Skip to content

NÅGRA RADER OM ATT FLYTTA FRAM

Vi hade just en debatt här om uttrycket ‘flytta fram’ när det kommer till mötestider. Av alla begrepp i universum är det min absoluta rekommendation att alla upphör att använda detta asap då konsekvenserna medför extrem förvirring. Jag har fortfarande inget facit för det finns ingen människa som vet vad ‘flytta fram’ betyder. För mig är det naturligtvis synonymt med att ‘skjuta’ på något till en punkt längre ‘bort’ i tiden. Man puttar alltså iväg mötet till ett senare klockslag. Dock har det kommit till min bekymrade kännedom att tolkningen på ett pervest men otippat utbrett sätt används som syftning till att ‘tidigarelägga’ något. Detta handlar ju snarare om att ‘dra till sig’ något. Det blir ju rena Michael J Fox-logiken om framtiden ska komma tillbaka till där vi står. Vad hindrar en sån människa från att boka tider som redan varit? Ingenting. Det är dags att välja sida.

NÅGRA RADER OM TREDJE VÄRLDSKRIGET

Någonstans inom en bor en liten träsk-redneck med en dröm om att en dag tvingas svetsa ett kulsprutestöd bak på pick-upen för att försvara sin familj i det fria kriget. Inte för att jag på något sätt är mot fred, jag är djupt stolt över vår nordiska förmåga att undvika väpnade konfliker osv mm etc. Men. Alltså. Säg att de kommer, allt slås ut, det blir var och en för sig själv. Vart skulle man ta vägen? Personligen är jag utrancherad från totalförsvaret vilket både är bra och dåligt. No soup for me! Det positiva är att omständigheterna kräver en McGyvring av hela vardagen. Iordningställa fordonet, samla mat, hamstra ammo, tält, koltabletter, iPhoneladdare, camonät osv. Lära barnen skjuta prick med älgstudsaren mot San Pellegrino-flaskor nere på Brf Flundrans innergård. ”Goddag fru Peterson, jodå allt är bara bra, barnen måste få in repeterrörelsen bara”. Sen skulle man förmodligen dra ut från Dodge snabbt som ögat. För även om Stockholm är landets enda försvarade stad känns norrlands inland som ett säkrare kort. Där skulle vi med fem nya hipster-yxor från Gränsfors lära oss knuttimra på google och bygga en stuga vid vår alldeles egna Walden Pond i utkanten av Padjelanta – mitt i väglöst land, fullt av fågel, fisk, småvilt och bär. På kvällarna skulle jag och min fru sitta i den knarrade (och nytimrade) hänggungan på den grandoftande verandan och lyssna på barnens trygga snarkningar med varsin kåsa tallbarrste i lyktskenet, med ett mycket avlägset knatter från fjärran artilleri som enda ljudbild.

Men nu verkar det inte bli nåt.

Och imorrn har jag ju ändå ett par slarvigt förberedda pitchpresentationer för några sovande mainstreamprodukter i mellansegmentet med män/kvinnor 25-45 som målgrupp. Så det var ju lika bra.

NÅGRA RADER OM KULTURELLT CELIBAT

Många tror att bara för att man kommer från Mora så är man döpt i Anders Zorns blod, ritar perfekt kurbits vid 5 och är riksspelman vid 10. Visst finns det en del kultur där jag kommer från, men mer av den hemvävda (hembrända) typen som jag kanske aldrig riktigt fastnat för. Allt är rustikt och rödkindat friskt. Men bakom leendena, gårdsnamnen och de klingande tilltalen smyger en missunnsamhet och falsk uppriktighet som också är en del av kulturen. Människor är kategoriskt misstänksamma och när jag i tidiga tonår lyckades naila exakt vilken skruvad atmosfär jag befann mig mitt i sjönk det snabbt och ganska behagligt in att jag aldrig skulle bo kvar efter skolan. Många såg det såklart som att man flyttade ifrån någonting, men jag såg det som att jag flyttade till friheten. Och som en torr svamp kippandes efter morgondagg kastade jag mig naivt ut i en social värld som min lantliga fostran glömt att preparera mig för. Rosévin, till exempel. Who knew? Första tågluffen på nån fransk bistro var jag helt säker på att ägarna blåste mig med den rosafärgade sörjan de hällde ner i de dessutom kraftigt underdimensionerade glasen. Smockan hängde i luften, och det var nog inte förrän i mitten av den resan jag insåg att färgen var korrekt då jag likt något ur Edgar Rice Burroughs historier kisade misstroget mot en flasketikett av den för mig helt okända arten ‘Rosé’. Nästa käftsmäll kom på en dammig tjurfäktningsarena i Barcelona. Hade letat mig ut i gångarna i jakt på en mugg kaffe, och katalanen i baren gjorde med fasliga omständigheter i ordning något jag senare – återigen – fick veta var en korrekt framställd espresso. Den här gången var kaffemuggen fan ännu mindre än på den där bistron, och med 2 cl svart sås i handen kände mig återigen som från en annan planet. Var. Är. Kaffet? De flesta av de här sociokulturella kallduscharna tog plats på den där första tågluffen. Många gåtor handlade om mat och dryck, något de främlingar som serverade mig säkert undrade om jag överhuvudtaget hade exponerats för tidigare i livet. Marseillegarconen som (under samma ändlösa resa) tog min beställning på entrecote frågade säkert hur jag ville ha det stekt. Visst, eftersom det inte fanns i min värld att kött faktistk kunde göras olika satt jag troligtvis bara och glodde hålögt tillbaka. Eventuellt rökandes, med en Leffe blonde och femton kartor på bordet. Att jag tio minuter senare blev serverad den rödaste köttbit jag (fortfarande) sett i mitt liv var väl ganska självklart givet mitt povra kulturella bidrag till bordet den dagen. Jag lovar, min mat hade puls. Den kossan hade definitivt haft andra planer när den vaknade den morgonen. Ja, sen har det fortsatt sådär i 25 år till men jag har lärt mig leva med mina kulturella utmaningar från hemorten. Idag vet jag till och med vad en toast master är. Shit, har till och med varit toast master. Nu när jag tänker efter så satte min kulturella svält igång en jakt på förfining och kunskap som numera rör sig av egen kraft i en svårtyglad omloppsbana kring mitt eget liv. Alla nya subkulturer jag ger mig in i försöker jag bli expert på, jag tar in varje nyans i rummet, tolkar och definierar stämningar och stilar och rör mig svalt igenom dem. Att inte veta är kul, för då har man massor framför sig. Jag har lärt mig uppskatta min egen okunskap extremt mycket, och njuter av okänd mark. Mina tidiga obekväma felsteg framtvingade av en nödvändig flytt gav mig så mycket mer än om jag blivit kvar på en stubbe i skogen och buttert silat röda lacket mellan framtänderna medan en vind liten fickkniv skrapar fram ingenting på dagens skörd av trisslotter. Jag älskar att inte fatta någonting, och det har jag Mora att tacka för.

