionens mkt förväntade tillika snarkframkallande fråga är: hur mycket pengar går till de UNGA?

När jag var ung sket jag fullständigt i hur mycket pengar i vårbudgeten som allokerats just min demografiska tillhörighet. Jag hade fullt upp med att vara just ung, dvs heltidssysselsatt av att balansera livets hörnpelare; sprit, tjejer och studier. Men sen har det aldrig ingått i min föreställandevärld att något system ska ta hand om mig. Ge pengarna till de som behöver mer, tyckte jag nog redan då.

Att vara ung ska inte handla om att bli omhändertagen. Man har rätt till respekt, juridiskt skydd, mat för dagen och i största allmänhet att känna sig trygg. Men man har inte rätt till en tvåa på Nytorget och en civilekonomexamen pröjsad och klar. Tycker jag.

Vi har det rätt bra i Sverige. Kanske för bra. Mycket vill ha mer, och om nu även unga får vittring på vårbudgetar till höger och vänster och börja snacka om hur de snuvats på vallöften från Löven, då är det gaaanska så svårt att få ordning på något annat. Ta ett städjobb på Åhléns, plantera skog, skärp till dig.

Unga har hela livet på sig att får ordning på saker. Massa bidrag lär inte öka kreativiteten. Unga har rätt att vara unga, dvs fortsätta överleva och överraska äldre om nya sätt att göra detta på. Pengar ska gå till sjuka, äldre och ensamkommande flyktingbarn.

Nu måste jag jobba.

NÅGRA RADER OM PENGAR

Börjar få ett alltmer komplicerat förhållande till pengar. Inte för att vi inte kommer överens, vi trivs ihop, det är inte det. Men varje gång jag reser i ett land där jag skulle vilja förstå och komma människor lite närmare – kommer pengarna mellan. Alla vill ha pengar i allmänhet, och mina pengar i synnerhet. Det blir ett filter som färgar alla försök till genuin kontakt.

En natt i Havanna var vi ute och festade, och när klubben stängde drällde alla ut på gatorna och fortsatte festen på diverse hål i väggen. Vi hamnade med ett stort gäng, som var en familj med vuxna barn och nån pappa och så vidare. Sjukt kul. Kände riktigt hur jag integrerade mig i verkligheten som en samtida Ernest – allt var på riktigt. Ända till morgonsolen steg, jag längtade till hotellsängen och vi skulle ta farväl av våra nya kubanska vänner. Då ville de ha pengar. Det var det som hela natten gått ut på. Att få något. Om inte pengar, så åtminstone våra skor, eller skjortor.

Samma sak i Afrika. I min naivitet försökte jag röra mig i gränder, längs landsvägar och på barer – och försöka smälta in, prata med folk. Men tre ord ringde i mina öron från de ständigt närvarande barnskarorna som följde mig som en skugga: WE WANT MONEY.

Sydostasien har på något sätt lyckats drapera denna valutacentrerade relation till västerlänningar i exploderande turism. Men i Indien var det nästan värst. Det gick inte att stanna för att knyta skorna förrän du var halvvägs inne i ett meningslöst affärsförslag där allt gick ut på att de mynt och sedlar du ev hade i dina fickor var bättre lämpade hos den unga mannen med de många sakerna som han kunde erbjuda. PENGAR.

Jag är verkligen ingen safariturist som aningslöst matar flodhästar med skinkmackor genom charterbussfönstret. Tvärtom försöker jag komma lågt under radarn, och med en mild, lagom skitig framtoning komma naturligt nära de miljöer jag vistas i. Ändå går det inte. Det är som att min plånbok är radioaktiv och ger ett sken som inte går att vifta bort.

Önskar ofta att det inte fanns pengar, utan något annat medel som till exempel byteshandel. Jag kan ge något, men då måste det vara en tjänst mot en tjänst. Passa deras barn, mot att de lär mig några sånger. Tvättar en tuktuk mot middag med familjen.

Antingen skulle filtret försvinna och vi skulle mötas som människor med gemensamma intressen. Eller så skulle jag bli ännu mer ointressant än de redan tycker att jag är.

