Det är en fullständig gåta hur min fru låter mig komma undan med att jag ställt en bänkpress mitt i vardagsrummet.
Har efter ett halvt mansliv insett att inget träningskort i världen kommer att skänka min kropp någon form av kontinuitet i de kollektiva fystemplen. Har sprungit på sturebadet, SATS (vilket jävla namn), Friskis & Svettis, 24hour fitness osv osv. Kört stenhårt några veckor men sen sett korten hamna längre och längre bak i plånboken. När det till slut ligger skymt bakom högkostnadskortet från Landstinget inser jag att epoken ’gå och träna’ är över för min del.
Jag vill kunna träna där jag står. Slänga på några vikter medan fiskpinnarna fräser i stekpannan. Det är en sliten kevin spacey-scen ur american beauty, jag vet. Men sånt är livet.
Så nu står den där och blänker. En hel jävla bänkpress med ställning och blytunga vikter lätt spridda på kelimmattan bland my little ponys och repiga Tintin-dvd:er. Och det bästa av allt: jag kan träna i jeans.
Men. Jag har ännu inte listat ut hur jag rimligtvis kan komma undan med detta. Kanske beror det på den där svensktennsoffan som vi spontanbeställde för några veckor sedan. Att hon liksom ser biblioteksgymmet som en av mina tillfälliga nycker i den långa rader av ohållbara idéer.
Men ärligt talat, så vet jag inte hur soffan ska få plats längre.
Fight for your right. Jeez vad jag gillade den videon. Det var typ 1986, jag bodde i Atlanta, hade hockeyfrilla och slets fortfarande mellan pop och hårdrock, mellan Bon Jovi och REM, mellan Megadeth och Violent Femmes. Har alltid haft en lätt splittrad inställning till musik, och så kom Beastie Boys in i mitt liv som en bomb. Men det var Paul’s Boutique som var hela grejen. Ingen hade hört något liknande. Tre killar som sjöng om White Castle och öste på utav bara helvete. 80-talets sista förfester var ett konstant medley av Beastie Boys, Sator och Guns n roses. Sen kom Cobain, The Cult, Eddie Vedder och Stone Temple Pilots och knackade på dörren. Men Beastie Boys stannade. Sabotage funkade i alla sammanhang långt in på 90-talet. Hello nasty och 5 boroughts och allt det där var säkert bra, men jag var nog någon annanstans redan. Bra band. Musikens Robert Capa.
På en reklambyrå jobbar människor med olika typer av redskap. De flesta i en sk arbetsgrupp är någon form av hantverkare, och går runt och tuppar sig på byrån med just sitt fina verktyg. Copywritern har pennan, eller åtminstone sin mac air. Copyn är även helt ok på program som InDesign, Photoshop och Keynote. Inte för att det är så jävla kul. Utan för att hen har kraftiga kontrollissues och gärna gör det själv, direkt i datorn. Sen har vi projektledaren. Projektledarens multitool är Eurocardet, eller möjligtvis Amexet i varierad (helst mörk) färgskala. Förr var rolodexen projektledarens excalibur, men idag räcker det att plasta. Plannerns jobb är att göra det som kunden tror att projektledaren gör. Till detta använder plannern olika modeller. Ingen vet hur de fungerar. Produktionsledarens murarslev är iPhonen, där allt viktigt händer. ALLT. Utan en laddad iPhone i rätt produktionsledarhand är du död. Till sist, i denna decimerade parad, har vi art directorn. Nu till det lätt pikanta: art directorns verktyg är en annan människa. Art Directorn styr den här människan med olika kortkommandon. Ibland måste människan mjukas upp, smörjas med en promenad eller bara en komplimang. Brukligt handhavande är att sätta sig exakt en decimeter rakt bakom människan (eller stå lätt hukad) och trumma fram nyckfulla (verbala) direktiv i en jämn rytm blandat med ett och annat ‘vad fint det blir’. När människan går hem, går Art Directorn också hem. Människan slår av datorn.
Exakt så fungerar det på en reklambyrå. Om du skulle få för dig att vilja jobba på en sån.
