NÅGRA RADER

Oerhört trivialt problem att folk säger fel efternamn på kändisar, men ändå. Irriterande. Jag har inget som helst att göra med Charlotte Perelli. Skulle kunna leva resten av mitt liv lycklig utan att någonsin höra hennes namn igen. Men om folk envisas med att prata om henne, tycker jag att man ska säga rätt. Samma sak känner jag för Victoria Silverstedt.

Att snubbla omkring med ord som människor gör är ett handikapp. Man kan tycka vad man vill om de som leder landet, eller om genusfrågor, koalautrotningar, amalgam eller Kim Kardashian – men om man liksom säger carreramarmor när man menar carraramarmor så spelar ingenting någon roll. Det är som att prutta med munnen. Ingen kan ta dig på allvar.

Nu vill jag inte dra alla över en kant här. Man behöver inte vara dyslexisk för att ibland säga fel. Eller använda situationstecken när det inte passar. Dricka expresso eller resa till Sweisch. Allt jag begär är att vara lite uppmärksam.

Det är både lite kul och lite stökigt att många på facebook skriver statusar som de liksom bara förutsätter att ALLA andra är införstådda i. Man kan säga att samtliga statusar om allsvensk fotboll har den effekten på mig. Jag blir intresserad av hur de människor funkar, som skriver diverse kryptiskt skit om soon-to-be-forgotten svenska snusmissbrukare i loggoprydda fotbollströjor.

Denna kategori statusar går hand i hand med trådtunna meddelanden som bara 2-3 personer i världen kan förstå, men postat till 1156 friends på facebook. Typ att ‘tack fina ni, ni vet vilka ni är’ NEEJ, vi vet inte alls vad fan du pratar om!

Det sista beteendet i den här kategorin har jag varit inne på tidigare: försvunna personer som likt Ingrid Betancourt flyter upp till ytan i ett inferno av obegripliga bildströmmar som man med lite fantasi kan ana bottnar i en nyseparerad eufori eller ännu värre – frosseri i nykära sanningar. Även här står man handfallen i tolkandet av denna återuppståndelse, om man inte råkar vara personens mor eller extremt nära vän.

Man kommer dock inte ifrån Facebook (nej, man kan inte ‘hoppa av’), utan får lugnt vänja sig vid att närapå helt främmande människor (som man befriendat på något filmprojekt i Slovenien) går runt naken i mitt vardagsrum och pratar fritt ur hjärtat utan att hämta andan.

Någon gång under min uppväxt läste jag en artikelserie i SvD om att förslitningen av Sveriges olika kommunala siminrättningar till stor del berodde på den höga halten av svett och urin i vattnet. Sen dess har jag svårt att doppa tårna i allmänna badhus. Gemensamma badtunnor och våtutrymmen ligger inte heller högt på min bucket list av ställen jag bara måste besöka.

I övrigt har jag inte många fobier eller är petig med skit och allmänt stök. Men någonstans måste ju en människa dra gränsen, och min går vid att koka kaffe i andra människors kroppsvätskor.

Därför var jag inte överförtjust när informationen nådde mig om att det var ‘min tur’ att ta med 4-åringen på ‘simlek’ i lördags. Denna simlek bedrivs i ett nedlagt rehabgym på östermalmsgatan och har således redan preppats av otaliga, och möjligtvis gravt inkontinenta, äldre damer med diverse ledbesvär. Bassängen är stor för ca 2 simtag åt vardera hållet. När jag och min dotter byter om och tar oss (jag med klassisk utsidan-av-foten-gång) till denna gyttjegrop hälsas vi dessutom av en nära på blind simleksledare som hela tiden frågar vad klockan är eftersom hon inte ser. Absurt men nu var det som det var. Jag är ändå man och biter ihop inför halvtimmen i denna bakteriehärd, one for the team, typ.

