Skip to content

NÅGRA RADER OM MAIL SOM HISTORISKA DOKUMENT

Jag har alltid skrivit brev. Som tonåring skrev jag tonvis av långa handskrivna journalanteckningar till alla möjliga direkt jag var utomsocknes. Fick många brev tillbaka. Många gamla tjejers sköra ord som nu ligger varsamt sparade i en kartong ovanpå min garderob. Läskigt va? Numera mailar man. Jobbmail är väl en sak. Ofta trista, följer en ny sorts sms-etikett där man helst ska säga det man vill få sagt redan i ämnesraden. Slängs nästan omgående. Sen har jag de fantastiska långdragna konversationerna med vänner, som t ex med A. A och jag kan skriva 300 mail fram och tillbaka över några månader. Långa, litterära, välformulerade, cyniska saker om människor, eller musik. Hade de varit skrivna på vanligt stationery hade flera suttit på väggen i vardagsrummet. Inramade. Men nu ligger de i min dator. I väntan på vad? Man byter macbook, byter program och om två år har hittar man en mapp med 3000 oidentifierbara textfiler som enbart kan öppnas i ett mailprogram som microsoft slutat sälja.

Men att slänga kan vara fint också. Man får en chans att gå igenom alla mail. Adressboken uppdateras, man raderar kontakter man glömt att man träffat. Just igår ägnade jag mig åt denna ceremoni och mitt i alltihop tog jag steget och slängde två kontaktuppgifter till två personer som inte finns längre. Det kändes konstigt. Men viktigt. Och dags.

Det ena var telefonnumret till min mormor. Hon blev 98 år. Bless her soul.
Det andra var sista mailet från Katarina. Hon blev 38 år. Bless her soul.

Vissa digitala dokument behöver man inte vara orolig för att slänga, efter som de alltid finns kvar ändå.

One Comment