NÅGRA RADER OM SAUDI

Margot Wallström hade knappt avslutat sitt sprängstoff innan Leif Johansson mycket förväntat fördömde denna handling som oprofessionell och olycklig. Sedan har näringslivets representanter stått på kö för att humma med Leif, senast Carl Bennet. Jag blir så matt av denna ständiga ryggradslöshet. Detta repetitiva beteende som genom åren hållt både diktaturer och apartheid vid liv, givit OS till både Kina och Ryssland, och snart gnider händerna på olika fotbollsläktare i Förenade Arabemiraterna.

Det verkar handla om nyanser i meddelandet från Margot. Man får ’inte kränka’ Saudierna, säger Bennet. Hur kränker man någon som låter piska en bloggare 1000 gånger? Som stenar kvinnor? Som i största allmänhet beter sig som om det snart är påsklov år 1278?

Vi ska inte exportera vapen till Saudi Arabien.

Ska det vara så JÄVLA svårt att ställa sig bakom?

NÅGRA RADER OM FÖRÄLDRASKAP

Jag har barn som växer upp just nu och det är fan smärtsamt att se, men såklart också fantastiskt. All den där skiten man ska igenom, framför allt i mellanstadiet. Spelet, kompisarna, ”kompisarna”. Nu kan ju jag snegla på vissa av mina barns kompisar och läsa dem på fem sekunder. Jag vet ALLT om dem och ibland vill jag skrämma livet ur dem när ingen ser. Men det kan man ju inte göra. Väl? Plus att det inte skulle förstärka mina barns positioner i frontlinjen.

Försöker få mina barn ha stadig blick och göra sina egna val. Precis när jag säger sånt kan jag få en flashback till vilken jävla vindflöjel jag själv kunde vara ibland. Tror alla skulle vilja göra åtminstone en tidsresa tillbaka till femman, och sätta den där jävla idioten på plats. För alla har minst en jävla idiot i bagaget som på ett eller annat sätt la sig i ens liv då, och därmed också lite nu.

Helst skulle man ju vilja hemskola barnen och sätta upp ambassadstängsel runt huset. Det vet jag dock inte om jag får med mig alla på.

Så till dess är det bara att åka med. Kul och läskigt att vara pappa ändå.

NÅGRA RADER OM GUBBROCK

Vid sidan om mina ansträngda försök att odla en insatt och inspirerande musiksmak så slår det mig att jag fortfarande försöker sära på ett inre slagsmål mellan synth och hårdrock. Alltså, man låg ju där på gränsen och balanserade under tidiga tonår och jag undrar fortfarande om denna splittrade 80-talsresa mellan Ultravox och Megadeth har skadat mig. Långa perioder med Vince Clark, Visage, Yazoo, Human League, OMD, Gary Numan, Classix Nouveau, Kraftwerk och New Order som hela tiden flåsades i nacken av Accept, Riot, Pantera, Van Halen, Scorpions, Venom, Slayer, Metallica, Judas, Saxon, och Maiden. När jag sen var 18 upptäckte jag en ny genre: gubbrocken. Bodde i USA och insåg att många åt musik som de åt mat – comfort food med basingredienser som Led Zeppelin och Jimmy Buffet, med lite James Taylor och Van Morrison sprinklat on top. Dåtidens Jack Johnson/Rhye-cocktail. Via denna mix av trallvänliga roadtrip-to-destinbeach-färdiga sånger som alla med ett amerikanskt social security-nummer kan sjunga i sömnen, började jag inse att det fanns en liv i avklippta duck heads och poloskjorta som var lika behagligt och lättdrucken som en halvkall men billig Milwaukee Lite. Hursomhelst, när jag kom hem till de svenska gymnasiefesterna igen så stod Sator på högsta volym och ingen nynnade med till ’Margaritaville’ längre, så jag la undan gubbrocken på ett tryggt ställe i cortex. Men under åren går jag alltid in i mitt arkiv, mitt happy place, och njuter av musik gjord att hålla takten med handflatan mot låren till. Oftast när jag är själv (drog förvisso på Jimmy Buffet under första hemmadejten med min fru, som otroligt nog inte såg det som en deal breaker), på gymmet i lurarna, i bilen eller när jag springer nån halvmara här och där. Har självklart nåt med Familjen eller nån ny krautrock-version av Violent Femmes feat. Pit Bull som bara Fredrik Strage hört, i listan under om det skulle komma nån och kika över axeln. Nog tjafsat om detta, här är den. Min gubbrockspotifylista, mitt tempel av oantastlig guilty pleasure:

