Skip to content

NÅGRA RADER OM SKRÄP

Åkte bakom en Rose&Born-gubbe i morgontrafiken på Lidingö vid niorycket. Ja, det gamla vanliga, quiltad marinblå jacka osv, låg körställning (pga kort människohöjd), mobil, svettiga händer och läderratt i ett enda trassel. Ut flyger det där lilla fnaffset som sitter på ett ciggpaket, inte mkt till skräp men ändå, skräp. Denna överlagda handling vittnar om två saker. Den ena, att karln sitter och röker i sin nya Range Rover. Och två, att han skiter i allt.

För det finns få saker som röjer en människas förakt för andra som när man vevar ner rutan på sin bil och tömmer den på sopor. Likställt att småkräkas i random brevinkast alt. att semestra i Dubai. VA? Hur gick det där sjuka hoppet till, tänker du. Från ultratunnt ciggpaketsfolie oskyldigt ’tappat’ i vinden till en hederlig solweekend så barnen får bada pool? Superenkelt: för att Dubai också är skräp. Dubai förstör allt de kommer åt, främst inom områdena hav, land och människor. Att aningslöst åka dit på semester är att trycka på den jätteglada gubben på ’hur upplevede du besöket’-automaten vid utgången på US VIDEO. Att klappa malätna pingviner på skallen i Dubais inomhuskskidbacke är att högljutt proklamera grönt ljus till fortsatta dumheter på andras bekostnad. Att checka in i Dubai är som att fnaffsa ut skräp genom vindrutan på Lidingöbron.

NÅGRA RADER OM KASSA MEDARBETARE

Alla har jobbat med dåliga människor, de flesta går till sin anställning på måndag för att på något sätt samarbeta med en kass person. Ofta är den kassa personen till och med chef, och en sån där chef som gillar att vara just chef. Om det här är du, gå inte dit på måndag. Säg upp dig, och gör något med personer som inte är helt igenom kassa.

Skillnaden mellan en kass och en okass person är såklart djupt subjektiv. Tror du vet vad jag menar. Någon som gör dig sämre genom att i en kombination av egen inkompetens och oinsikt av den egna inkompetensen prioriterar andra kassa personers tillvaro framför din, och därigenom blottar en svindlande respektlöshet mot de som faktiskt kan något (du i det här fallet). Detta sker frustrerande nog långt utanför den kassa personens medvetande, eftersom begåvningen inte räcker till för att förstå egna brister.

Jag har ibland jobbat med eller i organisationer med en så hög andel kassa personer att miljöombudsmannen borde blåst i pipan och utrymt lokalerna. Det är för farligt helt enkelt. Nivån av kasshet var som en smutsig bomb som en rastlös 14-åring precis kopplat en mobildetonator till, efter en ritning på flashback.

I reklambranschen är fenomenet kassa chefer en mytomspunnen gordisk knut som inte ens Magnus Jakobsson kan förklara. Hur kan de, trots sin uppenbara tondövhet, ta sig längst fram i ledet och sen stanna där och jävlas med byråns talanger år ut och år in. För att sedan headhuntas till ett ännu större nätverk i NYC, efter att ha sålt sina oförklarliga andelar i byrån för en fantasisumma.

Men jag är säker på att alla har dem omkring sig. De kassa medarbetarna. Som gör att du säger ’just jävlar, jag hatar ju mitt jobb’ första arbetsdagen efter en skön semester.

Och lösningen är alltså att inte fortsätta där. För varje dag du mot din vilja går till en arbetsplats med dokumenterat kassa personer, stärker du deras position och försvagar din egen. Enda botemedlet är att att lämna dem att irra omkring i sina egna floskler.

För det finns en tillvaro utan kassa personer. Man får kämpa lite för att hitta den, men skrapa på så dyker guldet upp. Jag har den stora förmånen att kunna lista en lång rad personer som jag idag jobbar med och älskar för deras kunnande, humor och allmänt roliga/smarta inställning till allt skit som pågår runt oss. Så hade det inte varit om jag inte aktivt försökt backa ur de kassa arbetsplatserna när de börjat squeeza min glädje. Med rätt personer runt dig blir kassheten enklare att sålla bort.

NÅGRA RADER OM LADDARSLADDAR

Finns inget jag ägnar så mycket tid som till frustrerat ledande efter iPhone-sladd. Detta elektronikens metamfetamin som splittrat familjer i över tio år nu. Förr innehöll det vanligaste familjehojtandet uppmaningar om att komma in och äta, alternativt att bli klar i duschen. Nu består den klart vanligaste meningen i svenska hem av: ’HAR NÅN SETT MIN IPHONESLADD?’.

Och jag köper nya, hela tiden. Delvis för att oförklarligt går sönder bara genom att man tittar på dem, men framför allt för att liksom ’så’ med så många sladdar att det aldrig kan ta slut. Men kan de ta slut? Svaret är jakande.

Det finns heller inget som alla är villiga at dö för lika mycket, som information kring var i huset det kan finnas en hel och fungerande iphonesladd. Vi lär inte våra barn att ljuga, men på något vis har de blivit väldigt skickliga på att undvika sanningen. Själv drar jag ofta pappakortet, som fungerar som ett slags sladdveto i känsliga situationer – jag kan alltså (anser jag) kliva in och ’ta’ en sladd med hänvisning till familjens försörjning mm. Ett fult knep och jag mår inte sällan ganska dåligt i samband med dessa övergrepp. Ändå kommer jag att göra om det.

Så mycket betyder laddarsladden.

Tycker Apple kan skita i finger-id på displayen och fokusera om denna teknologi till sladdarna. Den dag vi kan allokera varje sladd till rätt person så kan världen börja andas och lukta på kaffet igen.

NÅGRA RADER OM UEFA EURO 2016

Vi älskar fotboll för den betyder ingenting. Därför är det världens största sport. Sen kan massa folk man känner hänge sig åt olika klubblag hit och dit, men när dan är slut betyder fotboll ingenting. På det sättet är spelet lik all annan sport. Satt igår och såg Zlatan prata om ingenting på en presskonferens på Stade de France. Han tittade inte ens på någon när han pratade om ingenting. Och då älskar vi (jag också) honom ännu mer. Sen försökte jag hålla på något lag i matcher som betydde ingenting. Nordirland kanske? Vad vet jag om deras kamp? Är de som spelar en representation av det landet eller råkar de bara vara födda där och älskar att spela fotboll? Polen, Ukraina, Ryssland, Turkiet. Var står det turkiska mittfältet i frågan om folkmordet? Är Rysslands keeper anti-gay? Och ikväll när Sverige spelar, spelar vi då för skärpta id-kontroller på Öresundsbron? Nej, såklart inte. Vi spelar för ingenting, för att det är kul att titta på, för att man blir så glad när bollen går i mål (rätt mål). Eller man blir ganska glad när bollen går i vilket mål som helst faktiskt. Vi älskar det meningslösa faktum att en 32-årig sloven fick en tå på bollen i precis rätt sekund. Vi älskar fotboll för den betyder ingenting.

NÅGRA RADER OM ATT LEVA VARJE DAG SOM ATT DET VAR DEN SISTA

Det här med att leva varje dag som att det var den sista. Låter jäkligt fint, men jag har funderat på hur praktiskt det skulle vara egentligen. Hela konceptet måste ju rimligtvis bygga på att man går in in den världen – att det faktiskt är sista dagen. Att det är teater måste man tänka bort.