Vattnet är förvånande varmt, vilket inte direkt lugnar mina nerver. Det är fler än vi människor som har simlek i den här bassängen. Den halvblinde simleksledaren kommenderar ut diverse övningar, och självklart ska vi koka kaffe. Kan nästan känna hur mina läppar fräts bort i processen, och hoppas inte vätskan tar sig till ställen i min hals där den får fäste. Min dotter vägrar koka kaffe, och de är lite som djur – känner på sig när något är fel. Då lyser solen plötsligt in genom ett fönster och vårt gemensamma fotbad ser ut som en gigantisk minestrone. Bubblor, oklara prickar och olikfärgad ‘substans’ virvlar in och ut ur kaffekokande munnar till de ekande tonerna av skrikande 4-åringar.

Jag var inte sen upp ur poolen när våra 30 minuter var över, och någon långdusch i denna kafkaliknande tillvaro blev det inte. På med alla kläder, upp i vagnen, var är skorna, där, och vantarna, där, ok öppna dörren nu för helvete. Ut! Mot friheten! Är dom efter oss?

Nu är det två veckor till det är ‘min tur’ igen.

Som en 150 år gammal man insåg jag sist i norra hemisfären att ordet mello var nån slags tuff förkortning av Melodifestivalen. Dessa signaler passerar inte ofta min hjärna obearbetade, men just i detta fall låg förmodligen ett töntfilter aktiverat. Graden av töntighet i ordet ‘mello’ är så pass påtagligt att systemets backup slogs ut, och så här i efterhand önskar jag att jag levt vidare i ovisshet.

Vet inte vem som hittar på ord som mello, eller varför folk väljer att plocka upp dem efter ca 1 sekund, som den naturligaste sak i världen. Känns otympligt och snudd på obehagligt att ett andetag efter ordet hittats på, börja använda det till vardags. Liksom, vem säger ‘sofo’ utan ett ironiskt smirk i ansiktet. Eller ‘messa’. Man GÖR det bara inte.

Men ordet mello gör mig extra illamående. Det är liksom ingenjörsmässigt utvecklat för att momentant plockas upp av en praktmysande allmänhet som integrerat sina identiteter så djupt i familjetillvaron att de tror att de känner David Hellenius.

Verbal mjältbrand är vad det är.

Människor har blivit alldeles för kategoriska när det kommer till ideologi och politik. Facebook har blivit en fristad för vänstersympatiserande bokformgivare från nytorget som kastar retoriska gamla stenkakor på Borg och Reinfeldt. Var har spänsten i egenformulerade idéer tagit vägen? Varför låter all retorik exakt som när vi var små?

Allt är inte svart eller vitt. Man kan vara mjuk och moderat, man kan vara kapitalist och sosse.

Personligen är jag mot friskolor. Tycker vi ska förstatliga alla grundskolor och omöjliggöra fortsatta privata projekt som går ut på att tjäna pengar på obligatorisk utbildning. Jag anser att all sjukvård ska skötas av staten. In med alla pengar i ett gigantiskt sjukvårdssystem som återigen ger oss vård, omsorg och social trygghet i världsklass. Sen tycker jag att vi ska pausa alla asylärenden och ta ett sabbatsår i immigrationspolitiken. Under detta år ska alla som kommer hit få stanna. Sen ska vi ändra policyn från att se det från vårt perspektiv till att se världen från de kommandes perspektiv. Om jag själv var tvungen att ge mig av från talibankontrollerat område, eller från Mogadishu, för att rädda mitt eget liv skulle jag göra precis vad som helst för att behålla precis detta – mitt liv. Jag skulle kanske inte döda en annan människa om det krävdes. Men sannolikheten är hög. Vi måste inse att de människor som kommer till Sverige sluggar och vevar med allt de har för att hålla sig över ytan och varje dag förmå sig att behålla sin instikt att inte ge upp, att fortsätta överleva, trots att ingen de känner finns kvar, trots att allt de minns är elände. Att mitt i detta prata om ‘svensk lag’ och att det är viktigt att alla som ska utlämnas från Sverige ’följer beslutet’ är pinsamt och löjligt. Vi bor på ett jordklot, men bara för att vi uppfunnit det här med ‘länder’ så blir vissa nationaliteter instängda i regionala dödsfällor bara för att det finns ‘gränser’ och olika ‘lagar’. Fuck that säger jag, och låt Sverige stå för total invandring. Vi är ett av de största länderna i Europa och kanske är det dags att visa det.

