Skip to content

NÅGRA RADER OM ALLMÄN VÄRNPLIKT

Efter väl avvägt svammel i psykologintervjun på mönstringen lyckades jag trassla mig ur 15 månader som kompanibefäl vid finska gränsen, men åkte ändå dit på 10 som gruppbefäl på Dalregementet. Avskydde lumpen och var under sommarens grundträning en obeskrivlig plåga för alla befäl. Med ett fredsmärke dinglande från örat ifrågasatte jag allt vi gjorde hela dagarna. Gillade dock att skjuta med min språjlans nya AK5 som jag snabbt blev obehagligt bra på att plocka isär och sätta ihop på sekunder med ögonbindel. Snart fann jag mig också i rollen som befäl över en liten halvautonom spaningsgrupp på 4-5 man som gjorde lite som vi ville på de allt längre storövningarna i norr. Vi satte eget läger bort från kompaniet, sov på granris direkt på snön och skapade ett militant mikrokosmos där vi var sotsmutsiga, äventyrliga separatister som rökte cigg och tog coola selfies med min medhavda Pentax. Inget var riktigt på riktigt. Själva jobbet bestod av diverse cowboymässiga hit and runs eller att förse kompaniet med bombkoordinater. Vi flinade och fortsatte. Till och med när vi av misstag råkade sänka en 1-miljonersbandvagn i en jämtländsk sjö stod vi bara och garvade. När vårsolen dök upp och lumpen började ta slut hade vi precis nött in utrustningen till instagrammatisk perfektion. Kängorna var snyggare än Hope och pinterestpatinan på de jägarladdade magasinen till min AK5a gjorde sig fantasiskt på svartvit Tri-X film med 400 ASA. Vi hade spelat krig i ett år och mitt i leken ringde det in. Grindarna öppnades och livet började.

Nu finns inte allmän värnplikt. Det blev väl helt enkelt för löjligt att fortsätta låtsas att Ryssland är ett hot. Skramlet hade sen länge tystnat. Idag ligger ett Ica Maxi på fältet där jag övade bajonettstrid och kröp i tunnlar med gas. På logementet huserar IT-firmor och eventbolag. Det är ett ‘företagscampus’.

Inget kan ju längre hända.

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *
*
*