Skip to content

NÅGRA RADER OM SALLADEN PÅ MCDONALDS

Det är med nöd och näppe som McDonalds lyckas dölja sin salladsstrategi. Isbergsbladen är gröna och körbärstomaterna röda men ungefär där slutar bevisen för att den här ’maträtten’ är framtagen med en genuin välvilja och omsorg om gästens smakupplevelse.

Istället hopar sig en rad mer trovärdiga teorier som är mer i linje med vad man kan och bör förvänta sig från ett företag som lärt en värld att äta kossor. Inte växter.

Det är svårt att göra så här dålig sallad. Och man måste ge McDonalds en applåd. USA har ju allt av det  bästa och det sämsta, och den här pappburken av grönsakslik materia är den bästa sämsta salladen som något modernt företag lyckats framställa. Den är så dålig att Dan Brown’s nästa bok handlar om den.

Upplevelsen har inget med smak att göra (bland annat för att mängden ätbart innehåll är så liten att den inte hinner trigga igång en människas smaklökar). Snarare är upplevelsen av emotionell karaktär där man ledsamt står och hukar över burken och iakttar de olika sorterna som uppenbarligen skäms över att delta i detta jippo. Det är de fåtaliga vitgröna isbergssalladsbladen, några knappt synbara strimlor morot och så två körsbärstomater (nej tre, där var en till) som alla vantrivs i sällskapet. Det var nog inte detta de drömde om som små.

Strategin att få människor att hata sallad en gång för alla är därför inte ens sminkad, eftersom vi som ätit en sallad på McDonalds instinktivt skäms över vårt barnsliga försök att variera kosten och boomeranglikt återvänder till kön för en order av large fries, plusmeny, med sås, mayo och ketchup. När vi fått rätt mängd härdat fett, smakförstärkare och snabba kolhydrater på brickan drar vi kortet och säger tack. Men det räcker inte. Innan du och den blivande bilringen på brickan sätter er långt inne i hörnet vet du vad du måste säga till McDonalds:

Förlåt.

3 Comments