Var fjärde väljare har inte bestämt sig och i den dunkla skogstjärnen befinner sig även moi, och simmar in och ut ur bild. Gjorde en barometer som blev ett suddigt målfoto mellan M, L, C och S. Hur nu det är möjligt. Jag gillar frihet och möjligheter. Inte bidrag och skatter. Intellektuellt sympatiserat med M sen MSU, men avskyr flottiga kommunmoderater med knallgula slipsar och det lager av vulgär hepp-hepp och galosch-mentalitet som kom när Ian och Bert drog svensk politik mot populismen för första gången. I socioekonomiska termer: mer John Maynard Keynes än Milton Friedman, för den som höll sig vaken på makroekonomin. Efter universitet och fem år i andra länder insåg jag ännu mer vilket sinnessjukt bra land vi har. Och att begrepp som rättvisa och solidaritet inte kan ägas av vänstern, utan precis lika mycket hör hemma i liberal och konservativ ideologi. Hur svårt kan det vara att låta de som vill och kan få jobba järnet och bli belönade, och sen se till att alla kan leva bra liv tack vare möjligheterna detta ger - utan destruktiva restriktioner som drar ner allt till samma låga tempo. Men det finns nyanser, och det finns röda linjer. SD är en deal breaker. M har spelat fel kort och snurrat in sig i fel berättelse, med fel ledare. För man kan vara mitten-höger och ändå vilja ha återförstatligad skola och sjukvård. Stärkt public service. Cementerad allemansrätt. Öppenhet till att den internationella mixen av vår befolkning är i en positiv och spännande förändring med fler lager av bakgrunder, perspektiv, kompetenser och kulturer som ansluter till den svenska identitet som är vi. I kombination med lägre skatter, färre bidrag, och högre krav för medborgarskap. Ett land där allt inte är transaktionellt, men där varje transaktion är optimerad. Det klarar inte M, L eller KD att berätta. Därför blir det (kanske) C
.