Skip to content

NÅGRA RADER OM HÅR

Åttiotal. Jag och några andra stildepriverade femtonåringar har lyckats ratta in videon till ‘Alone without you’ med King. Sångaren var Paul King som sen var VJ på MTV i hundra år. Hursomhelst, i videon åkte alla runt på vespor i Grekland (fräscht!) och hade två saker som kom att påverka oss tungt: midjekorta kavajer och hockeyfrillor. Nu pratar jag pre-Jagr, och Kings eleganta frisyrer fängslade oss mer än Nik Kershaw, Simon Le Bon och Dave Gahan tillsammans. Midjekorta kavajer fanns inte att få tag på i Mora, så de lät vi sy upp. Frisörer fanns däremot minst ett par stycken.

Mitt problem var dock själva kvaliteten på håret. Det var inte rakt. Men inte heller riktigt lockigt, och inte krulligt. Snarare krusigt. Eftersom detta inte hindrade mig från att följa drömmen om den perfekta hockeyfrillan spenderade jag varje morgon under ett par traumatiska högstadieår med den tajtaste toppluva huset kunde uppbringa på mitt nyduschade huvud. Efter frukost byttes mössa mot integralhjälm när jag tog min Yamaha Chappy till skolan, och precis innan första lektionen fick håret komma ut. Med lite tur var det ganska rakt. Ville det sig illa låg regn i luften och håret drog ihop sig till en bingospelande tant. Moi sur? Så inihelvete. Istället för en Juicy Fruit-fräsch variant av Paul King, liknade jag en tidig Columbine-mördare med tonade pilotbågar i styrka 7.

Ingen vacker syn.

Alla andras raka hår växte som gräs medan mitt tog åratal per centimeter. Först efter en vända i USA på gymnasiet började jag klippa det allt kortare och helst hade även den skeva uppfattningen om mitt eget hår rätats ut. Att jag aldrig skulle få blankt spikrakt indianhår. Men självbedrägeriet kände inga gränser.

Vid trettio fick jag äntligen en ny förebild. Jaques Mayol i det stora blå. Sweet! Men i takt med att jag och min samtid åldrades började en hel generation killar runt mig att tappa håret. På riktigt. Från att rakat var otänkbart som tonåring, är det plötsligt varje innebandyspelares signum. Dags att låta håret växa igen alltså.

Så vart tredje år hamnar jag fortfarande i ett självåsamkat hårtrauma där jag i ständiga återfall får en övertro på rakheten i mitt hår. ’Den här gången kan det gå. Bara det växer ut. Så blir det. Som. Raúl.’

Första centimetern ser alltid lika lovande ut. Igelkott. Sen börjar det spåra ur. Whoa! Det böjer av, först vänster sen höger. En sväng förbi Carl XVI Gustaf. Vidare mot Will Ferrell och snart i ytterfil rakt mot John C. Reilly.

Därför har jag bestämt mig för en ny strategi. Igen. Enligt tesen ’keep your friends close and your enemies closer’ ska jag verkligen försöka säga hej då till Paul King, och hej till min nya vän. John C. Reilly.

Varför tänkte jag inte på det tidigare?

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *
*
*