NÅGRA RADER

Vid sidan om mina ansträngda försök att odla en insatt och inspirerande musiksmak så slår det mig att jag fortfarande försöker sära på ett inre slagsmål mellan synth och hårdrock. Alltså, man låg ju där på gränsen och balanserade under tidiga tonår och jag undrar fortfarande om denna splittrade 80-talsresa mellan Ultravox och Megadeth har skadat mig. Långa perioder med Vince Clark, Visage, Yazoo, Human League, OMD, Gary Numan, Classix Nouveau, Kraftwerk och New Order som hela tiden flåsades i nacken av Accept, Riot, Pantera, Van Halen, Scorpions, Venom, Slayer, Metallica, Judas, Saxon, och Maiden. När jag sen var 18 upptäckte jag en ny genre: gubbrocken. Bodde i USA och insåg att många åt musik som de åt mat – comfort food med basingredienser som Led Zeppelin och Jimmy Buffet, med lite James Taylor och Van Morrison sprinklat on top. Dåtidens Jack Johnson/Rhye-cocktail. Via denna mix av trallvänliga roadtrip-to-destinbeach-färdiga sånger som alla med ett amerikanskt social security-nummer kan sjunga i sömnen, började jag inse att det fanns en liv i avklippta duck heads och poloskjorta som var lika behagligt och lättdrucken som en halvkall men billig Milwaukee Lite. Hursomhelst, när jag kom hem till de svenska gymnasiefesterna igen så stod Sator på högsta volym och ingen nynnade med till ’Margaritaville’ längre, så jag la undan gubbrocken på ett tryggt ställe i cortex. Men under åren går jag alltid in i mitt arkiv, mitt happy place, och njuter av musik gjord att hålla takten med handflatan mot låren till. Oftast när jag är själv (drog förvisso på Jimmy Buffet under första hemmadejten med min fru, som otroligt nog inte såg det som en deal breaker), på gymmet i lurarna, i bilen eller när jag springer nån halvmara här och där. Har självklart nåt med Familjen eller nån ny krautrock-version av Violent Femmes feat. Pit Bull som bara Fredrik Strage hört, i listan under om det skulle komma nån och kika över axeln. Nog tjafsat om detta, här är den. Min gubbrockspotifylista, mitt tempel av oantastlig guilty pleasure:

Bad Company, Shooting star

Rainbow, Since you been gone

Heart, Barracuda

Cream, White Room

John Denver, Take me home country roads

Whitesnake, Here I go again

Journey, Don’t stop believin’

Dire Straits, Sultans of Swing

Grand Funk, We’re an american band

Steppenwolf, Magic Carpet Ride

Billy Joel, It’s still Rock and Roll to me

Eagles, One of these nights

Steve Winwood, Higher Love

Hall & Oates, Rich girl

Bruce Springsteen, Born to run

Black Sabbath, Paranoid

Alan Jackson, It’s five o’clock somewhere

Van Morrison, Domino

Jimmy Buffet, Cheesburger in paradise

Nu pratar vi inte mer om det.

Om du, precis som jag, hoppat på Telias fibererbjudande om 250Mbit-raketfart på ditt fiberanslutna bredbandsabonnemang kan denna ofattbara snabbhet kännas lite övermäktig. Då har jag några enkla tips för att få ner farten. Avsevärt. Anslut Telias medskickade trådlösa router och kör igång wi-fi. Om du kollar nu borde du vara nere i ca 50 Mbit givet att du håller datorn ca 1 cm från routern. Även detta är ju onödigt snabbt så prova att gå bort några steg för att sätta dig, lite modernt, vid köksbordet och jobba. Vips är du nere i 2011-nivån på 5-10Mbit. Nu börjar det känns bekvämt. Du kan dock pressar ner kapaciteten ytterligare genom att som jag lite naivt jobba som man tror det är tänkt – från ett helt annat rum än det som routern råkar vara placerad i. Nu jävlar börjar det hända grejor, du bör nu inte ha mer än 2-3Mbit per sekund och under korta oförklarliga stunder inget internet alls om du har tur. Denna lilla tidresa tillbaka till 2007 bjuder jag på som en tidig julklapp. OBS, ditt abonnemang debiteras fortfarande som om det vore 2014 vilket ingår i den sk teliaeffekten. Trevlig helg!