 

NÅGRA RADER OM DAVID ORLIC

Läser om att begåvade volontairegrundaren tar ett sabbatshalvår för att hjälpa (s) vinna valet. Inget ont från mig när det gäller David, som är en inspirerande kreatör rakt igenom. Men uppdraget är lite som att ta över och skruva av det allra sista på en tidigare krånglande cola-flaska.

Inget kan nämligen stoppa (s) från att vinna valet. De är Hellner som hämtar flaggan från Söderqvist på krönet redan innan upploppet startat. Jag har redan accepterat ett regeringsbyte, och det värsta är: det har regeringen också.

Det spelar ingen roll att Sverige går bra. Med så många tabbar kanske man inte ska få fortsätta regera. Privatisering av skolor och sjukhus är det som stör mig mest. Med en av världens fetaste klubbkassor borde vi kunna fortsätta lyxen att ha en gemensam vård och skola som inte särskiljer människor.

Men jag är inte socialist. Har aldrig varit. Snarare i så fall miljöpartist. Men då blir man tyvärr socialist i praktiken. Skulle gärna tro på socialismen, ungefär som jag gärna skulle tro på gud. Jag kan vara avundsjuk på de som gör det.

Här har du mig David. Gör något.

NÅGRA RADER OM KIMCHI

Vissa åsikter kan vara extremt kontroversiella. Saker man bör hålla för sig själv eller bara prata om bland nära vänner. Om man nu måste. En sådan rör pinnglass. Att inte vilja vika 25 minuter på lunchen för att i gemensam tropp äta 88:an i svag sol på måsskitsbänk med medarbetarna kan röra upp starka känslor. En annan värdering du bör ligga jävligt lågt med är att inte vilja bada på sommaren. Inte ens när det ÄR 20 GRADER I VATTNET. Det rekommenderade är att bita ihop och ta det där satans doppet, även om det inte alls är skönt efteråt som alla aggressivt hävdar. Alternativet är massans förakt för all framtid.

Men ett tabu som rör till det extra i min vardag är min avsky för koreansk mat. Med denna till synes ointressanta hållning passerar jag tydligen ett streck i sanden för många ‘foodies’ som själva bara har en gud: Kimchin.

På varje kontor härjar en kimchiyakuza vars röst väger tyngre än din varje gång det ska köpas upp mat till lunchmötet. Man vågar inte gå emot denna sammansvärjning, eftersom tiden det tar att komma ur ordväxlingen med högsta sannolikhet gör kvaliteten på din dag något vagare. Resultatet är att du petar i dig de små oidentifierbara och kalla köttslamsorna först, och sen sitter och håglöst rör pinnarna bland överinlagda grönsaker av oklar härkomst. Om dessa fd råvaror verkligen klassas som god mat av en majoritet människor ska jag duka direkt vid komposten i sommar när vi får middagsgäster på landet.

Det här är tre saker vi inte längre får blunda för, men som vi kanske inte hinner lösa under vår egen livstid. Men jag drömmer om att mina barn en dag får leva i ett Sverige där preferansen för pinnglass, bad och kimchi inte dikterar villkoren för deras frihet.

NÅGRA RADER OM ALLMÄN VÄRNPLIKT

Efter väl avvägt svammel i psykologintervjun på mönstringen lyckades jag trassla mig ur 15 månader som kompanibefäl vid finska gränsen, men åkte ändå dit på 10 som gruppbefäl på Dalregementet. Avskydde lumpen och var under sommarens grundträning en obeskrivlig plåga för alla befäl. Med ett fredsmärke dinglande från örat ifrågasatte jag allt vi gjorde hela dagarna. Gillade dock att skjuta med min språjlans nya AK5 som jag snabbt blev obehagligt bra på att plocka isär och sätta ihop på sekunder med ögonbindel. Snart fann jag mig också i rollen som befäl över en liten halvautonom spaningsgrupp på 4-5 man som gjorde lite som vi ville på de allt längre storövningarna i norr. Vi satte eget läger bort från kompaniet, sov på granris direkt på snön och skapade ett militant mikrokosmos där vi var sotsmutsiga, äventyrliga separatister som rökte cigg och tog coola selfies med min medhavda Pentax. Inget var riktigt på riktigt. Själva jobbet bestod av diverse cowboymässiga hit and runs eller att förse kompaniet med bombkoordinater. Vi flinade och fortsatte. Till och med när vi av misstag råkade sänka en 1-miljonersbandvagn i en jämtländsk sjö stod vi bara och garvade. När vårsolen dök upp och lumpen började ta slut hade vi precis nött in utrustningen till instagrammatisk perfektion. Kängorna var snyggare än Hope och pinterestpatinan på de jägarladdade magasinen till min AK5a gjorde sig fantasiskt på svartvit Tri-X film med 400 ASA. Vi hade spelat krig i ett år och mitt i leken ringde det in. Grindarna öppnades och livet började.

Nu finns inte allmän värnplikt. Det blev väl helt enkelt för löjligt att fortsätta låtsas att Ryssland är ett hot. Skramlet hade sen länge tystnat. Idag ligger ett Ica Maxi på fältet där jag övade bajonettstrid och kröp i tunnlar med gas. På logementet huserar IT-firmor och eventbolag. Det är ett ‘företagscampus’.

Inget kan ju längre hända.

NÅGRA RADER OM ARBETARE

Ett par saker slår mig när jag ögnar igenom paraden av årets superbowlreklam.

Det ena är såklart den sedvanliga uppvisningen av klassisk pekoral, en ohämmad amerikanism som under den kväll med garanterat högst tittarsiffror står oemotsagd. Innehållen varierar år från år, men budskapet är ofta detsamma: hyllningen till den ‘vanlige’ amerikanen, arbetarhjälten och den odödliga tanken om USA som kulturell smältdegel där allas drömmar kan maximeras oavsett ras, kön eller religion.

I Sverige har vi sedan länge slutat glorifiera den vanlige arbetaren. Hen som jobbar med händerna, får skit under naglarna, och dricker kokkaffe i fikarum med nakna brudar på väggarna. Inget parti eller varumärke vågar satsa på den här hästen längre. Istället står näringsliv och politiska ledare från båda läger sida vid sida och häller bensin på den sedan länge etablerade elden om att alla kan bli artister. Järn och trä är inte längre vår ryggrad, utan det är Idol-Kevin som ska leda de svenska massorna in i en ny ekonomi där alla inte bara kan utan har RÄTTEN (helt enligt svensk mytologi) att bli framgångsrik låtskrivare, dansare, bloggare, friåkare, dj, art director eller modeentreprenör. Den kreativa industrin är enligt någon obekräftad källa vårt starkaste kort, och säkraste exportformel.

I USA gör de tvärtom. Eller rättare sagt, gör som de alltid har gjort sedan 1776: bygger hjältemyten kring den sk ‘vanliga arbetaren’. I plågsamt smäktande regi. Men med insikten om att alla inte kan bli LeBron James. Och oavsett subjektivt tyckande kring tonalitet och överdrifter så har USA alltid lyckats med att göra arbetarklassen sexig, och på så sätt kontrollerat den.