Laddat ner vab-appen. Ok. Lätt stressad och osäker på varför min vabanmälan med vabappen inte gått igenom. Ringer. Hinner egentligen inte och överväger att för 987:e gången att strunta i min lagstadgade vabersättning (har 3 barn och innehar något slags nordeuropeiskt vabrekord 2009-2012 utan att ha plockat ut en enda vabkrona från Försäkringskassan).
rrrring rrring
FK: ”Välkommen till Försäkringskassans kundcenter. For assistance in English press 8. Du kan själv välja något av följande alternativ. För självbetjäning tryck 1. Gäller det barn eller dig som förälder tryck 2. Gäller ditt ärende att du bott eller arbetat utomlands tryck 3. För egen sjukdom tryck 4. Gäller det andra frågor samt aktivitetsstöd tryck 5. För att tala med växeltelefonist tryck 6. Vill du ha mer information om de olika valen tryck 7. Vill du höra valen igen tryck 0. Om du har en telefon av äldre modell kommer du automatiskt att kopplas vidare till växeltelefonist..
Jag: ”?”
Klockan: ”Tick tock”
FK: ..du kopplas vidare till växeltelefonist”
Jag: ”?”
Klockan: ”Tick tock”
FK: ”Välkommen till Försäkringskassan kundcenter”
Jag: ”Ah hej, jo jag försökte anmäla vab igår med er app, men det verkar inte ha fungerat”
FK: ”Haha, nej nej den fungerade inte igår, jag kopplar dig vidare till en handläggare”
Jag: ”Stopp, vä..”
FK: ”Välkommen till Försäkringskassan. Du har. Plats. 129. I kön.”
Jag och klockan: ”?”
Har oanat svårt för standardiserade hälsningsfraser. Får allt för ofta mail som avslutas ‘Bästa hälsningar’ och så ett namn namnsson. Alltså, personen har inte just i detta unika mail skrivit dit ‘Bästa hälsningar’ utan det är en signatur som är inpluggad i mailprogrammet sen tidigare. Alla får ‘Bästa hälsningar’, namn namnsson.
Hur kan hen veta på förhand att ‘Bästa hälsningar’ är den för stunden korrekta avskedshonnören? Omöjligt. OMÖJLIGT, säger jag.
Denna slapphet har en kusin i kabinpersonalens ‘Bye bye’ när man hukad bänglar sig av sin flight. De menar det inte. Men måste säga det.
Snäppet mer förvirrat blir det när mailväxlingen är lite tillspetsad, deadlines har missats, några skisser saknas osv. ‘Bästa hälsningar’ blir då en sarkastisk örfil. Menade personen det? Hardly.
Enda slutsatsen är att personer som har standardiserat sin avskedsfras inte har en aning om vad de menar. Inte i mail, och förmodligen inte annars heller. Jag kan inte stoppa tanken vid detta, utan klassar iskallt denna kategori som levande döda konsultzombies utan smak, känsel eller generell uppfattning av närvaro.
Men kan samtidigt avundas dem. Vilken fantastisk kapacitet det måste vara ibland, att bara bränna på rakt fram utan att tänka. Man kan packa för en expedition till K2 utan att våndas, eller till och med sälja kyssar på en möhippa.
Förmodligen är dessa människor chefer.
Jag har jobbat på data sen många år. Sen Lotus 1-2-3 typ. De ser inte jätteannorlunda ut idag, vilket är lite förvånande. Man byter då och då, går ner till grovsoprummet och går office space på nån uttjänt powerbook (bryter omsorgsfullt den i bitar så ingen mystisk granne kan ‘komma åt’ den extremt farliga informationen som kan ligga på den insomnade hårddisken). Sen går man till apple och köper en ny. Eftersom jag är full-fledged prylbög har de här vändorna till apple store ökat i frekvens lite halvmotiverat. Jag har ‘behövt’ fler displayer att göra det jag gör på. Tydligen. Idag sitter jag på en flotta av tre (fullt fungerande) macar från en air till min 27” iMac. I skåpet ligger några iBooks i dödsryckningar och visar Alfons på ångorna. Förutom de macar som de andra i familjen har. Och våra 4 iPhones. Och Airports. Men ingen iPad. Är det något fel på mig om jag inte har en iPad? Just nu sitter jag på min ‘fotografdata’ som är 27” och ger mig nackspärr när jag skriver pga mina jannelångbenrörelser med huvudet. Den är grym på bild dock. Men inte att koka ihop inlägg till den här bloggen. Vilket du kanske märkt.
