Skip to content

NÅGRA RADER OM BESVIKELSE

Som man är jag också ett barn. Det är naturligtvis väldigt paradoxalt, men någonstans där ligger kanske världens problem. Att män, samtidigt som de förväntas ha ‘true grit’ och kunna resa sig över alla motgångar med grace, är små pojkar som tenderar att sparka i gruset när något inte går som det är tänkt. Jag vill så gärna kunna se livet i perspektiv, skilja smått från stort, uppskatta ‘det viktiga’. Som jag tror kvinnor har lättare för. Och de flesta dagar är jag nog ganska bra på det, att ta saker lite coolt, uppskatta allt fint jag har – och inte jaga upp mig över skitsaker. Men inte idag.

Idag är jag en sur liten pojke.

Klockan är 04.55 lördagen den 28 maj 2011. En dag jag sett fram mot i exakt ett år. Under en hel höst och en helt vidrig vinter har jag masat mig upp på söndagarna för att halka runt på is och slask genom långpass som på slutet varit över 30 km. I veckorna har jag tackat nej till trevliga luncher på Ljunggrens och istället kastat mig runt södermalm innan nästa möte. Alltså, jag har gjort det för att jag tycker det är kul. Men siktet har varit idag.

Så i början på veckan blev jag lite nojjig och köpte Esberitox. Och C-vitamin. Så från i onsdags har jag knaprat dessa små gynnare oavbrutet samtidigt som jag laddat upp med ett fruktansvärt motbjudande kolhydratpulver som man ska dricka litervis av dagarna innan. Det har varit lite OS-känsla över mina förberedelser, tävlingskläderna är inköpta och insprungna, nummerlappen hämtad. Stockholm Marathon. Allt. är. klart.

Allt utom min hals, som just idag bestämt sig för att imitera ett piggsvin. Jag är förkyld. Och till och med jag inser att man inte springer 42 km med en skalpell i svalget.

What are the odds? Ja, väldigt låga säger H som alltid har förmågan att räkna med det värsta (den jag alltså saknar). Visst, man jobbar, stressar, jonglerar tre barn, en hund. Det är alltid någon i det här gänget som är risig. Ingen miljö att vistas i dagarna innan man ska åka med Challenger till månen alltså.

Men ändå. MEN ÄNDÅ.

Så idag sitter jag i skolbänken. Ämnet är besvikelse och uppgiften är att hantera en ganska trivial motgång men ändå uppträda som en man.

När är det rast?

10 Comments