Sverige har förlorat sin väg. Och eftersom vår ekonomi precis som alla andra i världen bygger på att några heter Avicii och väldig många andra måste städa toaletter ska det bli intressant att se hur regering, näringsliv och kommunikation tillsammans kan få människor att känna inspiration för framtiden oavsett vad man har att gå upp till på morgnarna. Eller så fixar Stefan Löven det där på egen hand.

Doubt it, though.

NÅGRA RADER OM GULDBAGGEGALAN

Det enda som är sämre än svensk film är talen på Guldbaggegalan. Två timmar skämskudde under svt-sändningen igår. Sen kom det ett tal som ändå passerade nålsögat. Men han var dansk.

Vet att jag raljerat om detta tidigare och att några av mina vänner i filmbranschen hatar mig för dessa onyanserade utfall mot våra bidragsstinna kalkonprojekt på vita duken. MEN. Det går inte att bortse ifrån att man i USA kan ta en limousinechaffis från gatan till kameran, och han presterar bättre än Persbrandt någonsin gjort. Eller, hur kan allt som 50 cent eller Ludacris gör vara vassare än hela dramatenträsket tillsammans?

Själva ‘musiknumren’ mellan haverierna på scen går inte ens att kommentera. Fönster mot TV-världen-vibbar rakt igenom.

Att folk på sin årliga supergala inte kan klä sig bättre än snittmässig IT-konsult har dock sina makroekonomiska ljuspunkter. Jack & Jones jublar.

 

NÅGRA RADER OM RESEPROFFS

Vi har dem alla omkring oss. Reseproffsen. De som ‘gjort allt’. På 80-talet.

Du kanske upplevde något fint i julas, kanske råkar nämna en trevlig strand på Koh Lipe. Alltså, Hasse på ekonomin var där ’86. Fanns inte ETT ENDA hotell på hela ön. Bara EN bungalow. Och i den bodde Hasse. Hur du får reda på detta? Jo, Hasse har en förmåga att stå bakom ryggen och överhöra allas småprat om resor, restauranger och livereplikera med sina egna upplevelser från dessa – enligt Hasse – söndergentrifierade turistfällor. Som var helt orörda. På 80-talet. Du kanske var i Tokyo precis. Strosade på fiskmarknaden, köpte en handgjord kniv. ”Visst är det häftigt”, hör du någon bakom dig säga. Hasse. Du bodde på Claska. ”Åh, där bodde jag i tre månader”, säger Hasse. På 80-talet.

Jag har börjat med en helt meningslös form av entrapment där jag drar fram dessa plågoandar i ljuset. Inte någon njutbar hobby, men ändå viktigt för allas långsiktiga välbefinnande att identifiera dem. Man gör så här, man namedroppar en bar i Williamsburg, ett hotell i Marais eller en enstjärning krog i bergen ovanför Cannes. Sen låter du ett par sekunder passera, ytan oroas direkt då kontorets resetourettekrokodiler snabbt får vittring på ditt köttiga agn. Vid ljummet intresse kan du alltid lägga ut en säker krok: fråga lite naivt om någon har några tips för Sydafrika.

Ryser vid tanken att bli en sån person. Självklart är jag där och petar på elden ibland. Nån nämner Key West och jag tvingas gräva djupt efter krafter som kan trycka ner impulsen att prata om hotellet på Duval Street där jag bodde top floor på springbreak ’94.

Vi måste alla hjälpas åt och kämpa för ett värdigt reseberättaklimat på våra kontor.

NÅGRA RADER OM VIDAREBEFORDRADE MAIL II

Jag har en nyligen uppdiktad policy i mitt företag som förhindrar mig att läsa vidarebefordrade mail. Det här kan låta mycket märkligt för alla er som har en trygg och daglig rutin i att klicka på den där pilen som pekar åt höger i mailfönstret, helst till en cc-lista på minst 25 namn i hierarkisk oordning. Men jag ska förklara varför.

Det finns många saker som hindrar en normalbegåvad tjänsteman att utföra ett kvalitetsarbete mellan nio och fem. Öppna kontorslandskap, fika, facebook och tillfällig dip i kompetenskurvan är några av bovarna i dramat. Det existerar helt enkelt en malström av negativ energi runt din slitna kontorsstol, som med magnetisk tyfonstyrka drar arbetslivet och karriären ur händerna på dig. Se det såhär: du är under attack. I kölvattnet på denna dumhetens invasion har antalet vidarebefordrade mail fått svenska outlook-licenser att glöda av överhettning.

Definitionen av denna digitala bajskorv är alltså ett mailinnehåll som sändaren högst sannolikt har i sin arbetsuppgift att sortera, destillera, förfina och återge på ett inspirerande sätt – men skiter i. Resultatet är en timmes scrollande om dagen, ner i obegripliga trådar av löst sammansatt målgruppsresonemang om kvinnor 35-45 på landsbygd. I en kombination av nyfikenhet och naivitet kan du dock inte hålla dig från att gräva dig djupare i denna fadda smörja, eftersom du för ditt liv inte kan tro att någon skulle skicka dig ett meddelande utan att detta skulle innehålla en liten ädelsten av högoktanig information som just denna dag har potential att ge din strävan om ett bättre liv en skjuts framåt.

Men du har fel.

Allt dessa vidarebefordrade mail skapar är tusen år av bortslösade timmar. De är fjärilen som avsätter presidenter. Men framför allt, de är vart och ett för sig ett tillförlitligt kvitto på att personen i avsändarfönstret är någon du – åtminstone yrkesmässigt – ska hålla dig mycket långt ifrån.

NÅGRA RADER OM 5 UTDATERADE SAKER

5. Dubai

Alla meteoriter kanske inte behöver slå ner på Manhattan. Nån kan gärna landa i Dubai, för den här stan skulle behöva börja om lite.

4. Spritmuseum

What’s next? Crack expo? Titta här barn, så fina färger på kanylerna. Vad inspirerande, tårkanalen fungar lika bra som mellan tårna!

3.  Zoo

Min far tyckte till och med det var onödigt att ta in blommor från åkern till vasen. Riktigt så långt kanske jag inte går, men jag är helt övertygad om att djur hör hemma i sitt naturliga habitat och att vi människor bör upphöra att finansiera dessa förlegade anstalter.

2. Schweiz

Vinnare i sämst-karma-tävlingen 97 år i rad! Imponerande uthållighet i att hålla kvinnor borta från valurnorna. En vital kraft i urholkandet av judiska förmögenheter efter förintelsen. Och nu interneras syriska flyktingar med en bländande förödmjukelse och klinisk frånvaro av empati.

1.  Tjuvjakt

Kenya Wildlife Services kör sen länge en ‘shoot to kill’ policy när det gäller sina Park Rangers krig mot AK-47-bestyckade tjuvjägare i snabbgående landcruisers. Jag tycker att man ska spraya alla elefanters betar med spårbar DNA för att sen följa det tjuvjagade pulvret till sina slutkonsumenter i Japan. Sen dödar man alla.