Bad Company, Shooting star

Rainbow, Since you been gone

Heart, Barracuda

Cream, White Room

John Denver, Take me home country roads

Whitesnake, Here I go again

Journey, Don’t stop believin’

Dire Straits, Sultans of Swing

Grand Funk, We’re an american band

Steppenwolf, Magic Carpet Ride

Billy Joel, It’s still Rock and Roll to me

Eagles, One of these nights

Steve Winwood, Higher Love

Hall & Oates, Rich girl

Bruce Springsteen, Born to run

Black Sabbath, Paranoid

Alan Jackson, It’s five o’clock somewhere

Van Morrison, Domino

Jimmy Buffet, Cheesburger in paradise

Nu pratar vi inte mer om det.

NÅGRA RADER OM ATT SMALNA AV

Jag har varit vansinnigt inaktiv med några rader under sista året, men det är helt i linje med min ambition att ha så få läsare som möjligt. Ibland skriver jag nåt bara för att det inte ska stå noll på en månad i listan till höger. Efter femton års iaktagande av bedövande klickfiske på diverse reklambyråer har jag fortfarande inte listat ut vad man ska med alla följare till. De flesta varumärken jag jobbat med har någorlunda koll på hur många som följer dem, men inte en aning om vilka dessa är, vad de känner – eller om de rent av tänker rösta på Rick Santorum nästa gång. De är nöjda med en siffra, t ex 5.000. Femtusen följare, eller femhundra tusen. De flesta agerar fortfarande som mama-bloggare. Smörjer på, bara det händer nåt i de sociala mediekanalerna.

Ett tag följde jag också statistiken över några rader, och när prankmonkey var med i leken under folkvett-paraplyet fanns planer på att göra något av de digra tittarsiffrorna. Men vi sket i det också. Jag är fortfarande upp-hookad på analytics men är där bara ibland likt en hummande nattsköterska för att kolla att inte hela skiten flat-lajnar.

Nej, så få följare som möjligt tror jag är grejen. Öka densiteten. Resten är betydelselöst eftersom några rader är fullständigt okommersiellt.

Och kanske är det där som de kommersiella onlinestrategierna ligger framöver. Att rena varumärkets digitala själ från bonnier-beteendet, och istället bara göra det man själv vill. Så får man se vilka som hakar på.

Varumärken måsta våga välja bort, stöta ifrån, smalna av. Det eviga omfamnadet av alla ger mig kroniska gäspningar. För hög likeability är farligt. Hur når vi färre?

Tack för att du läser några rader. Du får gärna återkomma, men det finns inget här som jag kan lova. Ibland dyker det upp en tanke, och då kan det hända att det står något om det på denna url. Den tanken kan du välja att värdera eller inte. Sen kan du få för dig att sprida detta. Visst. Men gör det med omsorg.

Vi hörs om ett tag igen.

NÅGRA RADER OM LÅNGSAM FIBER

Om du, precis som jag, hoppat på Telias fibererbjudande om 250Mbit-raketfart på ditt fiberanslutna bredbandsabonnemang kan denna ofattbara snabbhet kännas lite övermäktig. Då har jag några enkla tips för att få ner farten. Avsevärt. Anslut Telias medskickade trådlösa router och kör igång wi-fi. Om du kollar nu borde du vara nere i ca 50 Mbit givet att du håller datorn ca 1 cm från routern. Även detta är ju onödigt snabbt så prova att gå bort några steg för att sätta dig, lite modernt, vid köksbordet och jobba. Vips är du nere i 2011-nivån på 5-10Mbit. Nu börjar det känns bekvämt. Du kan dock pressar ner kapaciteten ytterligare genom att som jag lite naivt jobba som man tror det är tänkt – från ett helt annat rum än det som routern råkar vara placerad i. Nu jävlar börjar det hända grejor, du bör nu inte ha mer än 2-3Mbit per sekund och under korta oförklarliga stunder inget internet alls om du har tur. Denna lilla tidresa tillbaka till 2007 bjuder jag på som en tidig julklapp. OBS, ditt abonnemang debiteras fortfarande som om det vore 2014 vilket ingår i den sk teliaeffekten. Trevlig helg!