Så. Kan man tro på det här och ändå rösta på Folkpartiet och Moderaterna? Inte om man följer konventionen eller låter sig duperas av den alliansfientliga schablonretoriken på facebook. Men kanske om man inser att alla som röstar på ett parti inte måste vara likadana, eller att alla politiska idéer inte nödvändigtvis hör hemma till höger eller vänster.

Många gör misstaget och tror att (s) eller (mp) har monopol på begrepp som medmänsklighet, empati, tolerans, vidsynthet och rättvisa. Och det är just denna trångsynthet – att tro detta – som göra att (s) idag driver Sveriges omodernaste politik och att de som sitter i regeringen fortfarande är vårt bästa alternativ.

Men visst, jag saknar fortfarande ett parti som tycker exakt som jag.

I en fläkt av djup ångest över mitt eget övergivande av löpningen har jag i all hast utverkat en ny löpfilosofi. Vi är snart ’i säsong’ dvs facebook svämmar över av olika anmälningar till halvmaror, millopp mm. Folk tränar i smyg, man ser småbekanta skuggor flämta förbi nybrokajen lunchtid och Löplabbet öppnar filialer som värsta seveneleven. Det är dags att köpa Garminaktier.

Men all den här (smyg)träningen gör ju att själva prestationen blir snedvriden. Ja, det är klart att du klarar 21km runt göteborg om du TRÄNAT. Men hur långt klarar du utan en enda meter i kroppen? DET är intressantare.

Det är enbart prestationer utan träning som på ett äkta sätt kan skilja agnar från vete.

Eller så är det bara min ångest som pratar.

Vad fan vet jag.

I all marknadsföring finns en superkänslig punkt där själva marknadsföringen överträffar innehållet. Ibland kan det vara en missberäkning att ha hamnat där, men ofta ett kalkylerat kapitaliserande på en produkt som man antingen inte kan, eller vill, göra bättre. Med reklam kan man klämma ut det sista ur en redan tom tub.

Det här gäller såklart även alla de ‘personliga varumärken’ som invaderat våra sinnen under två decennier. Namnet bakom (framför) alla de där kalsongerna, dammsugarmunstyckena, dofterna staplar greens på hög medan vi står i en 2:a på söder och försöker ta kål på dammråttor bakom elementet i ett par briefs som tappat resåren.

De här tricken funkar såklart utmärkt inom yrken med mer intangible assets, som politik.. eller reklam. Ännu bättre faktiskt, eftersom det tar åratal för någon att lista ut om produkten bakom marknadsföringen är bra. Eller inte bra. Och här kommer den läskiga sanningen: alla som jobbar med politik och reklam arbetar aktivt med sitt personliga varumärke. Den som påstår något annat ljuger.

Men tillbaka till den där superkänsliga punkten då. Man måste såklart sätta sitt namn därute, för att ha en chans att göra bra saker. Vissa vänder på det och gör bra saker för att sätta sitt namn därute. Hur man än vrider på det, har det personliga varumärket hela tiden en relation till innehållet. Och ibland tror jag många blir blinda för när skiftet sker. När kännedomen överstiger styrkan.

Man får såklart ha lite koll på sig själv, och gud ska veta att jag tassat obehagligt nära den där punkten ibland, säkert passerat den flera gånger. Men då får man snällt krypa tillbaka till sitt lilla hål och lugna ner sig lite. Och jobba.

Dock. Känns som att andelen personliga varumärken med tveksam varudeklaration har ökat i vår sfär av politik.. och reklam. Inte bara det, utan det finns ett tyst konsensus om att detta är ok. Det är ok med att bara prata, recensera, referera, dela.

Snart är det bara på film som folk gör saker på riktigt.

Såg en påa på Svt igår som titulerade Anton Hysén som ‘den homosexuelle fotbollsspelaren’. Kan ha fel, men jag misstänker att avsikterna när Hysén kom ut inte enbart var att cementera detta prefix.

För att väga upp detta sömniga språkbruk måste jag börja med egna beskrivningar i mitt dagliga liv. Den heterosexuelle fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic till exempel. Det borde han alltid kallas. Varför kallas han inte varje dag för den heterosexuelle fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic? Rubrikerna borde handlat om PSGs jätteköp av den heterosexuelle fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic.