Om jag verkligen skulle vilja göra realz money på reklambyråverksamhet skulle jag starta byrån ’Generic’. Skitbra namn för det är så dåligt, alltså gör jag tvärtom och det är tydligen så man ska göra. Den här byrån skulle sedan ägna sig åt massa lukrativa taktiker, som att först och främst snegla på hur andra gör och sen göra exakt likadant. Inte bara som byrå, utan främst för sina uppdragsgivare. Varför uppfinna hjulet liksom, jag skulle göra bilreklam på slingriga vägar och matreklam enbart innehållandes någon slags ät- eller dricksituation, för det är de mest effektiva sätten, och får människor att vilja ha dessa produkter. Det sa Åke Wissing på ett seminarium oktober 92. (Generic är ett pissdåligt namn förresten, men det var en viktig kunds fru som tyckte det var kul, så nu är det som det är.) Var var vi? JO, jag skulle låta byrån åka på kick-off, men bara för den vinst vi eventuellt gör över en vinstmarginal på 27%. Like that’s gonna happen, HAHA! Sen skulle jag testa allt, inte för att jag vet vad testerna ska leda till utan för att det upptar massa tid som går att debitera. Förtester blir byråns signum, alla udda kreativa idéer ska manglas igenom så många fokusgrupper att det bara blir kvar en fin slät yta som ingen märker. Magic! När det gäller produktion av framför allt film (och då menar jag TV-reklam, någon annan typ av film finns väl inte) skulle jag låta kreatörerna först pitcha massa idéer som det inte finns pengar till. Inte ens i närheten av pengar till. Men jag får dem att känna sig som kreatörer och det är väl bra. När de två månader senare lakoniskt får ur sig en riktigt slätstruken idé som ett ’ok’ produktionsbolag lite surt går med på att filma för inga pengar alls (de får ju ändå 150.000.. hey) låtsas jag att kunden i sista sekund kräver en högljudd voiceover genom hela rullen. Filmen ska ju trots allt funka även för de som står och gör kaffe i köket, sånt vet ju alla. Och så klipper vi en kortis på 20 sek, som blir den enda som visas vilket jag gör mental hi-five över med Niklas på mediabyrån. Men sen gäller det ju att sätta upp mål på byrån, och det gör vi på Krägga Herrgård runt hästskoformade konferensbord med tunna linjerade konferensanläggningsblock och plastblyertsstiftpennor med logga på. Och fake-korgar fulla av Marianne-kopior, det är viktigt. Vi delar in oss i grupper och alla får ge sin input, bara den kommer fram till att vi ska bli en av landets tio bästa byråer. Lotta (nån tjej bara) får uppgift att rulla ihop alla gruppers presentationer på blädderblocket och sammanfatta det hela i en powerpoint som vi sen mailar runt lagom till lucia. Så! Sen har vi det här med delägare. Jag tänkte behålla mina 51% så länge skiten ger cash, men när det börjar svaja ger jag vaga indikationer på att vissa nyckelpersoner nog kan se en framtid som partners. Sen släpper jag in helt andra, men det är mest för att fucka med alla. Vi joxar runt med lite tandlösa ledningsgrupper där medarbetare (även kvinnor) får känna sig viktiga, men syftet för mig är att hitta något aningslöst internationellt nätverk som är villig att slanta upp för min (snart) nya ANYTEC som kommer från varvet i Norrtälje nästa sommar. Men framför allt skulle jag jobba med frostat glas i entrén och ha mötesrum i nordiska träslag. Jobba halvårsvis med olika plattformar som rinner ut i sanden. Alla ska jobba med plattformar. Plattformar och påslag på produktion. Viktiga hörnstenar i framgångsrik byråkultur. Det är där det sitter. Där, och i bra reklam. Alltså effektiv reklam som är bra. Eller alltså, reklam som gör nytta för kunden. För vem bryr sig om guldägg, det är ju inte för guldäggets skull vi gör reklam, utan för kunden. VA. Men jag skulle skriva debattinlägg i dagensmedia om att vi jobbar med kommunikaton, vi gör ju 360 grader. Allt kommunicerar. Vad skiljer oss från PR, är inte våra snackisar ringar på vattnet som Prime bara tar cred för bara för att vi råkar dela uppdragsgivare? Hursomhelst, det digitala är navet i alla våra kampanjer, det är där vi skapar virala hävstänger för våra love brands. Visste ni förresten att jag är den som kan tala längst om ingenting balanserandes på mina hälar i lite för stor kavaj med en tallrik italienskt kallskuret och ett glas bubbel i en sån där plastgrej som man knipsar fast på fatet i olika kundträffssammanhang på Djurgården? Nu vet du det. Jag skulle äta jättemånga luncher med Max Aperia. Se till att produktionsledarna får göra allt projektledarjobb men till halva lönen. Pimpa min linkedin varannan dag och lägga DI Weekend och Filter överst i låtsashögen vid receptionen. Oprovocerat citera Elon Musk i hissen. Bära bälte. Ha parkering i huset. Hela tiden beställa taxi. Men framförallt, sitta lite hemlighetsfull på Brillo och hoppas att folk ska känna viben – där sitter han, han som skapade en helt ny typ av byrå.