 

NÅGRA RADER OM SÅ MYCKET BÄTTRE

Nu på lördag är det Carola och det är klart som helvete att man sitter bänkad. Man är ju fast i skiten, som alla andra. För det är ju kul. Men mest går min hjärna igång på självklara follow-ups. Helt vanliga grannar som får styla varandras hem. ’Åh, ska DU Ove göra om barnens rum, jag hade nästan hoppats på det’. ’Agneta, i dag är det din dag och jag har valt att måla om ditt garage’.. *tårar runt hela bordet*

Men så vände jag blicken inåt (otippat) – reklambranschen. Ett par seniorer, nån dark horse, ikonen, de unga snygga och så den som inte riktigt är okejad av ’branschen’. (Alla väntar ju på Tommy Nilsson). Vad skulle hända alltså med Hasse Brindfors, Jocke Jonasson, Hedvig Bruckner, Nina Åkestam, Catt Olsson, Magnus Jakobsson och Björn Ståhl.

Magnus: ’Catt, jag visste inte vilken av dina MQ-kampanjer jag skulle göra men ju närmare jag kom materialet, desto mer fastnade jag för höst-vinter 2001’

Hasse: ’Hedvig, jag kände inte till dina grejor så mycket innan vi kom hit, men de där tanterna var ju roliga. Men jag ska faktiskt göra något annat, jag ska skriva om din insändarartikel angående prinsens plagiat’.

Sen reaktionerna såklart.

Nina: ’Att du lyckats tolka mina tidiga NK-idéer på engelska var så fint Joakim, du gjorde mina kampanjer större, även de som kunden hela tiden sa nej till’

Magnus: ’Alltså björn du är så jävla modig som lägger så många år på ogilvy eller ingo, heter det så? Och sättet som du sedan framför serien med papercut-annonser – det var ju SÅ de skulle göras från början!!’

Och detta är material bara från trailern! Tänk dig resten.

