Skip to content

NÅGRA RADER OM LÅNGPASS

Eftersom jag lite ogenomtänkt hittar mig själv i sk löparkretsar då och då (tack svärmor), har jag även tvingats bli vän med ett nytt vokabulär. Idag när jag plågade mig Djurgården runt fick dock min definition av långpass en törn.

Känns fortfarande som att jag har en back Chang i kroppen. Tvingade mig fram sidledes som en trebent hund. Någonstans halvvägs får jag syn på en orange toppluva, lila 80-talsvindjacka, midjeväska och tajts på en motoriskt framåtskridande gubbkropp. Väl ikapp ser jag att farbrorn lätt är en bit över 70. Kanske 75. Herregud, tänker jag, hoppas han inte segnar ner precis när jag springer förbi. Har ingen mobil och kan inte ringa 112. Så jag ökar och hakar av honom vid Waldermarsudde. Men vid Skansen är gubbtjyven framför mig igen. Måste ha genat. Jag pajar mitt tempo helt genom att tjurrusa ikapp. Vid grönan ligger jag tätt bakom, vi springer på en isig och knagglig trottoar – och jag hinner oroas extremt för var han sätter sina fötter. Ett felsteg och han kommer inte att resa sig igen. Då menar jag som i aldrig mer. Nu finns dock vittnen runt oss, med mobiler. Oh försiktigt! Ser hur hans lårbenshals kippar efter andan när vänsterskon halkar till på en isfläck. Dags att gå om igen, men då börjar nestorn prata med mig.

Ute på långpass?

Eftersom jag inte riktigt vet vad ett långpass är svarar jag njaä, 12 km. Jag bestämmer mig för en snabb status av kraftkarlen, inte minst inför eventuellt samtal med akutsjukvårdare. Hur långt ska du då?

Är uppe i en halvmara nu, men siktar på 32 km.

Sen berättar han att han sprungit 30 maror sen 1979. Bara missat två. Flinar. Jag medger att jag ska springa maran men aldrig ens sprungit så långt som han just nu gjort denna frostiga lördagmorgon. Hans replik är kort.

Oj då. Lycka till.

Sen ger han mig en vänlig men kraftig handflata i ryggen så jag tvingas ta ett dubbelsteg när jag återigen lämnar honom bakom mig. Hans poäng är enkel. Spring på.

One Comment