..

Vänta nu.. [knaster knaster].. nu får jag höra ..det FINNS tydligen massa byråer som gör det här redan.

Great minds think alike typ.

Jag sa förr, att om jag skulle flytta till hus skulle jag aldrig gå utanför dörren, utan bara glida omkring i rökrock med skitsnabbt internet och möjligtvis enbart kika ut mellan persiennerna då och då. Öppna dörren för div bud.

Nu bor jag i hus, har fiber och har ännu inte fått på mig byxor. Klockan är 10.

H säger att jag måste jobba på mina sociala sidor. Självklart har hon rätt, som vanligt. Jag har alltid gillat att vara själv, även bland andra. Tågluffat själv, ätit själv, bott själv. Men när jag var 20 hade jag lätt för att bevara gamla, och hitta nya vänner. När jag var 30 gick jag på alla fester jag var bjuden på, och några till. Nu när jag är 40-plus (going on 50) så märker jag hur den där rökrocken lockar mer och mer. Det skrämmer.

Att boka upp sociala luncher, eller dra ihop en middag är ett triathlon för mig. Ö till ö känns mer inom räckhåll än ringa den där gamla kompisen som jag egentligen inte vill helt tappa kontakten med, men som jag heller inte hört av mig till på fem år. Nej, vänta, tio.

Men jag får ihop ganska bra rubriker. Och har 250 Mbit-internet.

När jag bodde i USA blev jag helt övertygad om att den systematiska okunskapen om övriga världen är en strategi. Skolböckerna tar dig nätt och jämt igenom amerikansk historia, men Europas geografi och samhälle hinner man inte toucha på. Sen efter high school är det som i Sverige, antingen börjar du jobba – eller in på college. Och ingen av de instanserna breddar din världsbild markant. Att hålla sin befolkning okunnig om världen har troligtvis varit praktiskt amerikansk politik så länge att man inte hinner eller orkar ställa om för en ny världsbild. För så länge man är herre på täppan så kan alla andra i princip dra. Love it or leave it.

