Skip to content

NÅGRA RADER OM PENGAR

Börjar få ett alltmer komplicerat förhållande till pengar. Inte för att vi inte kommer överens, vi trivs ihop, det är inte det. Men varje gång jag reser i ett land där jag skulle vilja förstå och komma människor lite närmare – kommer pengarna mellan. Alla vill ha pengar i allmänhet, och mina pengar i synnerhet. Det blir ett filter som färgar alla försök till genuin kontakt.

En natt i Havanna var vi ute och festade, och när klubben stängde drällde alla ut på gatorna och fortsatte festen på diverse hål i väggen. Vi hamnade med ett stort gäng, som var en familj med vuxna barn och nån pappa och så vidare. Sjukt kul. Kände riktigt hur jag integrerade mig i verkligheten som en samtida Ernest – allt var på riktigt. Ända till morgonsolen steg, jag längtade till hotellsängen och vi skulle ta farväl av våra nya kubanska vänner. Då ville de ha pengar. Det var det som hela natten gått ut på. Att få något. Om inte pengar, så åtminstone våra skor, eller skjortor.

Samma sak i Afrika. I min naivitet försökte jag röra mig i gränder, längs landsvägar och på barer – och försöka smälta in, prata med folk. Men tre ord ringde i mina öron från de ständigt närvarande barnskarorna som följde mig som en skugga: WE WANT MONEY.

Sydostasien har på något sätt lyckats drapera denna valutacentrerade relation till västerlänningar i exploderande turism. Men i Indien var det nästan värst. Det gick inte att stanna för att knyta skorna förrän du var halvvägs inne i ett meningslöst affärsförslag där allt gick ut på att de mynt och sedlar du ev hade i dina fickor var bättre lämpade hos den unga mannen med de många sakerna som han kunde erbjuda. PENGAR.

Jag är verkligen ingen safariturist som aningslöst matar flodhästar med skinkmackor genom charterbussfönstret. Tvärtom försöker jag komma lågt under radarn, och med en mild, lagom skitig framtoning komma naturligt nära de miljöer jag vistas i. Ändå går det inte. Det är som att min plånbok är radioaktiv och ger ett sken som inte går att vifta bort.

Önskar ofta att det inte fanns pengar, utan något annat medel som till exempel byteshandel. Jag kan ge något, men då måste det vara en tjänst mot en tjänst. Passa deras barn, mot att de lär mig några sånger. Tvättar en tuktuk mot middag med familjen.

Antingen skulle filtret försvinna och vi skulle mötas som människor med gemensamma intressen. Eller så skulle jag bli ännu mer ointressant än de redan tycker att jag är.

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *
*
*