NÅGRA RADER OM DIALEKT

Känner norrmän hur töntiga de låter när de pratar? Jag menar, själv har jag tidvis ett lätt generande dalmål som slår igenom med en svag nyans av präktighet. Detta är jag helt medveten om. Men undrar hur det är med norrmän.

Min bild av detta folkslag har satt sig dels via olika möten och arbetsgrupper jag haft i Oslo, samt programmet Skavlan. Det låter som att de alltid är oförklarligt uppåt. Man förnimmar liksom våt ull och träskidor direkt en norrman pratar. Det vilar en naiv positivism i tonerna.

Nä måste nog säga att Italien leder än så länge. Fattar inte ett ord, men jag vill vara där de är. Ett urfolk utan större ambitioner än att fortsätta vara. Franska förstår jag mer av, och det ligger lätt topp tre. Älskar franskan och allt det står för, men kanske inte lika ivrig över själva fransmännen och den lite kvävande självupptagenheten.

TYSKAN måste nog få några generationer till. Vi är inte riktigt redo än.

Sen snackar alla om brittiska, cockney osv. Inte min grej men jag förstår hur man kan fastna. Jolly good chap vinner dock inte mitt hjärta. Inte som amerikanska, och då menar jag inte nödvändigtvis någon av de särpräglade varianterna från söderns y’all till Bostons oförmåga att uttala r – utan kanske mer en riksdialekt från nåt State Univ i Colorado.

Rätt fantastiskt hur olika språk kan låta fult och fint i olika öron.

Vad har du för favoriter?

NÅGRA RADER OM GPS

Don’t get me wrong, hela gps-teknologin är fantastisk. Kommer ihåg när jag köpte min första blytunga Garmin för massor av år sedan (innan amerikanska försvaret släppte precisionen fri) och var barnsligt exalterad över att man kunde SE var man VAR. Via SATELLITER. Sprang runt och viftade med den där grejen hela tiden för att få täckning, för man kunde inte vara inomhus eller i skogen. Visste inte exakt vad jag skulle ha den till, men man SÅG var man VAR. Dessutom hade jag en höjdmätare i min Suunto och tillsammans med gps:en kunde jag räkna ut hur HÖGT jag var. My god. Men när jag hade fipplat färdigt med denna relativt luddiga intel var jag ändå tvungen att kolla på min karta 1:50000 för att vara helt säker på hur jag skulle ta mig dit jag skulle. En analog karta tränar hjärnan att känna efter, liksom mekaniskt lukta sig fram oavsett om man är i London eller på Denalis skuggsida. Ett vrid på silvakompassen, done. En basförmåga som gps:er på bara tio år raderat hos en hel nation av bilförare. Idag går nästan inte att köpa en ny bil utan gps inmonterad (jag lyckades dock), och ska man hyra en bil måste man aktivt välja bort satellitnavigation. I varenda panel eller vindruta sitter en Tom Tom uppsmetad som i sitt makliga värv lobotimerar varje förare till sista impulsen att verkligen förstå hur man ska ta sig från A till B bara är något vi kan läsa om i historieböckerna. Tänk barn, förr kunde människan läsa kartor och själva lista ut hur de skulle komma hem. Nääää, VA, you are SHITTING me! Jo det är sant, vissa människor hade till och med något som kallades lokalsinne, dvs de hade en mystisk sträng i sitt dna som tillät dem att baserat på sin geografiska träning liksom instinktivt känna väderstreck och rätt riktning till saker och ting. SPOOKY. Men farfar vad hände?

GPS.

Varje gång jag har vänner som ska hälsa på oss på landet, så tar de en liten extrasväng via västergötland. Gemensamt för dem alla är att de tittat mer på bilens gps än på vägen. De är inte ens generade vid sin felkalkylerade ankomst. För det var ju gps:ens fel.

Nästan värre är Taxi Stockholm. Åkte två gånger idag, båda gångerna fel. Föraren satt dock och hummade nöjt och hade ingen aning om den detour hans avstängda hjärna orsakade framför allt mig som frustrerat bara liksom tog in den mysiga extrasvängens som den digitala kartfunktionen föreslog. Jag tycker vi ska ha taxi-drönare i Stockholm, om vi ändå nu officiellt helt skippat krav på mänsklig kunskap. Då slipper vi dessutom den tidvis fräna kroppslukten i kupén.

Needless to say, så gillar jag kartor. Papper, plast eller inplastat papper. Skalor och längdangivelser, höjdmarkeringar och symbolförklaringar. Prasslet. Till och med den omöjliga uppgiften att vika ihop en karta som den var från början får mig att rysa av välbehag. I love them.

I LOVE THEM.

NÅGRA RADER OM SIN CITY

Asch, det blev inte så mycket syndande för min del, men efter sex (6) långa dagar i denna öppna anstalt fattar jag ändå var namnet kommer från. Min ena reskamrat J till exempel, som till vardags är en oerhört omdömesfull och moralisk man hittade sig själv vid poolen (med en powerpoint i knät) beställandes 7 coronas på raken av tjejen i tajt linne. ’Han kunde inte sluta beställa’, som han förvånat sa efteråt. I Las Vegas är vi alla boskap med pengar och strippen är ett långt blinkande pärlband av gigantiska finlandsbåtar på meth. Man tappar snabbt bäringen och eftersom det tar tre timmar att bara gå ut från sitt eget hotell, kopplar riche-radarn på – dvs, var är Riche, var är Baoli, och var är Nytorget? Nu vet jag det och lite till, och även om jag själv kanske aldrig kommer att återvända har jag ett någorlunda hum över vad som är värt och vad man kan skita i. Wynn är Riche och systerhotellet Encores nattklubb XS är Baoli, där Eric Prydz, David Guetta eller Avicii spelar medan Nicky Hilton festar. Så förstod åtminstone jag det hela, efter min kväll där. Bästa baren är Velveteen Rabbit på Main St. Snyggaste kasinot är El Cortez uppe i downtown. Där fingrar solkiga kvinnor och män bort sina mycket små förmögenheter vid borden precis som på alla andra hotell, men det ser helt rätt ut i alla fall. Runt hörnet finns en gata med BAIL BONDS och vigselkapell, beroende på vilken riktning kvällen tar. Man kan hitta rätt i Las Vegas, men man måste leta hårt. Hjordarna av Fat Tuesday’s-fulla medelklassamerikaner i shorts och golfpikéer (såna där ärmarna slutar vid armbågen) flyter fram som lava på de breda (men inte tillräckligt breda) trottoarerna. Från Jimmy Buffet’s konceptkedja Margaritaville dånar hans floridacountryklassiker i högtalarna. Jag vet inte vad som är värst, att det står en frihetsgudinna i skala 1:1 utanför ett hotell, eller att folk tar kort på det. Kid Rock har fest på Hard Rock, Elton John på Caesar’s, Rod Stewart, Celine Dion, Faith Hill, till och med Nikki Sixx är i stan med Mötley Crüe. Det här är stället man krämar ur det allra sista ur artisttuben. Från de första dagarnas raska klipp i steget, börjar man falla in i den hypnotiserade lavaströmmen. En klassiker är dock att gå och skjuta lite. Sniper rifles, ungerska automatvapen, eller som jag valde, Magnum .44. Man kan hitta topless gun clubs men på mitt ställe hade de kläder på sig. En annan klassiker är när en fru (vilken som helst) ringer till Caesar’s och söker sin man som inte är på rummet kl 7 på morgonen. Ett inte helt ovanligt samtal till repan där kan man tänka. Mitt alibi var dock att jag efter dag 4 i halvt panik kört en hyrbil rakt ut ur Las Vegas. Stampade gasen i botten norrut längs 95 och vek av vänster efter ett par timmar, genom bergen in i Death Valley. Där körde jag runt hela dagen och njöt av min nyvunna frihet. Gasade vidare mot Valley of Fire uppe vid Moapa och rullade in i dalgången i mörker. Becksvart. Jag åkte och åkte och såg ingenting. Gick ur bilen då och då med min Colemanficklampa från Target, och försökte se något bland alla klippblock och tumble weed. Inga motell, inga människor, ingenting, bara längre och längre in i Valley of Fire State Park. Drack lite vatten och åt min medhavda påse med cheese Doritos. Sov i bilen. Mycket långt från mitt rum på Caesar’s. Visste att jag kan ha nailat parkens sweet spot, och när jag vaknade kl 4 tog jag min kamera, lite vatten, och började gå mot några berg. Fortfarande kolsvart. Solen gick upp vid 6 och då stod jag vid kanten av Fire Canyon och tittade rakt in i ett av de vackraste landskap jag någonsin sett. De 30 minuterna var värda hela resan.