Ska prata med den manlige projektledaren Andreas om detta när vi hörs imorgon. Eller kanske ringa den vite ADn Johan. Den helt svenska regissören Felix Herngren kan stoppa in det in nästa säsong.

Detta är bara rimligt orimligt.

Hörde till min förskräckelse att ‘Sune i Grekland, all inclusive’ kan få publikens pris på Guldbaggegalan. Kunde väl ha struntat i det, men eftersom jag satt där med min 7-åring och vred mig i premiärstolen så måste jag reagera. Vilken fenomenal skitfilm.

Det blev inte direkt mildare omdöme av att hela ensemblen tvingades upp på scenen innan filmen visades, och regissören höll något slags brandtal om svensk familjefilms återtåg. Jesus. Han la ribban på 2.60 genom att dra in Astrid Lindgren och Olle Hellbom i det hela. Märkte hur jag satte mig rakare i stolen och faktiskt började ana något stort. De enda som verkade må direkt dåligt på scenen var originalförfattarna. De förstod hur illa det låg till, förmodligen. Sen började eländet.

Han, Let’s Dance-mannen, spelade pappan och uttrycket från ruta ett är ett kraftigt överspel förmodligen triggat av frustrationen över det skrynkliga manus som ligger strax utanför bild, samt medskådespelarnas blindgång i dramaturgin. Settingen är alltså en dysfunktionell småbarnsfamilj som efter pappans klantigheter hamnar på en underfinansierad familjesemester på valfritt white trash-hotell i chartergrekland. Humorn försöker (ej framgångsrikt) låna från ‘Papphammar’, ‘Sällskapsresan’ och ’Vi hade i alla fall tur med vädret’. Samtliga referenser och miljöer är från det allra sunkigaste av bingolotto-Sverige, vilket för vuxna blir förvirrande eftersom hjärnan står och kortsluter mellan ironi och allvar.

Det bästa med filmen var godiset, så långt var både jag och 7-åringen överens. Karamellkungen sponsrade med obegränsat plock och vi gick därifrån diskuterandes olika bitar, vilka som var bäst och sämst. Inte ett ord om filmen.

Hade nog hellre släckt dialog och video helt i filmen, och bara lyssnat på filmmusiken i två timmar. Dels måste jag skriva så för att inte min kompis Adam ska bli arg för att jag dissar svensk film (igen), men dels för att jag tycker Adam skriver förstklassig filmmusik i ett andraklassens manusland.

Tänkter på filmer som Stand by me, eller varför inte Mitt liv som hund. Riktiga filmer. Varför kan inte barn, ungdomar och vuxna få se såna historier nuförtiden?

Men.

Hans Wiklund gillade den.

Ridå.

Lyssnade på Guldäggets podcast idag, innehållandes tre personer jag gillar väldigt mycket. Tre som på sitt håll och sätt gjort fantastiska saker och under sina bästa eftermiddagar hittar på kvalitetsreklam. Imponerande trio således, men under podden blev jag ändå mest imponerad över att deras reklampassion fortfarande är så pass besvärande intakt. Själv måste jag ibland örfila mig framför spegeln för att öppna pages och knacka ner en brödtext eller början på nåt kommunikationsstrategiskt resonemang. Ibland flyter det såklart på och jag hi-fivar mig själv för att jag fortfarande har det. Men jesus vad segt det är andra eftermiddagar. De dagarna sitter jag och bankar pannan i mitt tjeckiska vintageskrivbord och famlar i gamla årgångar av Lürzers archive. Sen går jag ut och hetsar min bulldog på några östermalmshundar och då brukar det lossna. Ett helt koncept kanske, eller åtminstone en skärva av en idé som jag kan limma ihop med en annan gammal bit som jag har liggande nånstans bland alla pennor, knivar och eurocardräkningar på vintageskrivbordet. Guldtrion i radiopodden var dock väldigt inspirerande och vad som slog mig under guldpodden var hur deras reklampatos sken. Det var fint tycker jag. Och idag har jag inte bankat huvudet i bordet en enda gång.