I svenska valupptakten kan man (om man, som jag, har för vana att lite orättvist rycka saker ur sin mer komplexa kontext) ana sig till en snarlik inställning hos (s). Löven satsar hellre på äldreomsorg än på skolan. Först tror man att det är för att håva hem lågt hängande frukt (trogna, men döende, väljare), men sen klarnar spelet. För låt oss säga, rent hypotetiskt, att det röd-gröna blocket traditionellt har en väljarbas i missnöjets Sverige. Jag tjänar för lite, jag jobbar för hårt, jag får för lite i bidrag, andra tjänar för mycket, maten är för dyr, jag kommer inte in på bostadsmarknaden, det finns inga jobb i min kommun. Alla solida synpunkter, men baserade på att samhället hela tiden är ’skyldig’ mig något. Genom att minska ambitionerna med vår svenska skola (mindre pengar till skolan) kommer segregationen  och klyftan mellan fattiga och rika att öka. Rika barn kommer nämligen alltid på något märkligt sätt att klara sig. Medan barn i mer utsatt vardag som fejsar dagliga utmaningar med ekonomi, trygghet och språk – får hålla till godo med den skola som erbjuds. Alltså en sämre skola än barn till föräldrar som har tid, ork och pengar att fixa det där på något skumt sätt. Alltså blir skillnaderna större, tvärtemot vad man kan tro att (s) vill. Men om klyftorna ökar, ökar också missnöjet, och därmed cementeras en bred väljarbas för Stefan Löven.

Något förenklat, ok. Men ändå.

Bill Gates var tidig, men vem blir sist med ALS-viralen? Nu har ju till och med nån kreatör på en helsingborgsbyrå lagt ut en video. Noterbara personligheter över hela mediasverige har i veckan setts skruva nervöst på sig, refreshande sina messagekonton var 20:e sekund i väntan på den där självklara utmaningen.. som inte kommit. Och vad händer om den inte kommer, eller om den dimper in så sent att ditt personliga varumärke passerat break-even för vad en dalande trend är värd för ditt digitala net worth? Det har gått så långt att folk börjat med faux-challenge-inspelningar, dvs de är inte alls utmanade men står inte ut med sin sega köplats och iscensätter en falsk hinkvideo. Såg idag en kreativ chef på åkestamholst hälla vatten över sina sensommar-pecs, extremt trovärdigt, men frågor som dyker upp är om han verkligen var utmanad eller om det var en sk ’faux bucket’. Det sägs att flera kreatörer på F&B planerar att lägga sina kommande meddelanden på externa hårddiskar för att säkra autenticiteten vid eventuella kommande utmaningar. Men den kanske intressantare frågan – ska vi verkligen diskriminera mot faux-buckets? Är faux-bucket-donationer inte värda lika mycket? Och ska man uppmuntra barn till faux-buckets för att minska trycket i skolorna? Flera experter har pekat på den ökande problematiken, som nu även skapat fenomentet ’faux-challenges’, där riktigheten i utmaningarnas genuina ursprung visat sig svår att säkerställa. I det rådande läget verkar allmänhetens inställning dock peka mot samma håll: bara du själv vet om du har ren is i hinken.

När man mitt på blanka eftermiddagen stöter på ett litet festsällskap i något centralt gathörn, där alla lyckats pricka in årets sämsta outfit i kombination med tveksam färgskala och billiga skor – då vet man att det vankas bröllopsfest. De ska ta en ’drink’ innan, killarna står och väger på hälarna i sina Nilson-skor och tjejerna drar sina obligatoriska tantsjalar över både axel- och bh-band till den illgrönglansiga lite för långa ’blåsan’.

I grund och botten ska ett bröllop vara livets bästa fest. Att folk då väljer att misrepresentera detta med en garderob som får Lasse Kronér att kännas Hedi Slimane är därför något förvirrande.

När man kollar dammiga bilder från förr gick människor fan i frack direkt de skulle ner till 7-eleven. Hugo Cabret-style hela vägen. Idag får man vara glad om folk har kläder på sig överhuvudtaget.

Tillbringat lite tid i fjällen i sommar. Samma där. En och annan räv i stilig, perfekt sliten Wes Anderson-mundering som skulle gjort Edmund Hillary irriterad över sin resegarderob. Övriga i fjällrävens kombinerade lång- och kortbyxa (med praktisk dragkedja) med matchande ljusblå väst och vildmarks-conny-hatt i läder. Men det toppades dock av den fetsmale man som flåsande kom gående från Sylmassivet enbart iförd färgglada Björn Borg-kalsonger och foppatofflor.

Min jobbvardag tillbringar jag i ett slutet mikrokosmos av ängsliga innerstadsbor där alla är unika på samma sätt. Samma sneakers, lite för smala denims, nån exakt lagom baggy button down som i en uttänkt nonchalant kombination med rätt skägg gör dig till kreativ och exekutiv på samma gång. Lite larvigt och den soppan är jag väl själv en del av, absolut.