Så vad sjutton skulle man göra? Jag skulle vakna med panik och titta på klockan. HELVETE. Sista dagen. Sen skulle jag tänka på pengar och hela förmiddagen skulle gå till olika möten på banken, med min revisor och sitta med olika fonder, skatteupplägg, lagfarter och juridiska dokument för att säkerställa att mina barn och min fru får precis allt jag har – utan att behöva åka till Panama och krångla (nej, jag har inga tillgångar i Panama, I wish tho). Med lite tur är det mesta satt i rullning vid 14-tiden, och jag har ’my affairs in order’ så att säga. Har inte ätit ett skit på hela dagen och mår rätt dåligt känner jag. Måste ju också ta mig tid att säga hejdå till en jävla massa människor, inte minst H. Det sista skjuter jag på, får vi klara av ikväll, men övriga familjemedlemmar måste ju få ett ögonblick av min odelade uppmärksamhet. Kör runt stan helt svettig och bryter mot cirka 700 trafikregler, men fuck it. Det är ju sista dagen, så jag singlar ut mitt körkort i korsningen Sveavägen-Kungsgatan när jag drar diagonalt mot rött och ser en SL-buss krocka med en Audi och en food truck i backspegeln. Inser att jag inte hinner åka till alla och facetimear de som inte jobbar och screenar. Kör en random uppringning fram till 18 och får tag på sammanlagt 9 nära och kära, plus en felringning. Korsar Lidingöbron i 180, trots att landrovern bara går i 140. Hemma hoppar vi studsmatta hela familjen för första gången. Vi tumlar runt i slowmotion i total lycka fram till kl 19 då en armé av thailändska superkockar har riggat upp en osannolik buffé i trädgården, med färgade glödlampor och såna där strandplattformar med madrasser som vi äter och skojar på medan jag lite forcerat går igenom alla fotoalbum med barnen och förklarar så gott det går alla viktiga milstolpar i mitt liv och vad de bör tänka på framöver. Vid 21 parkerar vi barnen framför ett harrypottermarathon på övervåningen som jag byggt om till en IMAX-biograf, medan jag och H åker mot Maui (där vi aldrig varit) i världens sista (fungerande) Concorde, i vilken vi har osannolik sex på 18.000 meters höjd och jag skickar min digitala order till Anonymous att ta kål på alla dåliga diktatorer i världen (slänger in Trump som bonus) och på Hawaii tar världens ledare mot oss med en polynesisk haka-dans koreograferad av Jay Z och Michelle Obama. Sen somnar vi på Oracle-mannens yacht medan Eddie Vedder sjunger oss till sömns med ’Society’.

Ja sen blir det en ny dag osv. Tär lite på krafterna det här med att leva varje dag som att det vore den sista – men det är så man ska göra, säger de.

NÅGRA RADER OM OMÖJLIGT KUNNANDE

Jag lär mig aldrig om Rapport är på tvåan och Aktuellt på ettan eller om det är tvärtom. Det här kan verka trivialt, men min hjärna lägger avsevärd tid på fascinationen kring hur viss kunskap är så omöjlig att naila. Var jag åt lunch igår är en annan gordisk knut för mitt minnescentra. Sätter bokstavligen upp handflatorna för ansiktet och koncentrerar mig till sprickningsgränsen (obs nytt ord), men kammar noll. Minnet av den fysiska lunchplatsen är för evigt raderat och den start-up som levererade molntjänsten där lunchen lagrats har gått i konkurs.

Att hitta i centrala Göteborg är en annan kunskap jag aldrig kommer att bemästra. Tänker inte gå in mer på detta. Har du ett i övrigt ok lokalsinne, undvik göteborg för ditt egos skull.

Sen finns den typ av kunskap som inte borde vara omöjlig, men som genom en gigantisk konspiration av det militärindustriella komplexet hålls bortom våra fingrar – och det är namnen på de som styr Sverige. Stefan Löven, ok där har vi en. Knappt. Men sen börjar det svaja direkt. De där två mupparna på miljöpartiet – är de med och styr, eller är de bara med på olika presskonferenser? Och så Anders Ygerman, han som jobbar på SVT Agenda. Nu är vi en bit från stranden märker ni det? Man kollar bak och säger, shit, hur gick det här till. Vad heter folk i Riksdagen. De med evig lön och dåliga kavajer. Inte en susning. Osv.

Vädret då. Vem kan med handen på hjärtat säga att de korrekt registrerar en femdygnsprognos från SMHI’s finest? Även om jag VET att jag ska paddla till Åland på lördag och sitter allra längst ut på tv-fåtöljskanten med tändstickor i ögonen så känns väderkartans olika blixtar och lågtryck som vitlök för en vampyr. Det ringer i öronen, flimrar och jag blir yr. Plötsligt är det Beck och jag har, återigen, helt missat vad det skulle bli för väder.

Och så där håller det på.

NÅGRA RADER OM ANNA KINBERG BATRA

I såna där snabbintervjuer när folk får frågan ’vilket karaktärsdrag är du minst stolt över’ finns flera vägar att gå. Det enda alternativet man under inga omständigheter får frestas att ta, är det som Anna Kinberg Batra drog till med när Café ställde frågan. Ja vad sa hon? Jo hon sa ’lite otålig’.

Vilka tror hon att vi är? Jo, absolut, det är inte Fast Company-läsare hon ska impa på med sina svar just denna gång, utan diverse harrys bar-dinerande innebandyspelare med drömmar om att bli e-sport-proffs. Men ändå.

Hon hade kunnat säga precis vad som helst, men inte ’lite otålig’.

Svaret osar en panikartad duktighet som scorar noll i trovärdighet på en skala 0 till en miljon. Det är Da Buzz-nivå på svaret. Så varför droppar hon detta tabu i säg-något-konstigt-om-dig-själv-intervjuer?

Om det nu råkar vara så att hon gärna tänder eld på andras hus, eller puttar ner nattparkerade bilar i nybroviken, kanske hon ska ligga lågt med det. Men för sjutton – hon kanske pruttar i sömnen, eller åtminstone lägger brunglas i klarglasåtervinningen? Nästan precis vad som helst hade varit både intressantare och trovärdigare än.. ’lite otålig’.

Men på det lite mer seriösare planet, blir svaret ett vittnesmål om vad man kanske kan få räkna med i hennes roller framöver. Vad hade Frank Underwood sagt? Ja, vi vet vad han inte hade svarat ialla fall.

NÅGRA RADER OM KVINNOR

Har lagt mig i det allmänna genus/jämställdhetssamtalet relativt lite, mer än att jag försöker uppfostra mina barn till vettiga människor, samt att jag hejar på när folk säger kloka saker. Men idag är väl en bra dag att ha en åsikt ändå.

I bilen i morse sa H att hon är inne i en period då hon tycker kvinnor är mycket coolare än män. Att hon rent av är ganska trött på män. Kvinnor jobbar, tänker, hanterar, fixar, kämpar, levererar, löser och uppfinner på en extremt hög nivå, men får väldigt lite tillbaka. Och får ändå rätta sig efter män. Hela tiden. Bli våldtagna, underbetalda och i största allmänhet utnyttjade. I alla samhällsklasser, alla religioner. Samtidigt är nästan all skit som sker i världen en slamprodukt av sådana som jag. Våld, krig, kriminalitet, orättvisor, korruption och död.

Som man är jag själv otroligt oimponerad av min egen sort. Och som Darwinist kan jag bara ana och hoppas att evolutionen kommer att knuffa vårt beteende i en ny riktning än en gång, som art, för överlevnad. Vi är så pass begåvade nu som homo sapiens att vi själva begriper att det är MÄN som driver jorden till vansinne – och att ett ledarskifte måste ske. Det kan antingen gå till så att den manliga delen av jordens befolkning sakta tappar i kapacitet medan kvinnans sakta ökar, och att kvinnan helt naturligt tar över alla viktiga beslutsfattande roller, ändrar vårt sätt att hantera och se varandra, och ställer saker och ting tillrätta. Men istället för att vi ska vänta på att mannen är så degenererad och i värsta fall lyckas radera jorden från solsystemet i ett sista gigantiskt fyllebråk, borde vi agera medvetet åt detta håll redan idag.