NÅGRA RADER OM LJUD OCH BILD

Jag är riktigt dålig på många saker, vilket faller sig rätt naturligt eftersom det finns så många saker. Två områden där min förmåga är kraftigt utmanad är att med egna sinnen bedöma högtalarljud och tv-bildskvalitet. Ändå är det detta plågsamma man ombeds göra när man kommer in i valfri hifi-affär. Jag vill ha en tv. Den med bäst bild. Och en stereo, den med bäst ljud. Någon som jobbar där måste rimligtvis sitta på svaret.

Men nej. Man ska tydligen titta på 352 olika samsungs för att själv jämföra med lika många LG och Sony. För försäljaren KAN JU INTE VETA vad jag gillar. Man MÅSTE TITTA. Eller lyssna. I en soffa som står framställd i en vetenskapligt exakt position mitt i ljudvågornas solarplexus. Jag hör musik. Sen hör jag den vitskjortade killen fråga: hur tycker du att det låter? Och jag: hur tycker DU att det låter? Han: jo men du måste själv avgöra, jag vet ju inte hur du vill att det ska låta.

Jesus. Kristus.

NÅGRA RADER OM ATT SKRIVA SOM ETT BARN

Det är gulligt när barn skriver som barn. Inte när vuxna gör det. Varje gång jag ser en människa över 20 handskriva med ring istället för prick över i går rysningar genom kroppen och allt potentiell respekt är bortblåst. Samma person kan lika gärna kladda dit lite glitter. Budskapet är glasklart: hej, min koppling mellan hjärna och händer slutade utvecklas i tioårsåldern.

Jag förstår att folk har svårt att rita. Typ rita av en häst är svårt. Som tur är måste man inte gå runt och rita hästar i livet, om man inte är hästillustratör. Dock blir det svårnavigerat om man aldrig blottar sin handstil. Hence, man måste hålla någonslags lägstanivå i sin stil som utesluter små, små hjärtan ovanför lilla a.

Omvänt, är det inte helt otänkbart att handstil blir en klassmarkör i framtiden. Inte då mellan adel och bönder i traditionell mening, utan som angivare av förmåga, potential och akademisk träning. Det blir svårt att finta bort en sjuårings snits när trenden 2020 är att kräva handskrivna jobbansökningar och CV:n. Folk kommer att skaffa personliga skrivcoacher, och välbeställda föräldrar ser till att barnen går hos en handstilslärare efter skolan varje dag. Sommarens segelskola byts mot reservoirläger i Schweiz.

Fullt rimligt. OM nu inte hjärnorna bakom nya läroplanen i grundskolan inser misstaget i att radera skrivstil från schemat. Det finns säkert många saker som kan förena alla barn oavsett bakgrund, och ge dem en gemensam plattform för självrespekt och tillhörighet. Men att låta alla lära sig skriva fint måste ändå vara en bra start.

NÅGRA RADER OM NÄSTA VAL

Finns bara fyra ord som kan beskriva det som väntar vid nästa riksdagsval: fy fan vad svårt. Hittills har jag inte haft några större problem att sprida mina röster över några partier där i mitten-höger, baserat på min sen tonåren grundade syn på nationalekonomi, samhälle, rättvisa och frihet. Jag tror på marknaden, men mer i Maynard Keynes tolkning än Milton Friedman. Vi har ett fantastiskt land, med en klubbkassa som går att både samla in pengar till och spendera ur på så många sätt. Och just nu finns inget regeringsalternativ som klockrent matchar mina personliga åsikter.

Tror jag delar min förvirring med en stor del av de väljare som röstade fram nuvarande regering, och i den här situationen lockas många att finna tröst i MP eller FI. Partier där man liksom kan glömma bort helhetsperspektivet för en stund, och gotta sig i självklarheter som jämställdhet, rättvisa och klimat. Det trista (för mig) är att de lierar sig med ett block som kommer att låta Stefan Löven bilda regering. Och jag vill inte ha Stefan Löven som statsminister. Dels för att jag inte är socialist. Det vill säga, jag prenumererar inte på vänsterns grundvärderingar och partiprogram utan kanske bara valda delar. Men dels för att jag inte tror att Stefan Löven är vass nog att leda Sverige.

Alliansen har tyvärr fuckat upp på senaste tiden, och direkt Reinfeldt slappnar av med Da Buzz i lurarna eller signar skilsmässopapper så poppar det vanliga gamla lämmeltåget av lokala golfklubbsmoderater upp och muppar sig med den ena grodan efter den andra. Men självklart är det fiaskot med friskolor och privata vårdbolag som nu ger vänstern en oväntad möjlighet att rikta spotlighten bort från sin egen idélöshet och mot det ruggigt klantiga hanterandet av vinster i vården och nedmonteringen av en pedagogisk och kulturell enhetlighet i den svenska grundskolan. Så jävla dåligt.

Och det här märks mest av allt på Facebook, en frizon för lättsamma hipstersocialister att dissa det som inte fungerar och samtidigt skyla sin hundraprocentiga aningslöshet när det gäller konkreta alternativ. Precis som Löven alltså.

Om Reinfeldt kammar till det som fortfarande går att kamma, så tror jag att han kan vara Sveriges Obama – och överraska med att attrahera väljare ur många läger. Inse sina misstag med den ursinniga utförsäljningen av vård och skola, halshugga några medarbetare och plocka in Peter Wolodarski i regeringen. Men framför allt: övertyga MP om att bilda regering med rätt personer.