Men när två människor ska hooka upp för livet kan vi väl skärpa till oss. Faller axlarna på kavajen är det inte storlek 52 du ska ha. Och skippa den busiga ljuslila näsduken i bröstfickan, oavsett vad killarna på Brother tutade i dig. Klä dig ordentligt. It ain’t rocket surgery.

Älskar fotbolls-vm lika mycket som någon annan. Lika lite också. Kluven. En match är som en glass, man är besatt medan den finns men sitter liksom inte kvar med flätade fingrar över korslagda knän och diskuterar detaljer i två timmar. Jag kan se fram mot nästa glass, men för stunden är jag lite äcklad av hur fort jag åt den som precis tog slut. Behovet är snarare att göra något annat en stund. Balansera med müsli. Också lite skamsen över att ha tittat på vuxna män som jagar en boll och blir så upptrissade att de puttar varandra i ryggen hela tiden så att en designerad chaufför måste blåsa i en pipa. Enda sättet att få till lite spel, så inte alla bits hela tiden.

Det här visuella heroinet är märkligt nog inte reglerat, trots att det skapar kaos. Istället låter man en diffus förbundskapten svamla oemotsagd i varje paus, trots att han redan förstört vm en gång.

Tycker public service ska visa re-runs av boktipset i halvlek. Varannan hjärna typ.

Den oskrivna regeln att inte prata om Game of Thrones på 72 timmar har tydligen helt tagits bort. Idag pratades det helt ogenerat om S04E09 när jag dök upp på kontoret. Jag försökte göra det internationella tecknet för ’tyst’ (vilket märkligt nog är samma gest som för att skära halsen av någon eller sig själv, eller så har jag missuppfattat det, men skit samma ni fattar, ’schhhsss’ typ). - Nä, nä, det där med tre dagar gäller inte längre, nu får du kolla direkt annars är det kört, säger Alex. 

Denna aggressiva spoilerkultur breder snabbt ut sig, och det är var och en för sig själv där ute. För att skydda sig börjar folk fakespoila avsnitt de inte ens sett, för att köpa sig tid ut till kafferummet och hålla för öronen. Ett tag funkade löst prat om House of Cards i hotsyfte, men det höll i 48 timmar sen hade alla söder om Pajala sett rubbet.

Nu måste man alltså både ha koll (och se) sina egna serier snabbt som fan, men även i taktiskt syfte paralelltitta på Orange is the new black, eller Black list – bara för att ha säkerhetsmaterial de dagar du ligger efter på Game of Thrones.

Besvärligt, tidsödande och svårplanerat. Men jag kan inte se några självklara vägar runt det hela.

Skulle vilja se statistik på hur många människor som nås av en hälsning via någon som i sin tur ombetts förmedla denna. Typ, ’hälsa hem!’. Varför? Är själv rätt snål med att verbalt forwarda diverse hälsningar till folk, men det är bara så jag är. Gemene man verkar dock oerhört generös med att skjuta över detta otacksamma extramoment i livet. Men, frågar jag mig då. Hur effektivt är resultatet? Min egen mor brukar dröja sig kvar i luren till hon hör att jag ger min fru en kram från henne. Hon känner mig väl. Alla andra som ber mig hälsa någon kan knappast förnimma djupet i den mentala källa deras ord sakta singlar ner i. Tough luck. Vill man ha en hälsning får man vara med. Annars, glöm det.

I hela min karriär har jag och de jag för tillfället råkat jobba med kämpat för idéer i samtal med diverse företag som upphandlat min aktuella arbetsgivare som sin reklambyrå. Problemet är bara att väldigt få av dessa marknadschefer är intresserade av just idéer i sin reklam. De är intresserade av mycket annat, men inte idéer. Detta kan låta motsägelsefullt eftersom de trots allt gått igenom den tveksamt roande processen av att välja kommunikationspartner i en nyckfull och påfrestande pitch med 5-10 inblandade (och naivt hoppfulla) reklambyråer.