NÅGRA RADER OM EN HELT NY TYP AV REKLAMBYRÅ

Om jag verkligen skulle vilja göra realz money på reklambyråverksamhet skulle jag starta byrån ’Generic’. Skitbra namn för det är så dåligt, alltså gör jag tvärtom och det är tydligen så man ska göra. Den här byrån skulle sedan ägna sig åt massa lukrativa taktiker, som att först och främst snegla på hur andra gör och sen göra exakt likadant. Inte bara som byrå, utan främst för sina uppdragsgivare. Varför uppfinna hjulet liksom, jag skulle göra bilreklam på slingriga vägar och matreklam enbart innehållandes någon slags ät- eller dricksituation, för det är de mest effektiva sätten, och får människor att vilja ha dessa produkter. Det sa Åke Wissing på ett seminarium oktober 92. (Generic är ett pissdåligt namn förresten, men det var en viktig kunds fru som tyckte det var kul, så nu är det som det är.) Var var vi? JO, jag skulle låta byrån åka på kick-off, men bara för den vinst vi eventuellt gör över en vinstmarginal på 27%. Like that’s gonna happen, HAHA! Sen skulle jag testa allt, inte för att jag vet vad testerna ska leda till utan för att det upptar massa tid som går att debitera. Förtester blir byråns signum, alla udda kreativa idéer ska manglas igenom så många fokusgrupper att det bara blir kvar en fin slät yta som ingen märker. Magic! När det gäller produktion av framför allt film (och då menar jag TV-reklam, någon annan typ av film finns väl inte) skulle jag låta kreatörerna först pitcha massa idéer som det inte finns pengar till. Inte ens i närheten av pengar till. Men jag får dem att känna sig som kreatörer och det är väl bra. När de två månader senare lakoniskt får ur sig en riktigt slätstruken idé som ett ’ok’ produktionsbolag lite surt går med på att filma för inga pengar alls (de får ju ändå 150.000.. hey) låtsas jag att kunden i sista sekund kräver en högljudd voiceover genom hela rullen. Filmen ska ju trots allt funka även för de som står och gör kaffe i köket, sånt vet ju alla. Och så klipper vi en kortis på 20 sek, som blir den enda som visas vilket jag gör mental hi-five över med Niklas på mediabyrån. Men sen gäller det ju att sätta upp mål på byrån, och det gör vi på Krägga Herrgård runt hästskoformade konferensbord med tunna linjerade konferensanläggningsblock och plastblyertsstiftpennor med logga på. Och fake-korgar fulla av Marianne-kopior, det är viktigt. Vi delar in oss i grupper och alla får ge sin input, bara den kommer fram till att vi ska bli en av landets tio bästa byråer. Lotta (nån tjej bara) får uppgift att rulla ihop alla gruppers presentationer på blädderblocket och sammanfatta det hela i en powerpoint som vi sen mailar runt lagom till lucia. Så! Sen har vi det här med delägare. Jag tänkte behålla mina 51% så länge skiten ger cash, men när det börjar svaja ger jag vaga indikationer på att vissa nyckelpersoner nog kan se en framtid som partners. Sen släpper jag in helt andra, men det är mest för att fucka med alla. Vi joxar runt med lite tandlösa ledningsgrupper där medarbetare (även kvinnor) får känna sig viktiga, men syftet för mig är att hitta något aningslöst internationellt nätverk som är villig att slanta upp för min (snart) nya ANYTEC som kommer från varvet i Norrtälje nästa sommar. Men framför allt skulle jag jobba med frostat glas i entrén och ha mötesrum i nordiska träslag. Jobba halvårsvis med olika plattformar som rinner ut i sanden. Alla ska jobba med plattformar. Plattformar och påslag på produktion. Viktiga hörnstenar i framgångsrik byråkultur. Det är där det sitter. Där, och i bra reklam. Alltså effektiv reklam som är bra. Eller alltså, reklam som gör nytta för kunden. För vem bryr sig om guldägg, det är ju inte för guldäggets skull vi gör reklam, utan för kunden. VA. Men jag skulle skriva debattinlägg i dagensmedia om att vi jobbar med kommunikaton, vi gör ju 360 grader. Allt kommunicerar. Vad skiljer oss från PR, är inte våra snackisar ringar på vattnet som Prime bara tar cred för bara för att vi råkar dela uppdragsgivare? Hursomhelst, det digitala är navet i alla våra kampanjer, det är där vi skapar virala hävstänger för våra love brands. Visste ni förresten att jag är den som kan tala längst om ingenting balanserandes på mina hälar i lite för stor kavaj med en tallrik italienskt kallskuret och ett glas bubbel i en sån där plastgrej som man knipsar fast på fatet i olika kundträffssammanhang på Djurgården? Nu vet du det. Jag skulle äta jättemånga luncher med Max Aperia. Se till att produktionsledarna får göra allt projektledarjobb men till halva lönen. Pimpa min linkedin varannan dag och lägga DI Weekend och Filter överst i låtsashögen vid receptionen. Oprovocerat citera Elon Musk i hissen. Bära bälte. Ha parkering i huset. Hela tiden beställa taxi. Men framförallt, sitta lite hemlighetsfull på Brillo och hoppas att folk ska känna viben – där sitter han, han som skapade en helt ny typ av byrå.

..

Vänta nu.. [knaster knaster].. nu får jag höra ..det FINNS tydligen massa byråer som gör det här redan.

Great minds think alike typ.

 

NÅGRA RADER OM SOVMORGON

När min fru går till jobbet öppnar hon alltid sovrumsfönstret på glänt och drar upp gardinen. När hon gått stänger jag fönstret och drar ner gardinen igen. Hemskt egentligen, men den helt orimliga sysselsättningen av att gå och lägga sig igen med alla kläder på har alltid fascinerat mig. I samma veva som min kropp ger vika för tyngdlagen slår tummen vant ner mellanrumstangenten på min nötta mac air så att det halvsedda avsnittet av sons of anarchy går igång lagom till huvudet studsat upp från de fyra dunkuddar jag puffat upp. Sen viker jag armen bakåt i en onaturlig vinkel för att nå det svala kaffet i koppen på kartellbordet, dricker försiktigt för att inte spilla på lakanen för då blir H galen plus att hon fattar vad jag håller på med. Men det kanske hon gör ändå förresten.