Mannen måste abdikera. 

Jag är själv förmodligen lika dålig på detta som någon annan. Egensinnig, aningen trubbig, inte speciellt bra teamplayer osv. Men jag förstår att jag måste lämna högerspåret fritt och inte sick-sacka över hela upploppet och täppa till bara för att jag kan. Bara för att jag är man och vägrar lyssna på vad hela mänsklighetens samlade genbank skriker i falsett. – DU HAR HAFT DIN TID. STIG ÅT SIDAN FÖR HELVETE.

Som Darwinist är jag helt säker på att det här måste hända, och jag vill gärna hinna se på. Det handlar inte om att mina döttrar ska få samma chanser som min son. Det handlar inte om lika lön för lika arbete. Det handlar inte om att vi då och då har en Merkel, en Hillary, en Gina Dirawi. Det handlar om att låta jorden andas till kvinnligt ledarskap under en epok lång nog att läka det män förstört.

Mannen måste abdikera.

NÅGRA RADER OM DONALD DRUMPF

Har just njutit mig genom John Olivers brutalt skickliga roast av Donald Trump. Hela den här uppmärksamheten kring honom är ju fruktansvärd, och liknelsen med ett växande födelsemärke var en pricksäker förklaring till att den korrekta initiala impulsen att ignorera honom nu korsat gränsen till jobbig nödvändighet. Man har liksom grimasat bort möjligheten att han kan bli president, för något så knäppt skulle ju aldrig kunna ske. Eller? Just nu undrar jag hur många på riktigt pålästa människor i Washington som faktiskt anar att det värsta kan hända. Eller ännu intressantare – hur många Michael Burrys (Christian Bale i Big Short) eller Bobby Axelrods (Damian Lewis i Billions) kommer gå kort mot den amerikanska ekonomin strax innan valet? Folk börjar fan ana att det är dags att skaffa postgironumret till den swappen nu.

Eller?

NÅGRA RADER OM BLUFFMETODER

Jag är tydligen officiellt asgammal för det verkar inte bättre än att jag gått på nån slags bluff. Nej, jag svarar inte på allt som ringer – tvärtom kan jag visa upp ett pajdiagram som tydliggör hur 34,7% av mina arbetsdagar går åt till att blockera olika nummer. Men den här dagen (i tisdags närmare bestämt) hittade jag mig själv i luren med det trevliga VVS-företaget ’Mälardalens ventilationsservice’. De ringde alltså mig (varning, jag vet) och som genom ett mirakel hade de en ’drive’ i mitt område, och utför rengöring och funktionskontroll av köksfläktar för 1599 ink moms och ROT. Taget, skrek jag (i min hjärna, eftersom de flottstinna luftkanalerna i vår rymdlika Gaggenau-fläkt snart exploderar och förvandlar vårt vardagsrum till en scen ur Alien II). Kl 8 imorse skulle servicepersonen fixa detta, och halv nio rullar det fram en omarkerad skåpbil. In kommer någon och bär på vad som ser ut som oanvänd sotarutrustning, kastar en blick på fläkten och säger (ja vad säger han..) .. jo: ’Oj oj oj’. Hursomhelst, han hade aldrig sett denna fläkttyp tidigare och aldrig ordet Gaggenau så vår omedelbara och gemensamma bedömning var abort mission.

Nu ligger jag här med en malande prank-känsla. Kommer de att försöka blåsa mig? Förmoligen, så jag googlar och ringer. Exakt, det finns inte ens ett företag som heter ’Mälardalens Ventilationsservice’, bara en telefonsvarare som ber en vänta kvar i kön – inställd på att loopas round the clock. Företaget heter.. (skratta inte) Kompetentum. Kompetentum är superanmält av andra som som fått deras fakturor utan att ha fått någon hjälp, och har ett vilande vite på 750.000 kronor mot sig om de fortsätter sina aggresiva metoder. Det var då FAN att man ska gå på sån här skit. Så no offence alla som ringer och inte dyker upp i min telefon som ’Mor’ eller ’Rickard Sjöberg’, från och med nu svarar jag inte på NÅGOT. Adjö.

NÅGRA RADER OM UTLANDSSTATUS

Det är något speciellt med att svara i telefon när man är utomlands. Väldigt barnsligt såklart, men det är med ett lite högre puls man klickar grönt, och svarar fokuserat som om man är mitt uppe i en mycket viktig internationell händelse och bara har några sekunder att avvara, samtidigt som man vill förmedla största möjliga vardaglighet kring denna mondäna (men betydelsefulla) tillvaro. På motsvarande sätt har uppringaren redan alarmerats genom de exotiska ringsignalerna, och därmed släppt och hyschat allt och alla runtomkring. TYST, han verkar vara utomlands.

Om man råkar missa ett samtal blir det nästan bara bättre. Vetskapen om att de spännande och främmande signalerna satt historier i rörelse. Han går inte att få tag på. Han är UTOMLANDS.

För att sedan efter tre dagar få kontakt. Ja, jag förstod att du var UTOMLANDS.

Ja, jag var UTOMLANDS och gjorde UTOMLANDSGREJOR.

Det är livet det.

NÅGRA RADER OM SVENSKA MÖTEN

Roade mig med något så ovanligt som en svensk vinterpromenad igår. Mest för att jag missade bussen, men ändå. Mötte några, vilket blev besvärligt. Det var tillräckligt få ute för att bli märkligt om man inte skulle säga hej. Men det stoppar inte en svensk från att titta bort. Två svenskar skulle kunna mötas på månens baksida och fortfarande lyckas titta åt andra hållet. Allt för att undvika ögonkontakt, eller den djupt besvärande ritualen av mänsklig hälsning. Så jag tog mod till mig och genomförde ett smärtsamt experiment. De två i spårsnön vinglande trottoarsiluetterna kom allt närmare och vid ca fem meters avstånd tvingade jag mitt ansikte att rikta sig mot deras håll. Det var som att stirra rakt in i solen. Men jag höll kvar. Självklart lyckades de förbipasserande tyst stålsätta sina ögon rakt framför sig och på ett imponerande sätt undvika frestelsen att se på mig, trots att våra jackor snabbt snuddade vid varandra i den snöbedövade tysta eftermiddagssolen. Resultatet av undersökningen stödjer en vedertagen tes om att svenska ögon följer de fysiska dragen av en magnet, där de framåtriktade polerna inte kan mötas utan strävar naturligt iväg från varandra. Sen fortsatte dagen.

NÅGRA RADER OM VIDRIG KOKKONST

När jag började jaga för ett antal år sedan var det med nån slags post-hipster-romantik om att vara ’ett med naturen’ och ingå i ’kretsloppet’. Trots min till synes självförringade livsstilsalibi så måste jag fastslå att detta fortfarande är det centrala skälet till att jag sitter och huttrar med tysk vapenkonst i svenska snårskogar under årets bistraste månader. Sitter där och tittar rakt ut i ingenting, i timmar, som ett fån. Ett löv rör sig. Sprak på radion. Jag blir kissnödig. Ja, så där håller det på, och efter en radda helt händelselösa jakter är man ändå ivrig att snart igen få gå upp kl 5 för att packa en usel matsäck och åka kisandes i två timmar mot ett namnlöst kalhygge och ett rangligt torn. Inte Formel 1-cirkusen direkt.