Har några kompisar i södra USA. När vi var 17 var alla intressanta, gick i slitna Duck Heads och lyssnade på Violent Femmes. Sen blev de medelklassamerikaner, köpte hus i förorten, skaffade bockskägg och Coors-keps. Vi har fortsatt vara vänner men det var först när jag var vuxen som jag fattade hur ultrarepublikanska de var. Insåg att vi bara ska dricka bärs och åka bil tillsammans, inte prata vapenlagar och invandring. Det blev liksom inte så bra om man säger så. Visst, Graham hade några vapen redan när vi var tonåringar och gömde ibland en finkalibrig pistol på sig när han gick ner till affären på kvällen. Det var ändå downtown Atlanta 1987, USAs farligaste stad. Sen verkar det har rulllat på, för vid nästa besök låg det vapen överallt och när jag och H var där 2002 gick Graham runt och pekade ut var alla vapen låg. Så vi skulle veta. För det fanns ett vapen i varje rum. Huset hade 7-8 sovrum. Hans fru var mest stolt över att det fanns en takfläkt i varje rum, det tyckte hon var fräsigt.

Nu har de barn och hundar i hela huset också. Plus alla vapen och kepsar. Och takfläktar. Graham är säkert medlem i NRA, vet att mitt gamla highschoolgäng sympatiserar med hela konstitutionsprylen om rätten att bära vapen. De avskyr Obama och kan inte peka ut Europa på en världskarta. Inte för att Europa är så svårt att peka ut, utan för att de helt enkelt inte äger en världskarta.

Jag tror inte de ser någon som helst koppling mellan sin egen inställning till vapen, och det som hände i Connecticut. De blir nog snarare bekräftade i att vapen är bra att ha hemma, ifall det kommer någon galning över gräsmattan.

Man kan inte få dem att ändra sig, bara hoppas att evolutionen tar hand om deras DNA så att kommande generationer utrustas med större blick för sammanhangen i världen. Och att en grundlagsändring med nya vapenlagar tar hand om deras överdrivna arsenal av handeldvapen och automathagel.

De är bra människor. Minus vapnen.

Ok vi har varit igenom det här förut men årstiden vrider armen på mig. Det är kallt, det blåser, det är allmännt pissigt att behöva sticka ut näsan. Detta kan dock inte vara rimliga ursäkter för att trava omkring på stan iklädda svarta säckar fulla med dun? Till detta väljer folk skor som sibiriska pistvakter. Nej, det finns inga pister i sibirien. Då kan du tänka dig skorna. Och sen fleecemössan, neer över öronen. SÅ. ”Nu går jag ut på stan.”

Det gör ont att gå ut när det är kallt. Men alla vinterkläder gör det ännu smärtsammare.

Lika mycket som jag kräks på filmer där svenska poliser utgör huvudkaraktärerna, lika mycket älskar jag filmer med LA-snutar. Los Angeles är alltså en stad jag bara vistats i två gånger, och känner extremt ytligt. Dessutom ligger Hollywood där och att de pumpar ut filmer som handlar om byns lokala konstaplar kan ju kännas aningen snävt.

Men i år har jag två filmer som inte kan lämna hjärnan, och båda handlar om LA och utspelas i patrol vehicles downtown eller south central. Filmerna är Rampart och End of Watch.

Båda extremt bra.

Fruktansvärt. Bra.

Kan vi inte bara pausa alla produktioner med svenska poliser ett tag. Andas lite. Sen kanske börja om. Skriva manus. Ägna lite tid. Typ.

Att det ska vara så jävla svårt att hitta en bil. Att köpa den är inte så krångligt, det bara gör väldigt ont. Men att HITTA den perfekta kompromissen är nästan omöjligt. Kompromiss? Vet inte om det är korrekt benämning, men jag behöver en bil som (a) inte drar 7 liter milen som min 18 år gamla jeep cherokee gjort (b) klarar att ligga i åtminstone 140 så man KOMMER FRAM NÅN GÅNG (c) är säker, dvs har airbags, fyrhjulsdrift, esp, the works (d) inte erbjuder ett fullständigt helvete när man ska fickparkera på östermalm (e) är ‘snygg’ enligt min fru, dvs något hon inte skäms över att åka omkring i (f) är ‘snygg’ enligt mig, dvs något jag inte skäms över att åka omkring i (g) får plats med tre barn och en stor hund (h) inte kostar en fantaziljon (i) uppfyller min personliga, barnsliga och romantiska bild av en bil som skänker mig en känsla av oomtvistlig frihet där min amerikanska bulldog liksom ‘hoppar in/upp’ i farten och vi dammar iväg på rak väg mot horisont med hundöron fladdrande i vinden.