Då skulle valet bli enkelt.

NÅGRA RADER OM FÖRSÄKRINGSKASSAN IGEN

Thanks for nothing, Försäkringskassan. Ni har appar och hög finish i reklamen, men det är fortfarande Leonid Brezjnev-känsla när man pratar med er i telefon. Fick själv ”plats.. ett hundra.. sjuttio.. ni..o i kön” när jag ringde i morse. Blippade på högtalaren och försökte jobba medan den automatiserade telefonrösten skar upp min själ varannan minut med en ny orimlig köplats.

Jag är 44 år och har tre barn som varit sjuka kanske HUNDRA gånger. Känns så i alla fall. Men jag har varit för lat/dum för att ta ut en enda VAB-krona. Så förra året började jag ’ta tag i’ det där och anmälde VAB på VAB. Varpå det kom kuvert efter kuvert hem till oss.

Men kom det några pengar? Njet.

De hade startat någon slags inkomstutredning på mig, mitt i sommaren, och eftersom jag inte svarade på detta brev inom 17 dagar sattes min SGI till noll kronor. Japp, jag tjänar alltså 0 kronor, och kan få 0 kronor i ersättning från Försäkringskassan.

Dagens samtal med denna institution rörde sig som en minitornado kring ämnet överklagan av fastställd SGI (mitt språkbruk) medan jag fick en mänsklig automatröst i örat som inte mindre än sju gånger repeterade hela händelseförloppet med smärtsam detaljrikedom i vad som troligen var en enda lång utandning. Örat brann.

Nu känner jag en mix av hopplöshet och frihet.

För bara den som inte har något är riktigt fri, eller vad nu såna där kloka gubbar från Varanasi brukar säga, och när det gäller mitt förhållande (eller finansiella transaktioner) med Försäkringskassan kan jag ärligt säga att det inte finns någonting.

NÅGRA RADER OM LÜRZER’S ARCHIVE

Nånstans där när jag började jobba med reklam (första två åren när jag jobbade med reklam visste jag inte att det var reklam jag jobbade med, jag var bara glad att nån gav mig pengar) så började jag läsa annonscompilationmagazinet Lürzer’s Int’l Archive. Kanske efter två år när jag varit finansiell skribent och nån sa att det hette copywriter det jag gjorde, då började jag läsa Lürzer’s. Sen har jag läst varje nummer. Fram- och baklänges. Det allra sjukligaste intresset för Lürzer’s började dock sakta klinga av för kanske fem-sex år sedan, det vill säga – jag bakåtanalyserade inte varenda enhet i detalj. Men jag köper dem fortfarande. Varje nummer. 209 kronor styck. Sen går jag till min lokal och lägger det nya numret ceremoniellt i den kronologiska stapeln av 17 års Lürzer’s Archive. Rättar till hörnen. Tar ett steg tillbaka. Tittar. Fint. Daskar händerna och kollar facebook lite.

NÅGRA RADER OM LUKTER

Vad är det som gör att folk anser att hästlukt är ok att drapera offentliga miljöer i? Gick ombord på vagn 6 från Falun till Stockholm igår, och som ett brev på posten: vagnen stank stall. Eftersom ingen sitter med hjälm och ridpiska kan man inte hitta syndabocken, ungefär som gubbpruttar i lilla baren på riche.

I eran av post-ciggförbud-på krogen har gubbpruttandet blivit en folkhälsofråga. Dels luktar det död när man vill ha som roligast. Men inte minst vittnar det om en utbredd psykisk ohälsa hos alla de män som anser det vara helt ok att vädra ut fekalt slagg ur ändtarmen mitt bland sittande middagsgäster och låtsas som ingenting.

Svett är då en mer ärlig doft. En rejält inpyrd Taxi Stockholm är ändå the real deal på något sätt. Den hårt arbetande yrkesmannens sista körning för dagen låter näsan fantisera om filmiska bilscener med Brad Pitt i ett stökigt Libanon.

Sk tåbira är dock aldrig ok. Fötter ska inte lukta, och när de väl stinker har det redan gått för långt för att rädda. Allt i deras närhet förstörs och går inte att återskapa. Fotsvett kan avsluta presidentskap.

Sen hår. Min fru har problem med hår som luktar hår. Kan hålla med, det är inte bra. Om man inte bor i filmen Tillsammans.

Värre är det med modern till alla lukters tabun: munnen. Helst ska en mun kunna öppnas och stängas utan nämnvärd påverkan på omgivning, men vi har alla någon gång drabbats av whiplash när den i övrigt prydlige medarbetaren lutar sig fram och väser ut en dödlig puff av katla-cyanid. Hur kan en munhåla kommunicera så mycket död och lidande? Det är som att decennier av kroppsgifter destillerats ner till en undergångskapsel med enda uppgift i tillvaron att slå ut det centrala nervsystemet hos alla i rummet. Be till gud att nordkoreas tandhygien hålls hög.

Att i övrigt lukta fränt är inte att rekommendera i de flesta hänseenden.

Annars är det bara att fortsätta som vanligt.

NÅGRA RADER OM SKALAN AV BEKANTSKAP

Goda vänner är en utdöende art. Ja, nu börjar till och med dåliga vänner bli sällsynta. De alla dock har gemensamt är att de vandrat åt ena eller andra hållet i den oomtvistliga ‘skalan av bekantskap’ (patent pending). En främling blir en bekant blir en vän blir en kompis. Och tvärtom. Tumregeln är ett steg (åt valfritt håll) i taget. Oregelbundenhet kan förekomma.

Det intressanta är att vem som helst helt plötsligt kan få en jävla karreta och gå från främling till vän på några veckor, ibland kanske en kväll. Att bli kompis tar lite längre tid. Om du inte har en störning av något slag.

Gamla kompisar har bäst-före-datum och hasar ofta till vänner, sen bekanta, under den generella femårsregeln. Ingen kontakt på fem år, ett hack ner. Det är som eurobonus, du måste använda skiten inom fem år annars vaporiseras allt du sparat som ett lägmält poff in i evigheten. Jävligt stressande och du försöker tänka ut helt onödiga resor till Lissabon, eller åtminstone Kiruna och se ishotellet kanske för det är bara 12000 poäng men till slut ger du upp och precis som att alla SER att Leonardo DiCaprio får plats på den där satans dörren som Kate Winslet ligger och flyter på så är det bara att släppa poängen och låta dem sjunka ner i mörkret och tystnaden. Annars blir det ingen story. Jag har idag många bekanta och ett gäng främlingar på min lista, som jag en gång i tiden skar blodsband i handflatan med.

Men de där människorna man trodde man skulle bli gammal med då? Som man bara för 10 år sen hade parmiddagar hos i Birkastan och sen aldrig mer såg. Tänk om man visste då, den där allra sista middagen på Rörstrandsgatan när den nybyggda fästeb-balkongen invigdes med ett vin i 100-kronorsklassen, att det var sista gången man skulle träffas.