Men igår sköt jag en älgtjur. Jaktlaget skitglada, älgen till slakteri och allt var lyckat på alla sätt. Men så kom en gubbe på att vi inte tagit levern. ’Vafan, levern tog vi ju inte’, som om vi glömt en Rolex Daytona på tunnelbanan. Vi skråar över åkern där jag sköt, mot platsen där vi tog ur älgen, och visst – den röda jättejuvelen ligger kvar. 5 kg lever åker ner i en svart sopsäck, och jag försöker häva rynkorna på näsan. ’Du kan ta den där’ sa jag eftersom jag inte kan se mig själv hantera denna blodboll hemma i köket på ett värdigt sätt. ’Nej, du MÅSTE prova, det är JÄTTEgott, ta HALVA’ osv. Så halva reningsorganet åker ner i en lite för liten hundbajspåse och in i bakluckan på min bil. Bestämmer mig för att ta mig i kragen, och försöka hedra älgen med att laga något på detta monster till inälva.

Här någonstans började det gå fel.

Innanför dörren langade jag stolt upp hundbajspåsen med älgorgan på köksbänken medan min familj spreds som kackerlackor under en strålkastare. Googlade upp ett rimligt recept på älgleverpastej och åkte käckt och handlade massor av bacon, blandfärs, vitlök, grön peppar, mejram, scharlottenlök, ansjovis, grädde osv. Nu var det dags att leva som man lär, varpå jag började laga en gigantisk jävla laddning leverpastej, blod överallt, mixade och skvätte i ett par timmar, med ökande obehag. Det luktade älglever i hela huset men jag tänkte det måste ju bli bättre när det blir mat av det, så till slut körde jag in två hela plåtar med pastejsmet i olika formar i ugnen, 175 grader och där stod eländet och blev bara äckligare och äckligare.

Nu började barnen och H undra vad i helvete det är som luktar, någon sa att det såg ut som bajs och jag insåg hur illa det var. Hur kan det bli så här dåligt? Nu började kväljningarna komma och jag ville bara få ut plåtarna ur huset och bar de jävlarna (med bajsliknande pastejer guppandes i vattenbad) ut i trädgården och nu där sprack det – både jag och H börjar kräkas, jag stod och hulkade barfota i det frostiga gräset och H sprang till toaletten och barnen stod och spottade och fräste vid husknuten. Så fruktansvärt vidrigt. Det absolut äckligaste jag någonsin lagat.

Ja, sen stinker det alltså älg, blod och inälvor i hela huset och jag flyr till thairestaurangen och tar hem en påse friterad kyckling för att tvinga näsan att re-boota systemet. Vi panikbakar pepparkakor, eldar doftljus, sprayar parfym. Torkar fortfarande tårar och saliv.

Så min variant av kunglig korvstoppning i juletid blev ett matminne för livet. Jag gjorde det för älgen, jag gav det ett försök. Men om någon någonsin håller fram en svart överfylld hundbajspåse med 2,5 kg sipprande älglever – spring åt andra hållet.

NÅGRA RADER OM RÄTTSSYSTEMETS OLIDLIGA LÄTTHET

Inser mina juridiska kunskapsbegränsningar när jag följer den där rättegången mot två göteborgare som är tagna med handen i IS-syltburken. Jag är varken Nato-hetsare eller överdrivet negativ till människor som följer sina drömmar, även om dessa ibland krockar med lagar och regler. Men. De här två alltså. Att de är där, bevisligen som stridande för IS gör dem väl till Sveriges fiender? Oavsett om de höll i just den här kniven eller inte. Eller har jag missat något? Om vi, som del av den europeiska gemenskapen ställer oss till förfogande i kampen mot IS, så är vi väldigt nära en krigförande vardag. Målet är både tydligt och rimligt. Om man då strider MOT oss, finns väl straffbara konsekvenser? Landsförräderi typ. Långa fängelsestraff som någon slags självklar lägstanivå. Hur många böcker och artiklar har det inte skrivits om svenskar i Hitlers armé? Hur bestörta är vi inte fortfarande över att vi inte nitade dessa där och då utan istället lät dem fortsätta dricka flädersaft i sina idylliska syrénbersåer och dansa små grodorna med sina lintottar som om inget hade hänt. Har Alfred E Neuman skrivit våra grundlagar, eller varför verkar rättssystemet så otroligt ängsligt i uppenbara fall av rätt och fel? Kan någon med större legal spännvidd än jag själv förklara.

NÅGRA RADER OM BULLYING

Vi lever i en utpräglad bully-kultur och det är väldigt svårt att ställa sig vid sidan av den. Man kan intala sig att man är helt ren, helt schysst och aldrig tar ett enda kliv på någon annans bekostnad, men det stämmer inte. Ofta – om jag går till mig själv åtminstone – rättfärdigar man sina övertramp med en egenpåhittad rättvisa. Jag skämtar och ironiserar väldigt mycket, ibland om individer. Har för mig att detta ligger på rätt sida gränsen, men det är såklart inte min sak att avgöra. Och självklart gör jag inte alltid det. Men jag tänker på det, och jag försöker föra vidare något slags omdöme till mina barn som inte bara är baserat på egen perfektion utan snarare på att känna utmaningarna med att vara rättvis mot andra människor. Fördomar är inget någon är helt är fri från. Förutfattade meningar är basen i de flesta beslut, även av folkvalda människor som anser att vattnet i sin moraliska kompass är renare än en glaciärbäck. När jag trevande la ut min första status på fb 2007 handlade det bara om roligt trams. Nu är allt jättejätteviktiga, väl avvägda debattinlägg om diverse samtida ideologiska bomber. Troligtvis en bra utveckling, för jag älskar ställningstagande oavsett om jag håller med eller inte. Jag älskar nyansering, regnbågar av retorik där varje färg är trovärdig på sitt sätt. För att ha rätt, måste man våga ha fel. Testa, höra sina ord. Vi kan fortsätta åldras, men bara de som behåller sin tonåriga debattiver växer.

Bully-kulturen har på ett bra sätt uppmärksammats av Morgan Alling och Musse Hasselvall i höstens tv. Hollywoodfilmer som The Gift och Criminal Activities kommer ut på temat hämnande mobboffer. Och jag hoppas det inte bara är en produktionstrend utan att temat och samtalet blir permanent. Det är förjävligt att vara 12 år. Jag hatade mellanstadiet och några av de sämsta dagarna där har haft betydelse för resten av livet.

Sen växer man upp och räknar med att alla andra också gör det. Men så blir det inte. Istället står den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump på bästa sändningstid och härmar en fysiskt handikappad kritiker. En anonym och officiell grupp på Handelshögskolan i Stockholm kallar andra namngivna elever för hora. Sverigedemokrater bränner ner flyktingboenden.

Ok, jag vet inte om det är just Sverigedemokrater som valt denna vansinnigt låga form av psykiskt våld – att frånta redan traumatiserade barnfamiljer en sista chans till trygghet. MEN mina förutfattade meningar och fördomar om sverigedemokrater styr slutsatserna i den riktningen.

Precis som mina förutfattade meningar stämplar grafiska formgivare från sofo som naiva när de pompöst utser sig själva till svenska mästare i solidaritet bara för att de röstar på mp. Och precis som de tror att alla på Östermalm spatserar längs alléer i tweed och fimpar sina cigarrer i håret på romer utanför Ica Banér.

Livet är alltså en jävla ändlös gröt av bullying och fördomar från dagis till döden. Mitt i detta försöker man klamra sig fast i intellektuella öar av vidsynthet. Men det funkar ju inte heller för man är ju en del av allt, annars går poängen förlorad.

Som rättssökande vit medelålders ateistisk man i välmående villaförort har jag ändå tid att fundera över detta denna regniga novembersöndag i sängen medan mina barn spelar Roblox på diverse uppkopplade skärmar i vårt nyrenoverade hus. Jag har dock inte dåligt samvete för att jag har tid till detta. Det är något jag skaffat mig, inte fått gratis. Vad jag hoppas på är att använda min tid till saker som kan ta något framåt, utnyttja det jag är bra på till att hjälpa någon som behöver det, fortsätta söka förändring, ändra några beteenden till det bättre.