Så. Vad vi överhuvudtaget ska med varandra att göra är en av de svåra frågorna i livet. Håglösa kreatörer utvecklar kronisk fiskblick. Projektledare gungar på hälarna och fräser ut fruktlösa briefer i ekande byråkorridorer. Alltmedan klipska forskare på Handelshögskolan vrider och vänder på mänskligt beteende för att få någon rationell rätsida på hur företag ska kunna utnyttja reklam mer effektivt.

Men vi måste se sanningen i vitögat. Att den mest effektiva kampanjen, är den som aldrig görs. Helt ogrundade gissningar visar nämligen att 8 av 10 svenska företag inte alls ska ha någon reklambyrå, eftersom de inte vill ha reklam. Så det är ett nationellt resursslöseri av magiska mått att tusentals företag ändå snubblar omkring på byråkelimen dagligen. När de istället borde göra sig själva och svensk ekonomi en stor (och effektiv) tjänst: göra det själva.

Synergieffekterna skulle bli ofattbara. De 20% av företagen som i det här scenariot går till en reklambyrå skulle alltså vilja ha idéer, vilket skulle leda till drägligare reklam för oss andra att uthärda på vägen hem från jobbet på dagarna. Det skulle resultera i att 80% av ’reklambyråerna’ skulle försvinna, vilket i retrospekt kommer att upplevas som en behaglig bonus. Vidare skulle de 80% av företagen som snickrar själva se sina marknadsavdelningar implodera eftersom alla går till varandra för att ingen kan ta beslut om någonting själva. Hälften av dessa varumärken skulle dö, den andra hälften klara sig fint eftersom de gissningsvis består av unika produkter som människor ändå vill ha.

Äh.

Antingen är jag just idag (igen) ordentligt matt på kunder som inte ser en bra idé när man lägger den framför näsan på dem. Eller så är jag en ekonomipristagare in the making.

Möjligtvis både och.

Någonstans inom en bor en liten träsk-redneck med en dröm om att en dag tvingas svetsa ett kulsprutestöd bak på pick-upen för att försvara sin familj i det fria kriget. Inte för att jag på något sätt är mot fred, jag är djupt stolt över vår nordiska förmåga att undvika väpnade konfliker osv mm etc. Men. Alltså. Säg att de kommer, allt slås ut, det blir var och en för sig själv. Vart skulle man ta vägen? Personligen är jag utrancherad från totalförsvaret vilket både är bra och dåligt. No soup for me! Det positiva är att omständigheterna kräver en McGyvring av hela vardagen. Iordningställa fordonet, samla mat, hamstra ammo, tält, koltabletter, iPhoneladdare, camonät osv. Lära barnen skjuta prick med älgstudsaren mot San Pellegrino-flaskor nere på Brf Flundrans innergård. ”Goddag fru Peterson, jodå allt är bara bra, barnen måste få in repeterrörelsen bara”. Sen skulle man förmodligen dra ut från Dodge snabbt som ögat. För även om Stockholm är landets enda försvarade stad känns norrlands inland som ett säkrare kort. Där skulle vi med fem nya hipster-yxor från Gränsfors lära oss knuttimra på google och bygga en stuga vid vår alldeles egna Walden Pond i utkanten av Padjelanta – mitt i väglöst land, fullt av fågel, fisk, småvilt och bär. På kvällarna skulle jag och min fru sitta i den knarrade (och nytimrade) hänggungan på den grandoftande verandan och lyssna på barnens trygga snarkningar med varsin kåsa tallbarrste i lyktskenet, med ett mycket avlägset knatter från fjärran artilleri som enda ljudbild.

Men nu verkar det inte bli nåt.

Och imorrn har jag ju ändå ett par slarvigt förberedda pitchpresentationer för några sovande mainstreamprodukter i mellansegmentet med män/kvinnor 25-45 som målgrupp. Så det var ju lika bra.

Läser om att begåvade volontairegrundaren tar ett sabbatshalvår för att hjälpa (s) vinna valet. Inget ont från mig när det gäller David, som är en inspirerande kreatör rakt igenom. Men uppdraget är lite som att ta över och skruva av det allra sista på en tidigare krånglande cola-flaska.

