Skip to content

NÅGRA RADER OM BAKISÅNGEST

Även om jag gått och sniffat på chablisflaskorna i kylskåpet så har jag några veckor kvar på min ökenvandring bland de nyktra. Förra veckan small våren till som en champagnekork och innan man vet ordet av kommer fredagsrelaxade horder av bag-in-box-drickande företagsgrupper att trängas bland hundbajs och lera i humlegården. Lisa på torget har sin lilla uteservering öppen innan den stora bjuder in kvarterets kungabyxor och bakåtfrisyrer på vänligt rikemansmingel i eftermiddagssolen. Vårdrickandet drar förföriskt över Stockholms gator ner mot söders uteserveringar till nytorgets nysnobbiga posörer. Alla välkomnar alkoholen som en gud som sovit med björnarna.

Något jag dock inte har legat sömnlös över är saknaden efter bakfyllan. Tvärtom har det varit quite fantastic att vakna varje morgon pigg som en lärka.

Vår kompis Sara H har en metod att hantera detta. Varje gång hon går hemma i lägenheten med sk lucköppning och kommer på något diffust hon kan ha sagt eller gjort, så reagerar kroppen genom att stöna ett väldigt högt ’AYA’. Ungefär som ’ja ja, det blir nog bra’ men femhundra decibel högre. Detta utspelar sig lite titt som tätt hemma hos paret, och hennes kille håller sig i andra änden av hemmet och hör dessa ’AYA’ med ungefär en kvarts mellanrum under ca två timmar.

Men nu till något annat. Igår på jobbet pratade vi om en forskarrapport som slår fast att kroppen tror att man håller på att dö när man är bakis. Alltså, att bakfyllan på riktigt är dödsångest och att det är därför vi vill fortplanta oss dagen efter, för att säkerställa vår blodlinjes framtid. Vi vill ligga helt enkelt.

Jag visste det. Det går att hitta något bra i allt.

7 Comments