Inte minst mina egna.

NÅGRA RADER OM LIVET FÖRE DÖDEN

Satt på en uteservering i St Germain när det small tvärs över floden. Tog bara några timmar så började hashtaggen #prayforparis ta fart, och jag kände mig instinktivt illa till mods. Över allt såklart, men också över denna religiösa uppmaning som så många aningslöst dunkade ut på sina sidor. Inget, INGET, känns mer fel just nu än att tävla i religion. Vinna över en religion med en annan. Nej, det är dags att pausa hela den grejen. Det är dumheter alltihop, vilket har bevisats i två tusen år genom häxbränningar, inkvisation, korståg, conquistadorer, heliga krig och nu DAESH. Så kom jag på, att det idag är den anglosaxiska högtiden Thanksgiving – som jag verkligen hoppas att Svensk Handel inte lyckas lobba igenom som ny kommersiell gimmick i Sverige. Inte för att jag inte gillar soffor, tv och mat i största allmänhet – utan för att Thanksgiving är ett crescendo i religiös hybris på andras bekostnad.

Det hela började i England med ett gäng (förmodligen) skitjobbiga religionshetsare, som inte ’fann sin plats’ (för att de förmodligen var skitjobbiga och helt orimliga att ha att göra med). Denna uppblåsta skara gick över vattnet till Holland där ingen heller verkade ha tålamod med religiös fanatism. Så hela denna sockerboostade frikyrka lyckas chartra en båt (Mayflower) som de sedan kör så illa att de bränner rakt upp på land på andra sidan Atlanten (Plymouth rock). Sen blir det en stökig skörd, dåligt med mat och dessutom en sumpad returbiljett. Då kommer the locals (indianerna) och hjälper dem, både med mat och med skörden. När de blekfeta pastorerna och deras trångsynta entourage kommer på fötter så betalar de tillbaka genom att ha ihjäl alla indianer (nja kanske inte samma dag, men vi vet ju hur det gick i längden), sprida diverse sjukdomar samt upprätta en högtid till ära för den stora hjälten i sammanhanget: Gud.

Och nu håller vi näästan på att aningslöst importera detta hyckleri. Kan vi inte kolla på sport och äta tillsammans till vi hatar oss själva, utan att drapera det i kristendom tack. Religion som spelsystem har aldrig fungerat och vi måste börja tacka rätt personer för saker och ting. Vägra tävla i religion och sluta be för saker och ting. Gör något istället.

Det gjorde Parisarna. Mot lördagkvällen den 14 november samlades inte flest människor i kyrkor, synagogor, kapell eller moskeer. De samlades på uteserveringar, brasserier, barer och caféer. För Parisarna tror på livet före döden. Och därför kommer Paris att skina lika starkt om tusen år, som hon gjorde denna kväll i november.

NÅGRA RADER OM REKLAMENS COCK BLOCKERS

Som diversearbetare inom kommunikationsbranschen sedan 20+ år har jag en ny teori som jag skulle vilja att någon smart handelsperson forskar på: Kostnaden kopplad till inkompetenta chefspersoner som står i vägen för ett varumärkes fulla potential. Jag kallar dem ’reklamens cock blockers’. Under åren har jag stött på otaliga av dessa hinder på alla typer av företag. De står där, självgoda mitt i vägen och säger ’nä nä, så kul ska vi inte ha det’ och lägger in sitt mellanchefsveto i slowmotion (eller ultra rapid som de skulle säga). Vi kommer aldrig att bli av med dem, utan måste lära oss navigera runt som farliga grynnor på väg till jordens midsommarfest på Sandhamn. Grynnorna finns där, stenhårda och obändbara precis under ytan och ju högre fart du har desto hårdare slår de till. ’Nä nä, så kul ska vi inte ha det’.

Det finns mycket vederlagd teori kring krånglet med dessa personer, och uppsidan av att slippa dem. Men jag är alltså intresserad av en formel som räknar ut kostnaden. För kostnader blinkar alltid exra klart på alla företags kvartalsradar. Allt som innefattar orimliga kostnader hamnar snabbt på controllerns kill list. Och det är controllern som väser i vd:s öra.

I finansiella termer kvalificerar detta egentligen som en alternativkostnad, dvs den relativa förlusten jämfört med hur jävla otroligt bra det skulle kunna gå för varumärket om inte dessa reliker stod i sina nilsonskor och hötte med hela handen precis när festen ska börja.

Nu kan man ju tycka det här är väldigt subjektivt. Jag är kreatör, alltså en jobbig typ som anser att man ska göra tvärtemot vad förundersökningen från Millward Brown indikerar. Mitt jobb är i pant varje dag över såna här frågor. Om jag har fel kostar det också pengar.

Därför tänker jag inte på det. Jag tänker på vinsterna med att göra rätt, istället för kostnaden att göra fel.

Men i ett produktchefsklimat där alla går och hukar och är så livrädda att göra fel så att de inte ens överväger motsatsen, gör många sig själva genom ett magiskt trick till någon slags dubbelkostnad. Genom att låta sina egna yrkesmässiga begränsningar och utmaningar cock-blocka möjligheten att göra rätt utgör de en fara inte enbart för sig själva – de är ett hot mot hela varumärket. Kvartal för kvartal lider resultaten genom utvecklingsstagnation och svalnande awareness i ett beslutsvakum skapat av ren ängslighet kryddat med svårtolkad prestige.

Vi kommer kanske aldrig helt bli av med dumhet på svenska marknadsavdelningar. Men vi borde kunna sätta en prislapp på det.

NÅGRA RADER OM FEL JOBB

Ibland vet man inte om man själv är galen, eller om alla andra är det. Något skaver, man undrar om det är rätt arbetsplats man krånglar sig till varje morgon. Det där har jag löst genom åren genom att ha massa olika arbetsplatser, men det är en annan historia. Om det ändå inte känns helt hundra finns en enkel tumregel som avgör: länktestet.

Ta valfri rolig länk som du snubblat på senaste veckan. Vilka kan du tänka dig att skicka den till på jobbet? Dvs, vilka kommer fatta.

Är svaret noll, har du också svaret på din gåta.