Och den där grejen nästa vecka med den där familjen ni gillar så mycket, som ni har rest med och lånar släp av. Det kanske är det sista ni ser av dem. En distansvink om 14 år på Ica Maxi Nacka kanske är allt du har kvar av dem i livet?

Men allt är möjligt. Ryan Gosling t ex.

NÅGRA RADER OM ATT PRATA POLITIK

Inte varje dag, men då och då stöter man på de smygpretentiösa människorna. Som signalerar sin egenupplevda status på ett subtilt men ändå skrikigt sätt. Ett exempel då jag överhörde en kvinna till en annan på valfri gågata i Kalmar: ’Nä, alltså jag VILL verkligen inte prata politik just nu’.

Hon vill inte prata politik just nu, för när HON vevar igång det knivskarpa maskineriet bakom sin tunga (och viktiga) ideologiska retorik så krävs en värdigare publik än väninnan.

Hon vill inte prata POLITIK just nu, så väninnan ombeds att noggrant välja nytt passande ämne där deras intellekt kan mötas halva vägen.

Hon vill inte prata politik JUST NU, dvs hon vill inte kasta pärlor till svin och slösa med sin smarta spaning kring budgetunderskottet eller en tänkbar strategi för Miljöpartiet att närma sig Alliansen utan att tappa vare sig ansikte eller väljare. Detta trumfkort måste sparas på.

Då när jag stod där i korsningen av nån gata med en annan gata, smack i epicentret av tvärsnittssverige insåg jag att ordföljden ‘jag vill inte prata politik just nu’ är ett symptom på klassisk svenskhet. Vi vill inte prata ideologi för vi orkar inte, och till slut har en hel nation kollat på Let’s Dance så länge att den allra sista åsiktsgenererande enzymen i våra kroppar torkat ihop och försvunnit.

Allt vi gör är politik, så varför inte prata om det. Varje val du gör, pryl du köper, låt du sms-röstar på – är politik. Politik är inte viktigt, det bara ÄR. Politik är inte komplext, tabu, svårt, farligt. Politik är dansk fläskfilé 39:90.

Så sluta undvik det, ok.

Om bara politiker pratar politik blir Sverige ett vansinnigt tråkigt land.

NÅGRA RADER OM SKRIVARE

I ett antal år trackade jag min svärfar Örjan för att han hade en liten ful bordsskrivare hemma i lägenheten. Han menade på att det är väldigt praktiskt att ha en skrivare hemma, och att han ofta använder den till diverse utskrifter. Jag tror snarare att han tittade på internet och när han såg något intressant så skrev han ut det. För att läsa. Och så biljett- och teaterbokningar skrevs säkerligen ut en masse. För de är ju så bra att ha på papper också.

Nu sitter jag själv här med en liten bordsskrivare och skäms. Märker hur jag kopplar in den då och då och skriver ut diverse protokoll från obskyra samfällighetsföreningar. Mår lite illa varje gång.

En stor backlash i detta var att Örjan kom på besök häromdagen och såg min skrivare. Han höll käften hela dagen, till det blev middag. Då han stillsamt ställde ner vinglaset och  undrade ‘hur det går med skrivaren’.

Fan också.

‘The switch’ i all ära (som är en vederhäftig tumregel för begynnande gubbighet), men jag har kommit fram till att en liten bordsskrivare kan vara en av vår tids viktigaste markörer för varje mans definitiva inträde i medelåldern.

NÅGRA RADER OM SVENSKA FLAGGAN

Släpade med mig en stor svensk flagga i bilen till Frankrike. Planen var att ansluta till Tour de France och campa med alla andra galningar längs routen mot St Malo, men vi hamnade aldrig där utan stannade i Normandie. Så flaggan stannade i bakluckan. Nu ligger den på gräset framför sommarhuset och ser plötsligt mer ut som ett DR från SD.

Svenska flaggan är märligt nog inget man skyltar med längre – här hemma. När jag bott utomlands, inte minst på college, har jag varit väldigt oblyg med min koppling till svenska flaggan. Men nu när barn knappt får sjunga nationalsången längre, har vår symbol solkats av degenererade rasistpartier till den grad att man tänker till två gångar innan man hänger hänger ut en blågul fana från sin fasad.

Tror vi skulle må bra av att återta vår flagga, för flaggor är kul. Om den är blågul eller om vi hittar på en helt ny spelar kanske inte så stor roll – bara det är något som signalerar att vi lever och gillar oss själva.

 

NÅGRA RADER OM SISTA MATCHEN

Det här med diverse idrottsanläggningars ‘sista’ matcher börjar bli lika efterhängset som foppas comebacker. Ok, en kommun bygger en idrottsplats, där olika högstadieskolor ibland tävlar i hopp och kast, och mellanåt tar det lokala fotbollslaget emot Åtvidaberg osv på matcher. Till slut blir denna idrottsplats lite sunkig och man byter arena.

Denna händelse är dock tydligen något enormt stort.

Att samma människor som fyller fb med hyllningar till ‘sista’ matchen med olika ‘farvälbilder’ ÄVEN råkar dyka upp i statistiken som fanatiska hyllare av gamla parkeringsplatser de haft, kanske bara är en slump. Men oklar fakta pekar på att denna grupp inte sällan håller en liten ceremoni varje vecka när de tvingas flytta sin bil för städnatt, och att de försöker få med sig gamla fimpar och grus som legat på platsen som minne.

NÅGRA RADER OM SOCIALA TUTARE

Det är inte bara sydländskt vindrickande som letat sig in i vårt nationella dna. Nu får man även vänja sig vid det sydländska tutandet. Och precis som med vinet, hanterar många denna sed lite valhänt.

Signalhornet i en bil är i första hand en larmknapp, ett i sin konstruktion odiskret panikbröl som vittnar om att något är på väg att gå käpprätt åt pipan. Men det var länge sen den bruksanvisningen gällde, eftersom tutan idag är något vi småpratar med.

Jag är totalt ok med att folk tutkonverserar med bekanta de råkar se, men denna användning kräver lite känsla i handleden. Att boxa VW-loggan med full kraft direkt du får syn på en pokerkompis duger inte.

En allmän rekommendation är att öva tutandet hemma, eller på en öde skogsväg. Gör en skala där 5 är dödspanik och 1 motsvarar ett litet leende.

Trevlig tutsommar.

NÅGRA RADER OM REKLAMBYRÅUPPHANDLINGAR

Pitcher är en gammal sed där företag hetsar reklambyråer mot varandra i en nyckfull kamp som oftast är riggad från början. Grundtanken med pitchen är att få ut så många gratisidéer under så vaga former som möjligt. Processen är en segdragen historia där byråerna hela tiden lever i tron att det är ‘slutpresentation’ men där företaget drar ut på njutningen genom att ständigt tillföra nyckelpersoner som måste få dragningen igen. Tar dessa personer slut säger man till byrån att de gått till ‘final’. Bara en sista presentation. Men en ny brief, att genomföra en ‘testuppgift’. På det här sättet kan man hålla på hur länge som helst, och med en slipad byråvalskonsult kan man dessutom få det att nästan verka rimligt.