Kan påstå att de allra flesta föredrar att inte sova i tält. Tält påminner dem om regniga semestrar med butter pappa på camping i Östergötland. Men tält kan vara så mycket mer. Så jag ber er, ge tält en chans.
Jag plockar nu fram tältet, för det är tältsäsong snart. Mitt (ena) tält är grönt och rymmer två (kanske tre) personer. Det går att cabba ner så man ser stjärnhimlen. Det är ett underbart tält. Är välanvänt och har satts upp i everglades, chamonix och stockholms ytterskärgård.
Låt inte dina barndoms tältminnen förstöra resten av ditt tältande liv. Ta tag i tältet, innan det är försent.
Hade på mig lite väl mycket parfym i morse. Fan. ‘Inte för mycket’ brukar H säga. Nu sitter jag på guldäggsseminarium, kl är 8 och hela ambassadeur luktar cederträ. Väntar bara på att nån ska skrikfråga vem som duschat i gucci. Förlåt. Men ibland luktar det ju inte alls. Man blir lite sur för att det inte luktar nånting över huvud taget. Det är dock bättre, att lukta ingenting. Än att som jag, just nu, representera den samlade västvärldens taxfreeavdelningar i en och samma hals.
Duscha, gör om, gör rätt.
Så jävla lätt är det inte, att följa uppmaningarna om att ‘skydda din kod’. Men kroppen och hela fokuset går in i skydda-kod-mode och man börjar med att skjuta upp axlarna i taket för att förvärra titt-vinkeln för de i kön bakom. Sen vill man vara så irrationell som möjligt utan att dra på sig onödig uppmärksamhet. Till exempel inte slå koden på en gång utan det ska vara en liten konstpaus innan man börjar. Tricks nummer två är rytmen i slagen – för mig blir det lite som morse, en kort en lång en kort en lång. Detta mixar jag såklart upp mellan gångerna får att hålla krypteringen vattentät. Till sist, och det här är kanske det viktigaste: fingersättningen. För att uppnå högsta obegriplighet slår jag så gott det går med ‘fel’finger, dvs jag jag fintar med pek- och långfinger och blixtrar plötsligt till med tummen. Va fan kom den ifrån, liksom. Med allt detta på plats inom rimlig tid så har du hemlighållit din kod och kan vända dig om i triumf.
Ja, det är så jag gör och det har funkat hittills.
Det vilar något lätt oskönt över ett land som liksom inte kan sluta prata om sig själv och ‘hur man är’ i just det landet. Spelar ingen roll om jag är i katalonien, Dalarna eller på Island – varenda rackare passar på att informera mig kring de lustiga särdrag hos befolkningen jag kan förvänta mig under mitt besök. Jodå, ‘såna är vi’ serru. Den provinsiella bismaken gör att man passar sig för att välja den rätten igen.
Sverige är inte sämre. Det är till och med så att svensk ‘sverigereklam’ bildar skola i töntighet. Vi är på många sätt en prototyp för provinsiell hybris – med vår placering lite avlägset på en halvö och en något överdriven självbild. Århundradets mest ryggradslösa utrikespolitik under krigsåren hjälpte oss dessutom att fortsätta odla myten om oss själva i lugn och ro. Att vi inte krigar tillhör också den egenmonterade glorian, oavsett vilket pris som vi (och andra) fick betala.
Mest smärtar det att även Stockholm ska in och vältra sig i den här geggan. Först och främst med det visuella pekoral som möter mig redan på Arlanda sen flera år tillbaka. Det är inte enkelt att blunda sig från gaten, genom bagageutlämning och ut förbi tullen. Men om du inte ska bli akut kräksjuk av ångest så är det enda sättet – att blunda hårt när du passerar porträtten på allt från E-type till Kungen som säger ‘welcome to my hometown’.
Och så det här med ’Stockholm. The Capital of Scandinavia.’ Suck. Det är som att vi plötsligt är Oslo. Så töntigt är det.
Dalahästar, skärgårdsbilder och röda stugor kom tillbaka, allt är förlåtet!