NÅGRA RADER OM ATT ÄTA LUNCH MED KOLLEGOR

Jobbar i Vreten för tillfället. Det är inte meningen att du ska behöva veta var Vreten ligger, för det är precis vad det låter som. Ett oidentifierbart kontorssamhälle i perifera Solna. Här jobbas det innanför väggarna utav bara helvete, nån enstaka rökare drar sig ut för en cigg, men annars lever folk ut sina tjänstemannadrömmar rygg mot rygg i de ändlösa kontorslandskapen bakom olika blåa loggor som slutar på a. Nu råkar alltså min arbetsplats ligga här, och jag har valt att ta seden dit jag kommer – och jobbar nonstop de timmar jag vistas innanför denna kommungräns. Needless to say, så är lunch inget större glädjeämne här – utan en ren praktisk åkomma som bäst avklaras på 7 minuter i någon av närliggande brickfaciliteter. Alla kör samma koncept och heter samma sak, man betalar 95 kronor, tar en blandning av vita och röda bönor i olja, får en schnitzel med kokt potatis, lite knäckebröd, vatten, och sätter sig. Detta kan man (som många verkar göra) välja att njuta av i grupp med kollegor, vilket verkar onödigt. De flanerar makligt pratandes om diverse rapporter och njuter sedan av pausen i varandras sällskap. Personligen hittar jag alltid på något nonsensärende för att slippa detta. Men ibland åker man dit, ordentligt. Man blir meddragen på en promenad. Först lunch alltså, inklämd mellan män och kvinnor i nilson-skor, sedan hör jag mig själv acceptera att ta en längre väg tillbaka. Alltså tre minuter hit och dit kan jag väl bjuda på, men efter 20 minuter gick vi längs ett vattendrag som hade kunnat ligga i vilken baltisk pärla som helst. Tappar bäringen helt och tittar oroligt åt alla väderstreck, varpå min kollega (min trevliga kollega kan dock tilläggas) föreslår en förlängning med 10 minuter. Om jag inte har bråttom tillbaka förstås! Det har jag ju, men är för ryggradslös för att erkänna. Så off we go på 10 minuters straffrunda. En myriad av cykelvägar möter gångstråk och jag känner mig som en labbråtta i en gigantisk labyrint. Försöker hitta något landmärke, en fabrik, ett värmeverk vad som helst. Försöker ta vänster eftersom kompassen i min kropp skriker om att det är närmaste väg tillbaka – men min kollega föreslår rakt fram, och lägga på ytterligare 10 minuter. OM JAG INTE HAR BRÅTTOM TILLBAKA FÖRSTÅS. Denna sekvens upprepas ytterligare två gånger, och jag överväger taxi hem till sängen. Men min mac är kvar på kontoret och den vill jag inte vara utan. Vid det här laget är tredje knappen i skjortan uppknäppt och medelhavsregeln gravt negligerad. Svettas inte, utan ångar mer. Då ser jag äntligen parkeringen utanför jobbet. Aldrig har den varit så vacker. Rader av blygrå firma-bmw och ärtiga andrabilar välkomnar mig tillbaka till just min kloss, nr 15 på Hemvärnsgatan. Blippar in oss i porten, gnuggar flimret ur ögonen och återvänder raskt och lättad till mitt lackerade höj- och sänkbord i ljust nordiskt träslag.

NÅGRA RADER OM POLITISKT TOMRUM

För ett år sedan pratade alla politik, nu är det ingen som gör det. Jag nyper mig i armen och undrar om vi ens hade ett val. Visst fick vi en ny regering, eller? Men nu när allt är menlöst och osynligt igen, så pratar vi om annat. Helst vädret eller skjutna lejon. Vad som helst förutom politik. Kanske är vi kollektivt lite skamsna för hur det blev. Det som skulle bli så bra med en NY fräsch och kraftfull regering blev så menlöst och haltande. Vi tar oss fram som stim av småfiskar i exakta rörelser – gör en sak i taget i synkroniserad harmoni. Vi är delar av en regisserad allsång där årets häfte inte innehåller någon politik. Kan det vara så att regeringen är kvar på Gotland och söp ner sig efter Almedalen? Det är ingen som egentligen sett dem på ett tag. Vad heter ministrarna? Ingen aning. Finns det ens ministrar? Kan någon gå ner och känna på dörren till riksdagen? Allt rullar på. Skolan börjar. Någon lagar en tand. En gammal tant får pengar. Visst röstade jag väl, där i höstas nån gång? Vet att jag var nånstans och lämnade en röstsedel. Tror det var hösten 2014. Eller har jag drömt det? Ler stelt i den kyliga kvällen.

NÅGRA RADER OM GUD

Jag är riktigt avundsjuk på troende människor. Delvis för att korset är en av de snyggaste loggorna i världshistorien, men framför allt på den identitet som jag gissar kommer med paketet. När någon man träffar tror på gud blir man ändå lite starstruck, man rätar på ryggen lite, mystiken tätnar osv. Vilken grej, att lyckas sätta hela sitt intellekt ur spel och fullhjärtat ställa sig bakom skapelseberättelsen. Det spelar liksom ingen roll om det handlar om Jahve, Allah, Budda eller Robert Lind i Kramfors. Den gudsnärvaro som religiösa människor (förmodar jag) känner måste ju vara hur härlig som helst. From som ett lamm traskar man vidare i livet i väntan på nästa.

När jag var 8 försökte jag bli kristen på riktigt. Vi åt lunch på nåt nunnekloster vilket var vansinnigt tråkigt så jag drev iväg och spanade i korridorerna, till en glasmonter där de sålde olika former av merchandise. Jag köpte en halskedja med ett (för min size) ordentligt kors med en hängande jesus, allt i en estetisk kombination av metall och typ bakelit. Det här korset drog jag sen fram i hemlighet när jag skulle sova och testade lite böner och sånt. Funka inte. Sen konfirmerade jag mig. Fick jag nån feeling? Nej. Och sådär har det fortsatt. Gift i kyrkan, barnen döpta etc.

Man gillar ju kyrkor och allt runtomkring, ceremonierna, symboliken, stillheten. Allt utom pedofilin, homofobin och sexismen gissar jag. Och kan man sen tugga i sig allt elände, krig och förföljelse som religion står bakom så borde det vara en skapligt nice tillvaro. Livet som troende.

Men.

Så har vi det här med Darwin. Och vetenskapen. Och den lilla detaljen att Adam och Eva aldrig funnits.

För det smärtsamma och samtidigt fantastiska är ju att vi troligtvis föds, och sen dör – varken mer eller mindre.

Paniken att hitta något övermänskligt som drar i trådarna genom intelligent design eller gudomlig avsikt har i tusentals år kvävt mänsklighetens förmåga att utnyttja livet innan döden, eftersom alla är besatta av livet efter döden.

I Sverige är det ju närmast pikant att vara öppet kristen idag, och i de flesta bykyrkor bor det idag olika art directors och grafiska formgivare. Försök få till en spontan nattvard på Gotland får du se. Men i USA där jag bott ett gäng år, är det fortfarande handen på hjärtat varje morgon och fullständig omöjligt att bli president om du inte tror. Arnold kan bli president. En svart Arnold som transperson på droger kan bli president. Men en svart trans-Arnold i en hög av meth kommer aldrig att kunna leda världens viktigaste demokrati utan att samtidigt inbilla sig att jorden skapades för 6000 år sedan.

Att tro på livet efter döden är gissningsvis den största hoaxen i människans 6000-åriga historia.

Livet före döden har högre odds och roligare att satsa på.

NÅGRA RADER OM DÅLIGA DAGAR

Om jag hade en dålig dag? JAJAMENSAN. Det är nu kväll och jag ligger här på sängen i ett svettigt maratonlinne och tänker bara låta den här dagen sakta ta slut så jag kan börja på ny kula imorgon. Öppnade starkt genom att förvirrad och svettig vakna med alla kläder på i något av barnens rum, till kommandot att genast göra matsäck till min äldsta dotter, det är BRÅTTOM osv. Sen engagerade vi oss en stund i den dagliga kampen om dagislämning vs. dagishämtning – med oklar vinnare. Men morgonens toppnotering var ändå att komma 40 minuter försent till ett krismöte på jobbet som som delvis handlade om att respektera interna mötestider. Mycket dålig stämning. Spenderade resten av dagen åt att restaurera min sköra chimär om att vara en professionell och pålitlig yrkesmänniska i största allmänhet. Fick 500 kronor i böter på företagets parkering. Det är ganska svårt att få böter där, för platserna är liksom förbetalda. Men jag hade ställt mig på fel plats. På hemvägen flöt det ändå rätt bra, grönt på grönt och jag flöt ner i norralänkentunneln med känslan av tillfällig revanch. Då kom jag ihåg dagishämtningen. Kort detour till mormor som hämtat och förvarat barnet, och sen hemåt tillslut. Det blixtrar då till i huvudet. Friidrottsträningen som jag ansvarar för började för en kvart sedan. Hur fan kommer jag ur detta? Hem, in med barnet till de andra barnen, på med träningsprylar och iväg till idrottsplatsen i ett moln av damm (det är jag och Malin Ewerlöf som är tränare så det är liksom inget man tar LÄTT på..). Kör ouppvärmd stafett första 20 till halsen smakar skottskada. Famlar fram höjdhoppsutrustningen och coachar en grupp tävlingsinriktade 12-åringar i hoppteknik. En tjej ser på mig med skepsis och frågar: ’Har du  hoppat höjd nån gång?’. Så nu ligger jag här i mitt gamla maratonlinne och hör hur den kvinnliga delen av familjen ser på den sk ’prinsintervjun del 2’ med en lite för uppspelt Tilde de Paula på aningen för hög volym.  Just det, nu kom H in i sovrummet där jag ligger (det är reklam på fyran) med observationen: du luktar svett, jag är inte jätteförtjust att du ligger på lakanen när du luktar sådär.’