När man då ‘nästan’ vunnit pitchen, vilket oftast är fallet – att man faller på ‘målsnöret’ –bubblar missnöjet och man kan till och med skönja viss kritik mot pitchuppläggen. Ofta dock kombinerat med en komplicerad form av skam som bottnar i självföraktet att överhuvudtaget ställt upp på skiten från början. Men denna ängslighet är oerhört kortvarig i lägret, pitchen blir som en dröm man kan ana en liten stund men som glider ut ur medvetandet på några minuter. Anledningen är främst en enda: projektledaren joggar in till kreatörerna med varma papper direkt ur skrivaren.

’Vi har en ny pitch på gång!’

NÅGRA RADER OM SOMMARPROVOKATIONER

Nu går en hel nation hand i hand in i vår tids nyreligion: sommaren. Få högtider är så förknippade med förväntningar, ceremonier och ritualer som sommaren. Frihetskänslorna åker Gumball 3000 genom våra vener. Citygrossvagnarna bågnar av förmarinerad gris. I detta kollektiva lyckoinferno finns dock några moln på himlen för den som inte är helsåld på samtliga seder. Det är 400 år sen vi brände vår senaste häxa, men bara 4 minuter sen vi mördade en jordgubbsvägrare.

Att säga nej tack till jordgubbar är att be om stryk. Nuförtiden kör jag med tandskydd till midsommar, för alla mostrars och fastrars smockor hänger bokstavligen i luften när jag skickar vidare jordgubbsskålen utan att ta för mig av en enda bit. ”VA, VAD HÅLLER DU PÅ MED, GILLAR DU INTE JORDGUBBAR?”. Alla ditintills lättsamma rosékonversationer om 4-tumsspik och båtmotorer avstannar tvärt då hela sällskapet vänder sig mot mig. Jag kan känna hur några av männen försöker tala mig tyst tillrätta med sina strama blickar: ”NU TAR DU EN JORDGUBBE DIN LILLA SKIT, TA JORDGUBBAR OCH GE FAN I ATT FÖRSTÖRA MIN MIDSOMMAR, FÖRSTÅR DU INTE NÅNTING? Allt detta med en blick, och jag kan bara tänka på vilken fantastiskt språkskatt många besitter som resten av året lyser med sin frånvaro. Ödmjukt och lätt skärrad försöker jag undvika uppmärksamheten med att förklara hur mina smaklökar helt enkelt inte sett ljuset. Sanningen är att jag dessutom tycker det är lite kladdigt. Och att min natur instiktivt håller sig avvaktande inför allt som väcker fanatism. Så långt går jag dock inte i min motretorik vid det pappersduksklädda långbordet. Resten av helgen ligger jag på några minus.

Dessa minus blir tvåsiffrigt några timmar senare. Då ska det badas. Och jag badar inte. I Sverige. Helt enkelt för att jag aldrig uppskattat obehaget att sänka ner min hud i kallt vatten. Ser inte ner på dem som uppskattar detta, men har heller inga problem att själv helt enkelt göra något annat så länge. Men fällan har redan slagit igen. Alla på sommarstället sluter momentant upp i körslaget från helvetet och sjunger ”NU BADAR DU” följt av ”HOPPA I BARA” med refrängen ”DET ÄR SÅ SKÖNT EFTERÅT”. Jag försöker gå runt hörnet, men där står alla grannar i samma Edvard Munch-målning och skriker med i refrängen, ”DET ÄR SÅ SKÖNT EFTERÅT”. Jag blickar över husen i området och alla har anslutit i den sakrala baduppmaningen.

Att inte dansa runt stången är ändå den största provokationen av alla. ”KOM IGEN, DET ÄR JU FÖR BARNENS SKULL”. Föraktet sprider sig som en löpeld. ”KAN DU INTE BARA ANSTRÄNGA DIG LITE, DET ÄR JU KUL”. Min hjärna begriper rent intellektuellt alla fördelar som skulle följa i några grodhopp från min sida, eller ett dopp, eller lite jordgubbar. Men kroppen har stängt ner, systemet har låst sig och jag minns inte pin-koden.

Men fan vad jag älskar sommar, bara man lyckas navigera så smidigt det går runt dessa hala stenar. Sommar är religion, och precis som kyrkan har jag valt att faktiskt inte gå ur.

Risken finns ju att gud existerar.

NÅGRA RADER OM EN DÅLIG DAG

Vaknar mitt i natten av att J (4 år) inte kan andas. Tredje barnet så de bör vara halvlila innan man funderar på sjukhus. Ringer taxi och åker till barnakuten 4.15. Tjoff in, syrgas, dropp, the works. Lungröntgen. Mer syrgas. Mer dropp. Blodsockret skyhögt. Diabetesutredning. Lunginflammation. Fler blodprov. Stick, stick. Slangar i båda armarna. Ventolin, cortison, antibiotika, glukos, kalium, syre. Från sovande till rum med tre läkare som kliar sig på hakan på 60 min. Blodsockret 15. Nya HBA1C-prover. J kräks igen. Syresaturation ner. På med mask igen. Nio timmar svischar förbi. Inlagda på infektion. Avlöst av H, taxi hem och byter t-shirt. Lite deo också. Tar bilen till Kungsgatan för blixtsnabbt kundärende. Krockar nästan med en taxi. Går ur vid rödljus och käftar med chauffören. Åker vidare 100 meter, parkerar på trottoaren. Glömmer handbroms, bilen rullar, jag utanför. Välter femton cyklar. Går in på mitt ärende. Kommer ut. 1000 kronor i böter. Hämtar i skolan, ringer KS, mailar kunder, bokar om möten, svarar på sms, skriver copy i bilen, kort telefonkonferens, låter skärpt, låter dum, screenar samtal, gör en priolista, försöker planera, glömmer äta, skriver lite till, letar parkering, handlar mat, lagar mat, sjunger för barnen (?!), ringer KS, somnar utan svar på något. Inte på hur det kommer att gå för J, inte på hur jag ska hinna alla jobb, inte på hur jag ska bli en bättre man, inte på hur man borde leva, inte på varför OS går i Ryssland trots att de dödar barn i Syrien, inte på vad som skulle finnas om ingenting fanns, inte på vad jag ska hitta på för skoj på mors dag på söndag, inte på skillnaden mellan derbys och oxfords. Somnar svarslös.

NÅGRA RADER OM PANIKHOBBIES

Vet inte hur du har det, men jag befinner mig i en åldersmässig malström med vänner och bekanta som försöker fäkta bort olika kriser som om de vore tsetse-flugor på syra. Den ena går på sabreringskurs, den andra har en bootcamp-pt osv. Kan inte påstå att jag själv är immun mot detta, då jag helt oskyggt medger att mitt liv länge pågått i sjok av olika projekt, individuellt rangordnade i intensitet från skäggodling till jaktvapen. Väljer därför att inte kasta några carrarabitar i denna glasveranda, utan nöjer mig med att rofyllt betrakta den underhållning som pågår kring 40-strecket till höger och vänster. Är det förresten nån som kan något om crossmotorcyklar?