Skip to content

NÅGRA RADER OM VI

Inom äldrevården tror jag det blir omöjligt att inte börja använda ordet ’vi’ när man egentligen menar ’du’. Ska vi äta lite mer på tallriken? Ska vi dricka upp katrinplommonjuicen?

Det är självklart inte så att vårdpersonalen och Sture gemensamt ska göra fint på tallriken, utan uppmaningen är till Sture att ta tag i saken själv.

Men jag märker hur den här tekniken breder ut sig i samhället. I politiken. På företagen. Och nu har ordet kommit hem till oss.

Ska vi ta och bära ner cyklarna till förrådet?

För den ouppmärksamme kan den här frågan te sig helt normalt, och alltså beskriva någon slags gemensam aktivitet där den ena bär i framhjulen och den andra bak. Så ligger det såklart inte till, och det vet alla inblandade i nämnda dialog. Det blir ännu tydligare med ’Vi måste parkera om bilen’. För nio år sedan hade vi säkert gjort just detta, gått tillsammans för att parkera om bilen. Men vår familjs nuvarande demografiska profil tillåter sällan såna romantiska utflykter, utan omparkerandet ombesörjs effektivast av en av de vuxna.

I ett försök att balansera upp detta funderar jag på att börja prata om mig själv i tredje person. Har länge haft en dröm om att någon dag slå in på denna klassiskt galna bana och nu har jag en öppning.

Men ska man nämna sig själv med förnamn, efternamn, herrn eller rätt och slätt ‘han’?

4 Comments