Skip to content

NÅGRA RADER OM KULTURELLT CELIBAT

Många tror att bara för att man kommer från Mora så är man döpt i Anders Zorns blod, ritar perfekt kurbits vid 5 och är riksspelman vid 10. Visst finns det en del kultur där jag kommer från, men mer av den hemvävda (hembrända) typen som jag kanske aldrig riktigt fastnat för. Allt är rustikt och rödkindat friskt. Men bakom leendena, gårdsnamnen och de klingande tilltalen smyger en missunnsamhet och falsk uppriktighet som också är en del av kulturen. Människor är kategoriskt misstänksamma och när jag i tidiga tonår lyckades naila exakt vilken skruvad atmosfär jag befann mig mitt i sjönk det snabbt och ganska behagligt in att jag aldrig skulle bo kvar efter skolan. Många såg det såklart som att man flyttade ifrån någonting, men jag såg det som att jag flyttade till friheten. Och som en torr svamp kippandes efter morgondagg kastade jag mig naivt ut i en social värld som min lantliga fostran glömt att preparera mig för. Rosévin, till exempel. Who knew? Första tågluffen på nån fransk bistro var jag helt säker på att ägarna blåste mig med den rosafärgade sörjan de hällde ner i de dessutom kraftigt underdimensionerade glasen. Smockan hängde i luften, och det var nog inte förrän i mitten av den resan jag insåg att färgen var korrekt då jag likt något ur Edgar Rice Burroughs historier kisade misstroget mot en flasketikett av den för mig helt okända arten ‘Rosé’. Nästa käftsmäll kom på en dammig tjurfäktningsarena i Barcelona. Hade letat mig ut i gångarna i jakt på en mugg kaffe, och katalanen i baren gjorde med fasliga omständigheter i ordning något jag senare – återigen – fick veta var en korrekt framställd espresso. Den här gången var kaffemuggen fan ännu mindre än på den där bistron, och med 2 cl svart sås i handen kände mig återigen som från en annan planet. Var. Är. Kaffet? De flesta av de här sociokulturella kallduscharna tog plats på den där första tågluffen. Många gåtor handlade om mat och dryck, något de främlingar som serverade mig säkert undrade om jag överhuvudtaget hade exponerats för tidigare i livet. Marseillegarconen som (under samma ändlösa resa) tog min beställning på entrecote frågade säkert hur jag ville ha det stekt. Visst, eftersom det inte fanns i min värld att kött faktistk kunde göras olika satt jag troligtvis bara och glodde hålögt tillbaka. Eventuellt rökandes, med en Leffe blonde och femton kartor på bordet. Att jag tio minuter senare blev serverad den rödaste köttbit jag (fortfarande) sett i mitt liv var väl ganska självklart givet mitt povra kulturella bidrag till bordet den dagen. Jag lovar, min mat hade puls. Den kossan hade definitivt haft andra planer när den vaknade den morgonen. Ja, sen har det fortsatt sådär i 25 år till men jag har lärt mig leva med mina kulturella utmaningar från hemorten. Idag vet jag till och med vad en toast master är. Shit, har till och med varit toast master. Nu när jag tänker efter så satte min kulturella svält igång en jakt på förfining och kunskap som numera rör sig av egen kraft i en svårtyglad omloppsbana kring mitt eget liv. Alla nya subkulturer jag ger mig in i försöker jag bli expert på, jag tar in varje nyans i rummet, tolkar och definierar stämningar och stilar och rör mig svalt igenom dem. Att inte veta är kul, för då har man massor framför sig. Jag har lärt mig uppskatta min egen okunskap extremt mycket, och njuter av okänd mark. Mina tidiga obekväma felsteg framtvingade av en nödvändig flytt gav mig så mycket mer än om jag blivit kvar på en stubbe i skogen och buttert silat röda lacket mellan framtänderna medan en vind liten fickkniv skrapar fram ingenting på dagens skörd av trisslotter. Jag älskar att inte fatta någonting, och det har jag Mora att tacka för.

 

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *
*
*