NÅGRA RADER OM SOCIALA BEGRÄNSNINGAR

Jag sa förr, att om jag skulle flytta till hus skulle jag aldrig gå utanför dörren, utan bara glida omkring i rökrock med skitsnabbt internet och möjligtvis enbart kika ut mellan persiennerna då och då. Öppna dörren för div bud.

Nu bor jag i hus, har fiber och har ännu inte fått på mig byxor. Klockan är 10.

H säger att jag måste jobba på mina sociala sidor. Självklart har hon rätt, som vanligt. Jag har alltid gillat att vara själv, även bland andra. Tågluffat själv, ätit själv, bott själv. Men när jag var 20 hade jag lätt för att bevara gamla, och hitta nya vänner. När jag var 30 gick jag på alla fester jag var bjuden på, och några till. Nu när jag är 40-plus (going on 50) så märker jag hur den där rökrocken lockar mer och mer. Det skrämmer.

Att boka upp sociala luncher, eller dra ihop en middag är ett triathlon för mig. Ö till ö känns mer inom räckhåll än ringa den där gamla kompisen som jag egentligen inte vill helt tappa kontakten med, men som jag heller inte hört av mig till på fem år. Nej, vänta, tio.

Men jag får ihop ganska bra rubriker. Och har 250 Mbit-internet.

NÅGRA RADER OM EFTERSPEL

De flesta funderar på valresultatet. Jag funderar på varför vuxna lutar sig in i bild när någon tar kort. Jag menar, har de förstått funktionen i ett vidvinkelobjektiv? Det här är vad min hjärna klarar att processa idag, en stilla uppmaning till alla därute som impulsivt och reflexmässigt kör en halv fällkniv med överkroppen mot centrum för att undvika den eventuella katastrofen att få en hand eller axel oexponerad: Sitt still människa! Du kan vara lugn. Du kommer med på kortet.

När jag har funderat klart på det någon gång ikväll ska jag fundera ut vad jag ska fundera på imorgon. Kanske det här med klisterlappar som får sitta kvar på finglasen.

Och så vidare.

Sen ska jag njuta av Sverige, förändring, nya idéer och äventyr.

Kan inte tro att det blir så dåligt. Tror det blir bra.

Annars ringer jag David Orlic och klagar.

NÅGRA RADER OM KONTROLLERAD IGNORANS

När jag bodde i USA blev jag helt övertygad om att den systematiska okunskapen om övriga världen är en strategi. Skolböckerna tar dig nätt och jämt igenom amerikansk historia, men Europas geografi och samhälle hinner man inte toucha på. Sen efter high school är det som i Sverige, antingen börjar du jobba – eller in på college. Och ingen av de instanserna breddar din världsbild markant. Att hålla sin befolkning okunnig om världen har troligtvis varit praktiskt amerikansk politik så länge att man inte hinner eller orkar ställa om för en ny världsbild. För så länge man är herre på täppan så kan alla andra i princip dra. Love it or leave it.

I svenska valupptakten kan man (om man, som jag, har för vana att lite orättvist rycka saker ur sin mer komplexa kontext) ana sig till en snarlik inställning hos (s). Löven satsar hellre på äldreomsorg än på skolan. Först tror man att det är för att håva hem lågt hängande frukt (trogna, men döende, väljare), men sen klarnar spelet. För låt oss säga, rent hypotetiskt, att det röd-gröna blocket traditionellt har en väljarbas i missnöjets Sverige. Jag tjänar för lite, jag jobbar för hårt, jag får för lite i bidrag, andra tjänar för mycket, maten är för dyr, jag kommer inte in på bostadsmarknaden, det finns inga jobb i min kommun. Alla solida synpunkter, men baserade på att samhället hela tiden är ’skyldig’ mig något. Genom att minska ambitionerna med vår svenska skola (mindre pengar till skolan) kommer segregationen  och klyftan mellan fattiga och rika att öka. Rika barn kommer nämligen alltid på något märkligt sätt att klara sig. Medan barn i mer utsatt vardag som fejsar dagliga utmaningar med ekonomi, trygghet och språk – får hålla till godo med den skola som erbjuds. Alltså en sämre skola än barn till föräldrar som har tid, ork och pengar att fixa det där på något skumt sätt. Alltså blir skillnaderna större, tvärtemot vad man kan tro att (s) vill. Men om klyftorna ökar, ökar också missnöjet, och därmed cementeras en bred väljarbas för Stefan Löven.