NÅGRA RADER OM UNGAS RÄTT

Slölyssnar på P3, det handlar om att vårbudgeten presenteras idag – och redaktionens mkt förväntade tillika snarkframkallande fråga är: hur mycket pengar går till de UNGA?

När jag var ung sket jag fullständigt i hur mycket pengar i vårbudgeten som allokerats just min demografiska tillhörighet. Jag hade fullt upp med att vara just ung, dvs heltidssysselsatt av att balansera livets hörnpelare; sprit, tjejer och studier. Men sen har det aldrig ingått i min föreställandevärld att något system ska ta hand om mig. Ge pengarna till de som behöver mer, tyckte jag nog redan då.

Att vara ung ska inte handla om att bli omhändertagen. Man har rätt till respekt, juridiskt skydd, mat för dagen och i största allmänhet att känna sig trygg. Men man har inte rätt till en tvåa på Nytorget och en civilekonomexamen pröjsad och klar. Tycker jag.

Vi har det rätt bra i Sverige. Kanske för bra. Mycket vill ha mer, och om nu även unga får vittring på vårbudgetar till höger och vänster och börja snacka om hur de snuvats på vallöften från Löven, då är det gaaanska så svårt att få ordning på något annat. Ta ett städjobb på Åhléns, plantera skog, skärp till dig.

Unga har hela livet på sig att får ordning på saker. Massa bidrag lär inte öka kreativiteten. Unga har rätt att vara unga, dvs fortsätta överleva och överraska äldre om nya sätt att göra detta på. Pengar ska gå till sjuka, äldre och ensamkommande flyktingbarn.

Nu måste jag jobba.

NÅGRA RADER OM PENGAR

Börjar få ett alltmer komplicerat förhållande till pengar. Inte för att vi inte kommer överens, vi trivs ihop, det är inte det. Men varje gång jag reser i ett land där jag skulle vilja förstå och komma människor lite närmare – kommer pengarna mellan. Alla vill ha pengar i allmänhet, och mina pengar i synnerhet. Det blir ett filter som färgar alla försök till genuin kontakt.

En natt i Havanna var vi ute och festade, och när klubben stängde drällde alla ut på gatorna och fortsatte festen på diverse hål i väggen. Vi hamnade med ett stort gäng, som var en familj med vuxna barn och nån pappa och så vidare. Sjukt kul. Kände riktigt hur jag integrerade mig i verkligheten som en samtida Ernest – allt var på riktigt. Ända till morgonsolen steg, jag längtade till hotellsängen och vi skulle ta farväl av våra nya kubanska vänner. Då ville de ha pengar. Det var det som hela natten gått ut på. Att få något. Om inte pengar, så åtminstone våra skor, eller skjortor.

Samma sak i Afrika. I min naivitet försökte jag röra mig i gränder, längs landsvägar och på barer – och försöka smälta in, prata med folk. Men tre ord ringde i mina öron från de ständigt närvarande barnskarorna som följde mig som en skugga: WE WANT MONEY.

Sydostasien har på något sätt lyckats drapera denna valutacentrerade relation till västerlänningar i exploderande turism. Men i Indien var det nästan värst. Det gick inte att stanna för att knyta skorna förrän du var halvvägs inne i ett meningslöst affärsförslag där allt gick ut på att de mynt och sedlar du ev hade i dina fickor var bättre lämpade hos den unga mannen med de många sakerna som han kunde erbjuda. PENGAR.

Jag är verkligen ingen safariturist som aningslöst matar flodhästar med skinkmackor genom charterbussfönstret. Tvärtom försöker jag komma lågt under radarn, och med en mild, lagom skitig framtoning komma naturligt nära de miljöer jag vistas i. Ändå går det inte. Det är som att min plånbok är radioaktiv och ger ett sken som inte går att vifta bort.

Önskar ofta att det inte fanns pengar, utan något annat medel som till exempel byteshandel. Jag kan ge något, men då måste det vara en tjänst mot en tjänst. Passa deras barn, mot att de lär mig några sånger. Tvättar en tuktuk mot middag med familjen.

Antingen skulle filtret försvinna och vi skulle mötas som människor med gemensamma intressen. Eller så skulle jag bli ännu mer ointressant än de redan tycker att jag är.

NÅGRA RADER OM SAUDI

Margot Wallström hade knappt avslutat sitt sprängstoff innan Leif Johansson mycket förväntat fördömde denna handling som oprofessionell och olycklig. Sedan har näringslivets representanter stått på kö för att humma med Leif, senast Carl Bennet. Jag blir så matt av denna ständiga ryggradslöshet. Detta repetitiva beteende som genom åren hållt både diktaturer och apartheid vid liv, givit OS till både Kina och Ryssland, och snart gnider händerna på olika fotbollsläktare i Förenade Arabemiraterna.

Det verkar handla om nyanser i meddelandet från Margot. Man får ’inte kränka’ Saudierna, säger Bennet. Hur kränker man någon som låter piska en bloggare 1000 gånger? Som stenar kvinnor? Som i största allmänhet beter sig som om det snart är påsklov år 1278?

Vi ska inte exportera vapen till Saudi Arabien.

Ska det vara så JÄVLA svårt att ställa sig bakom?

NÅGRA RADER OM FÖRÄLDRASKAP

Jag har barn som växer upp just nu och det är fan smärtsamt att se, men såklart också fantastiskt. All den där skiten man ska igenom, framför allt i mellanstadiet. Spelet, kompisarna, ”kompisarna”. Nu kan ju jag snegla på vissa av mina barns kompisar och läsa dem på fem sekunder. Jag vet ALLT om dem och ibland vill jag skrämma livet ur dem när ingen ser. Men det kan man ju inte göra. Väl? Plus att det inte skulle förstärka mina barns positioner i frontlinjen.

Försöker få mina barn ha stadig blick och göra sina egna val. Precis när jag säger sånt kan jag få en flashback till vilken jävla vindflöjel jag själv kunde vara ibland. Tror alla skulle vilja göra åtminstone en tidsresa tillbaka till femman, och sätta den där jävla idioten på plats. För alla har minst en jävla idiot i bagaget som på ett eller annat sätt la sig i ens liv då, och därmed också lite nu.

Helst skulle man ju vilja hemskola barnen och sätta upp ambassadstängsel runt huset. Det vet jag dock inte om jag får med mig alla på.

Så till dess är det bara att åka med. Kul och läskigt att vara pappa ändå.

