Skip to content

NÅGRA RADER OM ATT SVÄRA I KYRKAN

Jag är ofta småsen till saker och ting, men det är klart oskönt att vara sen till dop. Joggade upp för en snömoddig kyrkgång med en slirande barnvagn i söndags, sist på plan. Där, framför kyrkan står två bilar. En parkerad, tom. Bredvid den, en ful liten bil med nån parkeringsbolagslogga och en liten råtta bakom ratten som sitter och gör anteckningar. Så lågt. Parkeringsråttan är ute och fiskar hundralappar utanför en kyrka. På en söndag. När jag är i höjd med kyrktrappan uppenbarar sig självaste prästen i porten. Han höjer armarna i en jesusposition under den vita prästkappan och säger rakt ut i den vita luften: jag är präst här, det är min bil. Sänker armarna och återvänder in i guds hus. Den fula lilla bilen rullar därifrån.

Inne i kyrkan hinner jag växla några ord med prästen innan han börjar jobba. ’Oerhört effektivt att kunna vifta bort lapplisor sådär’, säger jag. Ja, svarar prästen, de ska ge fan i det där – det är kyrkans mark och vi parkerar var vi vill.

A-MEN to that! Blev helt upprymd. Sådär som det säkert är tänkt att man ska känna sig i kyrkor. Trygg, harmonisk, bland bröder och systrar liksom.

Sen drog orgeln igång.

2 Comments