Något förenklat, ok. Men ändå.

NÅGRA RADER OM VALLÖFTEN

Alla oppositionspartier gapar om att förändra Sverige. Till vad exakt? Visst, saker kan bli bättre. Men kom igen. Det går rätt bra nu. Bara vi återförstatligar skolan och vården så är jag nöjd. Alla ska ha tillgång till samma fantastiskt statliga grundskola, omsorg och läkarhjälp (till och med Lars Ohly). Där är det bara för alliansen att räcka upp handen och säga sorry. Men det går att fixa. Och det går att fortsätta genusgrooma våra barn så nästa generation blir ännu mer jämlik. Det går att belöna modiga elbilsköpare. Det går att fördubbla stödet till utsatta, och minska det för välmående barnfamiljer. En helt ny regering är lösningen på ett problem som bara finns i ideologin. Många kommer att känna ett sting av tvivel när fingrarna släpper (s)-lappen i valurnan den 14 september. Problemet för den som röstar vänster om (fp) är insikten om att Sverige funkar rätt bra. Irriterande bra. Men det är inte bra på rätt sätt. För det var då fan också att många av de åtgärder som Borg tålmodigt genomfört visat sig fungera.

Där står avgörandet. Bland de som vajar mellan (fp) och (s). Mellan att acceptera att vi är på väg åt rätt håll med fel metoder. Eller att riskera ett Sverige på fel väg. Men på rätt sätt.

NÅGRA RADER OM #ICEBUCKETCHALLENGE

Bill Gates var tidig, men vem blir sist med ALS-viralen? Nu har ju till och med nån kreatör på en helsingborgsbyrå lagt ut en video. Noterbara personligheter över hela mediasverige har i veckan setts skruva nervöst på sig, refreshande sina messagekonton var 20:e sekund i väntan på den där självklara utmaningen.. som inte kommit. Och vad händer om den inte kommer, eller om den dimper in så sent att ditt personliga varumärke passerat break-even för vad en dalande trend är värd för ditt digitala net worth? Det har gått så långt att folk börjat med faux-challenge-inspelningar, dvs de är inte alls utmanade men står inte ut med sin sega köplats och iscensätter en falsk hinkvideo. Såg idag en kreativ chef på åkestamholst hälla vatten över sina sensommar-pecs, extremt trovärdigt, men frågor som dyker upp är om han verkligen var utmanad eller om det var en sk ’faux bucket’. Det sägs att flera kreatörer på F&B planerar att lägga sina kommande meddelanden på externa hårddiskar för att säkra autenticiteten vid eventuella kommande utmaningar. Men den kanske intressantare frågan – ska vi verkligen diskriminera mot faux-buckets? Är faux-bucket-donationer inte värda lika mycket? Och ska man uppmuntra barn till faux-buckets för att minska trycket i skolorna? Flera experter har pekat på den ökande problematiken, som nu även skapat fenomentet ’faux-challenges’, där riktigheten i utmaningarnas genuina ursprung visat sig svår att säkerställa. I det rådande läget verkar allmänhetens inställning dock peka mot samma håll: bara du själv vet om du har ren is i hinken.

NÅGRA RADER OM LAILA BAGGE

Laila Bagge hävdade i Idol i lördags att hon inte kan vara rasist eftersom hon är halvpalestinier. Kan detta verkligen stämma? Sitter anlagen för rasism i ditt dna? Är det din sociokulturella, geografiska eller etniska plattform som bestämmer om eventuella främlingsfientliga värderingar kan komma till ytan?

Det är förjävligt att vi lever i rasistiska tider då så många släpper tyglarna över sin hjärna. Men något som också är farligt, är impulsen att tro att du är immun mot dessa dumheter. Att du på något sätt, pga den genetik du fötts in i, är emotionellt oförmögen att odla obalanserade och trångsynta värderingar mot andra människor.