NÅGRA RADER OM GUBBROCK

Vid sidan om mina ansträngda försök att odla en insatt och inspirerande musiksmak så slår det mig att jag fortfarande försöker sära på ett inre slagsmål mellan synth och hårdrock. Alltså, man låg ju där på gränsen och balanserade under tidiga tonår och jag undrar fortfarande om denna splittrade 80-talsresa mellan Ultravox och Megadeth har skadat mig. Långa perioder med Vince Clark, Visage, Yazoo, Human League, OMD, Gary Numan, Classix Nouveau, Kraftwerk och New Order som hela tiden flåsades i nacken av Accept, Riot, Pantera, Van Halen, Scorpions, Venom, Slayer, Metallica, Judas, Saxon, och Maiden. När jag sen var 18 upptäckte jag en ny genre: gubbrocken. Bodde i USA och insåg att många åt musik som de åt mat – comfort food med basingredienser som Led Zeppelin och Jimmy Buffet, med lite James Taylor och Van Morrison sprinklat on top. Dåtidens Jack Johnson/Rhye-cocktail. Via denna mix av trallvänliga roadtrip-to-destinbeach-färdiga sånger som alla med ett amerikanskt social security-nummer kan sjunga i sömnen, började jag inse att det fanns en liv i avklippta duck heads och poloskjorta som var lika behagligt och lättdrucken som en halvkall men billig Milwaukee Lite. Hursomhelst, när jag kom hem till de svenska gymnasiefesterna igen så stod Sator på högsta volym och ingen nynnade med till ’Margaritaville’ längre, så jag la undan gubbrocken på ett tryggt ställe i cortex. Men under åren går jag alltid in i mitt arkiv, mitt happy place, och njuter av musik gjord att hålla takten med handflatan mot låren till. Oftast när jag är själv (drog förvisso på Jimmy Buffet under första hemmadejten med min fru, som otroligt nog inte såg det som en deal breaker), på gymmet i lurarna, i bilen eller när jag springer nån halvmara här och där. Har självklart nåt med Familjen eller nån ny krautrock-version av Violent Femmes feat. Pit Bull som bara Fredrik Strage hört, i listan under om det skulle komma nån och kika över axeln. Nog tjafsat om detta, här är den. Min gubbrockspotifylista, mitt tempel av oantastlig guilty pleasure:

Bad Company, Shooting star

Rainbow, Since you been gone

Heart, Barracuda

Cream, White Room

John Denver, Take me home country roads

Whitesnake, Here I go again

Journey, Don’t stop believin’

Dire Straits, Sultans of Swing

Grand Funk, We’re an american band

Steppenwolf, Magic Carpet Ride

Billy Joel, It’s still Rock and Roll to me

Eagles, One of these nights

Steve Winwood, Higher Love

Hall & Oates, Rich girl

Bruce Springsteen, Born to run

Black Sabbath, Paranoid

Alan Jackson, It’s five o’clock somewhere

Van Morrison, Domino

Jimmy Buffet, Cheesburger in paradise

Nu pratar vi inte mer om det.

NÅGRA RADER OM ATT SMALNA AV

Jag har varit vansinnigt inaktiv med några rader under sista året, men det är helt i linje med min ambition att ha så få läsare som möjligt. Ibland skriver jag nåt bara för att det inte ska stå noll på en månad i listan till höger. Efter femton års iaktagande av bedövande klickfiske på diverse reklambyråer har jag fortfarande inte listat ut vad man ska med alla följare till. De flesta varumärken jag jobbat med har någorlunda koll på hur många som följer dem, men inte en aning om vilka dessa är, vad de känner – eller om de rent av tänker rösta på Rick Santorum nästa gång. De är nöjda med en siffra, t ex 5.000. Femtusen följare, eller femhundra tusen. De flesta agerar fortfarande som mama-bloggare. Smörjer på, bara det händer nåt i de sociala mediekanalerna.

Ett tag följde jag också statistiken över några rader, och när prankmonkey var med i leken under folkvett-paraplyet fanns planer på att göra något av de digra tittarsiffrorna. Men vi sket i det också. Jag är fortfarande upp-hookad på analytics men är där bara ibland likt en hummande nattsköterska för att kolla att inte hela skiten flat-lajnar.

Nej, så få följare som möjligt tror jag är grejen. Öka densiteten. Resten är betydelselöst eftersom några rader är fullständigt okommersiellt.

Och kanske är det där som de kommersiella onlinestrategierna ligger framöver. Att rena varumärkets digitala själ från bonnier-beteendet, och istället bara göra det man själv vill. Så får man se vilka som hakar på.

Varumärken måsta våga välja bort, stöta ifrån, smalna av. Det eviga omfamnadet av alla ger mig kroniska gäspningar. För hög likeability är farligt. Hur når vi färre?

Tack för att du läser några rader. Du får gärna återkomma, men det finns inget här som jag kan lova. Ibland dyker det upp en tanke, och då kan det hända att det står något om det på denna url. Den tanken kan du välja att värdera eller inte. Sen kan du få för dig att sprida detta. Visst. Men gör det med omsorg.

Vi hörs om ett tag igen.

NÅGRA RADER OM LÅNGSAM FIBER

Om du, precis som jag, hoppat på Telias fibererbjudande om 250Mbit-raketfart på ditt fiberanslutna bredbandsabonnemang kan denna ofattbara snabbhet kännas lite övermäktig. Då har jag några enkla tips för att få ner farten. Avsevärt. Anslut Telias medskickade trådlösa router och kör igång wi-fi. Om du kollar nu borde du vara nere i ca 50 Mbit givet att du håller datorn ca 1 cm från routern. Även detta är ju onödigt snabbt så prova att gå bort några steg för att sätta dig, lite modernt, vid köksbordet och jobba. Vips är du nere i 2011-nivån på 5-10Mbit. Nu börjar det känns bekvämt. Du kan dock pressar ner kapaciteten ytterligare genom att som jag lite naivt jobba som man tror det är tänkt – från ett helt annat rum än det som routern råkar vara placerad i. Nu jävlar börjar det hända grejor, du bör nu inte ha mer än 2-3Mbit per sekund och under korta oförklarliga stunder inget internet alls om du har tur. Denna lilla tidresa tillbaka till 2007 bjuder jag på som en tidig julklapp. OBS, ditt abonnemang debiteras fortfarande som om det vore 2014 vilket ingår i den sk teliaeffekten. Trevlig helg!

 

NÅGRA RADER OM SÅ MYCKET BÄTTRE

Nu på lördag är det Carola och det är klart som helvete att man sitter bänkad. Man är ju fast i skiten, som alla andra. För det är ju kul. Men mest går min hjärna igång på självklara follow-ups. Helt vanliga grannar som får styla varandras hem. ’Åh, ska DU Ove göra om barnens rum, jag hade nästan hoppats på det’. ’Agneta, i dag är det din dag och jag har valt att måla om ditt garage’.. *tårar runt hela bordet*

Men så vände jag blicken inåt (otippat) – reklambranschen. Ett par seniorer, nån dark horse, ikonen, de unga snygga och så den som inte riktigt är okejad av ’branschen’. (Alla väntar ju på Tommy Nilsson). Vad skulle hända alltså med Hasse Brindfors, Jocke Jonasson, Hedvig Bruckner, Nina Åkestam, Catt Olsson, Magnus Jakobsson och Björn Ståhl.

Magnus: ’Catt, jag visste inte vilken av dina MQ-kampanjer jag skulle göra men ju närmare jag kom materialet, desto mer fastnade jag för höst-vinter 2001’

Hasse: ’Hedvig, jag kände inte till dina grejor så mycket innan vi kom hit, men de där tanterna var ju roliga. Men jag ska faktiskt göra något annat, jag ska skriva om din insändarartikel angående prinsens plagiat’.

Sen reaktionerna såklart.

Nina: ’Att du lyckats tolka mina tidiga NK-idéer på engelska var så fint Joakim, du gjorde mina kampanjer större, även de som kunden hela tiden sa nej till’

Magnus: ’Alltså björn du är så jävla modig som lägger så många år på ogilvy eller ingo, heter det så? Och sättet som du sedan framför serien med papercut-annonser – det var ju SÅ de skulle göras från början!!’

Och detta är material bara från trailern! Tänk dig resten.