Skip to content

NÅGRA RADER OM ATT HA TRÅKIGT

Jag är så barnslig, men vissa saker i livet gör mig oerhört panikuttråkad. Ofta är det sånt som liksom hör livet till, och som varje vuxen människa borde ha förlikat sig med som en rutin man måste igenom för att få kalla det en dag. Men inte jag. Jag blir svag, lealös. Tom. Här är hela listan över världens tråkigaste saker:

Rensa gamla mail

Jag vet, det är bara att markera allt och trycka på ‘radera’. Men om man har ett uns av kontrollbehov så går man igenom alla 5000 brev så inget episkt kastas av misstag. Det blir således fem timmar svintråkig läsning av utskick från SJ-prio och SAS Eurobonus blandat med gamla kontaktrapporter och digitala mötesinbjudningar i iCal-format. Vidrigt.

Vika tvätt

Här är jag så inmålad i ett hörn man kan bli. Eftersom en av de få saker som är tråkigare än att vika tvätt, är att tvätta tvätten har jag INGET att säga till om när de blå ikeapåsarna fulla med små små barnkläder dumpas framför mig (av min UNDERBARA fru som sprungit upp och ner till tvättstugan), precis när jag ligger i soffan och ska kolla på Sons of Anarchy. Det är bara att sätta sig på soffkantens yttersta spets och börja det domedagsarbete som kallas att sortera 500 in-och-utvända små tröjor, strumpor och byxor som är för små för att kunna vikas som riktiga kläder. Ändå försöker jag och lägger dem i högar på golvet, till högarna faller ihop och man måste börja om. I evighet. Amen.

Borsta tänderna

Det här borde ju vara fantastiskt, så fräscht och så direkt belönande. Och jag vet att det finns människor som älskar att borsta tänderna. Som fått in rutinen, även med tandtråd och munskölj. Vissa efter varje mål mat. Freaks. För tänderna blir aldrig roliga att borsta, och jag svindlar ibland över tanken att man ska hålla på så här varje dag i resten av livet. Märker hur jag börjar fuska, cut corners, men märker också hur mina besök hos hygienisten ökat i antal. Man vill ju vara FRÄSCH. Hollywoodvit. Så jag är beredd att köpa mig ur problemet. Blästra mina gaddar med uran om det så krävs. Men snälla, varför, varför ska det vara så trååååkigt att borsta dem?

Betala räkningar

Behöver nog inte förklaras närmare. Man sitter där i skumrasket vid köksbordet med ett hav av logotyper som alla skriker efter mina pengar. Eon, fortum, eurocard, comhem, telia. Nu gör jag det bara, tänker jag. SE SÅ. Klonkar igång internetbanken men redan under den (fortfarande) onödigt långa inloggningsprocessen med digipassen i min svettiga handflata börjar kroppen krångla, magen värker och axlarna vitnar. Ögonen tåras av att läsa OCR-numren två siffror i taget och sen skriva rätt, i rätt fält. Att betala sina räkningar kommer nog aldrig att vara någon helt igenom positiv upplevelse. Denna högtidsstund gör att man en gång per månad önskar att man bara ägde sju saker.

Ringa bilverkstan

Bilen är bucklig. Detta kan man tydligen inte ordna innanför tullarna utan man måste förnedra sig genom att ringa en sk ‘plåtis’ nånstans långt ute på vischan. I ens vildaste fantasi målas mardrömmen upp: du ringer och lämnar meddelande, ringer igen, och igen, får veta att den och den är på lunch och när du till sist får tag på en person så får man lojt veta att man måste komma förbi så får de titta på bilen, men det finns inga tider kvar i år. Precis så blir det. Med tillägget att jag även missar min tid hos bilprovningen så nu har jag körförbud också!

Tidrapportera

Alla reklambyråer använder ett tidrapporteringssystem skrivet i PASCAL, det heter ‘Marathon’ och där ska man (helst varje dag) gissa sig till hur många hel- och halvtimmar man lagt ner på olika kunder och uppdrag. Man pendlar mellan att bara kopiera hela dagen innan, till att få ångest för detta och faktiskt börja räkna kvartar och småmöten där man suttit i olika konferensrum och vad man faktiskt pratade om och så får man återigen ett psykosomatiskt illamående av hela grejen så man kopierar ändå alla timmar från dagen innan.

Sätta på sig strumpor

Andra plagg är rätt tacksamma, för det händer nåt. Skjortan känns fin, speciellt om den är nytvättad. Jeansen bra, då är man dessutom nästan klar. Eller så börjar man med jeansen och går runt så ett tag, funkar också. Kavajen har en härligt känsla när den liksom kramar om axlarna och man känner sträckningen i ryggen när ena knappen knäpps. Fin känsla. Men strumporna. Bara jobbigt. Kanske är det där eviga rotandet efter två likadana som river upp känslor. De ständiga misstankarna att H varit och norpat i MIN låda igen. Hur kan 18 par (dock värdelösa) happy socks bara försvinna? När man till slut står med ett par någorlunda likartade strumpor i handen ska de krånglas på först genom att tappa balansen på ett ben, sen halvsittandes på sängkanten så att magen får sån där konstig form att man får gubbkris. Sen är det 50/50 på att högerstrumpan har litet hål mitt under foten efter den där spiken från tröskeln som kryper upp hur många gånger jag än spikar ner den. Allt detta för ett plagg som sen inte syns på hela dagen, bara blir lite lätt fuktigt.

Bädda sängen

Välkommen till kungen av tristess, att bädda sängen. Allt som har med sängen, förutom sex och sova, har en djupt katatonisk effekt – från att dra på de förbannade örngotten och skaka i duntäcket i det enorma påslakanet. AAAARHHHH.. Men. Detta toppas sedan av själva bäddandet, en i grunden omöjlig uppgift. Underlakanet borde lägga sig rätt om man skakar ut det en gång. Men en gång räcker inte eftersom denna rörelse är svårare än att lära sig flugfiska. Nu då, nä. Nu då, nä. Nu då, nä. Till sist skiter man i det och tjoffar in lakanet under madrassen. Vidare till täcket, samma sak där men med 10kg dun. Sen brukar jag anse mig vara klar, men rent formellt ska även det enorma överkastet på också. Överkastet, det mest oförlåtande av alla världens tygstycken. Man går runt sängen och drar i alla hörn i jakten på pefekt symmetri, men känner sig mer och mer som långben när han sågar av benen på matbordet.

4 Comments