Att säga sånt på bästa sändningstid till en samlad tv-publik av barn i sina mest formbara år höjer den dumheten några snäpp till.

NÅGRA RADER OM BRÖLLOPSKLÄDER

När man mitt på blanka eftermiddagen stöter på ett litet festsällskap i något centralt gathörn, där alla lyckats pricka in årets sämsta outfit i kombination med tveksam färgskala och billiga skor – då vet man att det vankas bröllopsfest. De ska ta en ’drink’ innan, killarna står och väger på hälarna i sina Nilson-skor och tjejerna drar sina obligatoriska tantsjalar över både axel- och bh-band till den illgrönglansiga lite för långa ’blåsan’.

I grund och botten ska ett bröllop vara livets bästa fest. Att folk då väljer att misrepresentera detta med en garderob som får Lasse Kronér att kännas Hedi Slimane är därför något förvirrande.

När man kollar dammiga bilder från förr gick människor fan i frack direkt de skulle ner till 7-eleven. Hugo Cabret-style hela vägen. Idag får man vara glad om folk har kläder på sig överhuvudtaget.

Tillbringat lite tid i fjällen i sommar. Samma där. En och annan räv i stilig, perfekt sliten Wes Anderson-mundering som skulle gjort Edmund Hillary irriterad över sin resegarderob. Övriga i fjällrävens kombinerade lång- och kortbyxa (med praktisk dragkedja) med matchande ljusblå väst och vildmarks-conny-hatt i läder. Men det toppades dock av den fetsmale man som flåsande kom gående från Sylmassivet enbart iförd färgglada Björn Borg-kalsonger och foppatofflor.

Min jobbvardag tillbringar jag i ett slutet mikrokosmos av ängsliga innerstadsbor där alla är unika på samma sätt. Samma sneakers, lite för smala denims, nån exakt lagom baggy button down som i en uttänkt nonchalant kombination med rätt skägg gör dig till kreativ och exekutiv på samma gång. Lite larvigt och den soppan är jag väl själv en del av, absolut.

Men när två människor ska hooka upp för livet kan vi väl skärpa till oss. Faller axlarna på kavajen är det inte storlek 52 du ska ha. Och skippa den busiga ljuslila näsduken i bröstfickan, oavsett vad killarna på Brother tutade i dig. Klä dig ordentligt. It ain’t rocket surgery.

NÅGRA RADER OM STALCATION

Den här semesterformen går till så att man åker runt i sin bil, sen väljer man (väldigt viktigt) helt random en annan bil som man följer efter. Sen följer man efter den bilen hela semestern. Det kan bli en hel del sittandes utanför nån mexitegelvilla i Bromölla, alternativt med ledsagad eskort därifrån. Har man tur blir det fina dagar på stranden eller långa vindlande färder längs sagolika skogsvägar man aldrig kunnat drömma om. En option att trappa upp engagemanget är att haka på till fots, upp och ner i Långe Jan, in bland frukostflingorna på City Gross osv. Du sätter gränsen själv, alt (igen) att någon annan gör det. Lycka till.

 

NÅGRA RADER OM FOTBOLLS-VM

Älskar fotbolls-vm lika mycket som någon annan. Lika lite också. Kluven. En match är som en glass, man är besatt medan den finns men sitter liksom inte kvar med flätade fingrar över korslagda knän och diskuterar detaljer i två timmar. Jag kan se fram mot nästa glass, men för stunden är jag lite äcklad av hur fort jag åt den som precis tog slut. Behovet är snarare att göra något annat en stund. Balansera med müsli. Också lite skamsen över att ha tittat på vuxna män som jagar en boll och blir så upptrissade att de puttar varandra i ryggen hela tiden så att en designerad chaufför måste blåsa i en pipa. Enda sättet att få till lite spel, så inte alla bits hela tiden.

Det här visuella heroinet är märkligt nog inte reglerat, trots att det skapar kaos. Istället låter man en diffus förbundskapten svamla oemotsagd i varje paus, trots att han redan förstört vm en gång.

Tycker public service ska visa re-runs av boktipset i halvlek. Varannan hjärna typ.