Begreppet ‘snygg’ är naturligtvis extremt svårdefinierat och hänger till viss del ihop med märket på huven. Såklart. Så är det, och så ska det vara. Spelar ingen roll hur Kia ritar sin nästa kärra. Den är inte snygg.

Needless to say, så har jag en svårinsåld kärlek till pick-uper. Varje gång vi letar bil åker pick-up in på listan. Och en defender. Eventuellt en kombination av defender pick-up. Inte nödvändigtvis en high-capacity 130 double-cab defender pick-up. Jag kan leva med den vanliga 110 double-cab pick-upen. Ja, det kan jag.

Det går sakta framåt i vår sökprocess. Jag har provat ‘anchoring’ till och med, dvs föreslagit extremer för att kanske landa i en Amarok med flakbågar. För att beskriva hur även denna strategi back-fired, kan detta (roliga och ganska träffsäkra) mail från H bära vittnesmål:

”Men HERREGUD. Det faktum att killen både ser ut som Huey Lewis goes hanverkare och lyssnar på Huey Lewis får dig inte att förstå att du tittar på en hantverkarbil som passar i…Pasadena?! Aldrig.”

Sagan fortsätter.

Bildar sig folk egna politiska/ideologiska uppfattningar längre, eller repeterar de bara retoriken som skedmatas via media? Har det alltid varit så, eller fanns det en tid då människor satt på en pinnstol i ett kallt kök och tänkte fram en åsikt? Hur går det till när män och kvinnor kommer på vad de tycker, vad de ska rösta på och vilken ideologi de ska prenumerera på?

Dessa frågor har legat som ett photoshoplager i mig sen tonåren. Jag är genuint intresserad av hur människors uppfattningar skapas. För alla har dem, alla vet vad de tycker i de flesta frågor.

Detta är självklart aktuellt i och med det amerikanska valet, då vi i tv-reportage efter tv-reportage hörde intervjuoffer från olika shoppingmallparkeringar rapa upp sånt de hört på Fox News. Alla kan låta intressanta och initierade, men det enda som bevisas är människans förbluffande förmåga att memorera och upprepa. Och att vi villigt låter oss indoktrineras av sånt vi redan indoktrinerats av. Det mässas till kören och alla är trygga.

Sverige då, vi är väl bättre? Nä. Det plöjs på med ärvda åsikter även i nya generationer. Om vita republikaner i USA står för det landets mest schabloniserade åsikter, så är unga vänstersympatisörer i Sverige paradoxalt nog dess motsvarighet.

Republikanerna vill inte ha förändring, de saknar förmågan att se den stora bilden, hur ett land måste utvecklas med sin tid och sina medborgare.

Socialdemokraterna är kusligt nära på alla punkter. Alla från Löven till högbetalda formgivare från sofo har grävt ner sig i skyttegravarna med en uråldrig uppfattning om vänsterns ensamrätt över begrepp som empati, solidaritet och jämställdhet som enda vapen.

Nu har det stora landet i väst valt om en svart snubbe med stora idéer som han långt ifrån lyckats genomföra. Det visar att det land alla älskar att spotta på mest kan höja sig över mängden och än en gång våga se förändring som vägen framåt. Den amerikanska majoriteten har accepterat en politik som tar dem någonstans. Det är modigt. Men det har nog krävt några timmar på pinnstolar i kalla amerikanska kök.

Ska bli intressant vid nästa riksdagsval, att se hur många inbitna vänsterromantiker som är stora nog att släppa sitt krampaktiga grepp om fanan och rösta på en politik som bevisligen fungerar. Om även det mycket intressanta Miljöpartiet kan ifrågasätta sin onödiga koppling till vänstern så ligger vägen öppen för en väldigt intressant regering. Om vi vågar.

Precis som amerikanerna vågat.