Skip to content

NÅGRA RADER OM MÖRKRÄDSLA

Två kvällar i rad har H och jag stirrat oss igenom Paranormal Activity och Paranormal Activity 2. Inget bra beslut. Kanske inte världens läskigaste filmer någonsin, men metoden är enkel: Fast kamera i ett tomt vardagsrum på natten, långsamma sekunder går, plötsligt rör sig en dörr. Scared shitless.

Efter filmen körde vi sten sax påse på vem som skulle gå genom lägenheten för att kolla om barnen var ok. Kände inte mina ben när den rädda och ryckiga kroppen tvingade sig över legobyggen och tvättpåsar i mörkret.

Trots min ibland uppblossande mörkrädsla hittar jag mig ofta ensam på ödsliga platser. När jag var yngre fick jag ofta infallet att lifta till vår stuga på Öland tidigt på våren. När ingen är där. Allt är ju hunky dory på dagen, men framme i skumtimmen är det inte så kul att gräva efter nyckeln långt under husgrunden. I kolmörkret. Med närmaste människa tre kilometer uppe i byn. Och det är bonden. Han med yxan.

Mörkrädslan har även fått mig att gå runt i ett helt hus, ensam på natten, och rycka upp dörr efter dörr.

Även med en AK5 i handen tyckte jag att solopatrullering som spaningsbefäl i becksvarta jämtlandsskogar var något överreklamerat.

Och samtliga gånger jag i vuxen ålder ensamtältat i vildmarken har de besluten fattats mitt på ljusan dan. Utan en tanke på hur Kaffedalen nedanför kebnekaises sydtopp känns kl 03 i ett tält så litet att duken precis täcker din kropp.

Brr. Nu ska jag tända av med 30 Rock några kvällar. Sen är det väl dags för The Ring eller nåt.

One Comment