Skip to content

NÅGRA RADER OM PANIK

Lördag kväll. Varmt och härligt. Kom precis ut ur vår skruttiga hiss efter 62 oinspirerade minuter. Hissen, som är hissteknologins svar på Itera-cykeln, byggdes troligen på 80-talet då inget verkar ha gjorts på riktigt. Då ägdes huset av det allmännyttiga bolaget Svenska Bostäder, vilket säkerligen betydde en god portion svågerpolitik och några facksponsrade golfrundor. Eventuellt kaffeflickor. Vem vet. Men vad jag vet är att vare sig hissen eller den allmännyttiga gärning som en gång bedrivits i det hus jag idag kallar hem har hållt guldstandard. Inte ens brons. Eller valfri giftig pvc. Denna insikt kommer troligen att driva mig till en djupare dissektion av den allmännyttiga idén i några framtida rader, men just nu begränsar jag mig till den dåligt designade kubikmeter som höll mig fången i 62 minuter. Hissjäveln.

(Obs, detta är tredje gången jag fastnar i hissen, men första gången utan medföljande cykel).

Först kom en glad kille från OTIS. Med fel insexnyckel. Vi pratade en stund genom den uppskrapade metall som skiljde oss åt. Han bad om ursäkt. Jag sa, att det omöjligen kunde vara hans fel. Efter ytterligare e n  s t u n d så kommer kille nr 2 med rätt insexnyckel och jag kan krypa ut ur huvudet på John Malkovich på våning 2,5.

Mina 62 minuter är ju inga konstigheter, förutom att jag håller allmännyttan skyldig för det sorgliga stycke mekanik som installerats i just mitt trapphus. Att jag i huvudet spelade upp scener ur filmen Devil gjorde tillvaron lite mer tillspetsad, men närmare panik än så kom jag inte. En timme i en hiss då och då kanske är vad alla behöver. Min iPhone dog efter 37 minuters frenetiskt facebookande. Jag var fri. En tänkande människa. Obegränsad.

Ville knappt krypa ut när den genomsvettiga OTIS-mannen bände upp dörren och sträckte fram en episk Kevin Costner-hand.

One Comment