Inget kan nämligen stoppa (s) från att vinna valet. De är Hellner som hämtar flaggan från Söderqvist på krönet redan innan upploppet startat. Jag har redan accepterat ett regeringsbyte, och det värsta är: det har regeringen också.

Det spelar ingen roll att Sverige går bra. Med så många tabbar kanske man inte ska få fortsätta regera. Privatisering av skolor och sjukhus är det som stör mig mest. Med en av världens fetaste klubbkassor borde vi kunna fortsätta lyxen att ha en gemensam vård och skola som inte särskiljer människor.

Men jag är inte socialist. Har aldrig varit. Snarare i så fall miljöpartist. Men då blir man tyvärr socialist i praktiken. Skulle gärna tro på socialismen, ungefär som jag gärna skulle tro på gud. Jag kan vara avundsjuk på de som gör det.

Här har du mig David. Gör något.

Efter väl avvägt svammel i psykologintervjun på mönstringen lyckades jag trassla mig ur 15 månader som kompanibefäl vid finska gränsen, men åkte ändå dit på 10 som gruppbefäl på Dalregementet. Avskydde lumpen och var under sommarens grundträning en obeskrivlig plåga för alla befäl. Med ett fredsmärke dinglande från örat ifrågasatte jag allt vi gjorde hela dagarna. Gillade dock att skjuta med min språjlans nya AK5 som jag snabbt blev obehagligt bra på att plocka isär och sätta ihop på sekunder med ögonbindel. Snart fann jag mig också i rollen som befäl över en liten halvautonom spaningsgrupp på 4-5 man som gjorde lite som vi ville på de allt längre storövningarna i norr. Vi satte eget läger bort från kompaniet, sov på granris direkt på snön och skapade ett militant mikrokosmos där vi var sotsmutsiga, äventyrliga separatister som rökte cigg och tog coola selfies med min medhavda Pentax. Inget var riktigt på riktigt. Själva jobbet bestod av diverse cowboymässiga hit and runs eller att förse kompaniet med bombkoordinater. Vi flinade och fortsatte. Till och med när vi av misstag råkade sänka en 1-miljonersbandvagn i en jämtländsk sjö stod vi bara och garvade. När vårsolen dök upp och lumpen började ta slut hade vi precis nött in utrustningen till instagrammatisk perfektion. Kängorna var snyggare än Hope och pinterestpatinan på de jägarladdade magasinen till min AK5a gjorde sig fantasiskt på svartvit Tri-X film med 400 ASA. Vi hade spelat krig i ett år och mitt i leken ringde det in. Grindarna öppnades och livet började.

Nu finns inte allmän värnplikt. Det blev väl helt enkelt för löjligt att fortsätta låtsas att Ryssland är ett hot. Skramlet hade sen länge tystnat. Idag ligger ett Ica Maxi på fältet där jag övade bajonettstrid och kröp i tunnlar med gas. På logementet huserar IT-firmor och eventbolag. Det är ett ‘företagscampus’.

Inget kan ju längre hända.

Det enda som är sämre än svensk film är talen på Guldbaggegalan. Två timmar skämskudde under svt-sändningen igår. Sen kom det ett tal som ändå passerade nålsögat. Men han var dansk.

Vet att jag raljerat om detta tidigare och att några av mina vänner i filmbranschen hatar mig för dessa onyanserade utfall mot våra bidragsstinna kalkonprojekt på vita duken. MEN. Det går inte att bortse ifrån att man i USA kan ta en limousinechaffis från gatan till kameran, och han presterar bättre än Persbrandt någonsin gjort. Eller, hur kan allt som 50 cent eller Ludacris gör vara vassare än hela dramatenträsket tillsammans?

Själva ‘musiknumren’ mellan haverierna på scen går inte ens att kommentera. Fönster mot TV-världen-vibbar rakt igenom.

Att folk på sin årliga supergala inte kan klä sig bättre än snittmässig IT-konsult har dock sina makroekonomiska ljuspunkter. Jack & Jones jublar.